Ett decennium går så fort!

Snart är det nytt år. 2010. Det har redan gått ett decennium av 2000-talet! Ett händelserikt decennium. Jag gör en bloggvandring och ser den ena efter den andra skriva om sitt 00-tal, och imponeras av hur mycket de minns. Gör jag också det?

2000 - ett fritt fall som jag bryter
2000-talet inleddes med en fantastisk nyårsfest hos goda vänner, som då var ett par men som sedan gick skilda vägar och är gifta på varsitt håll. Jag är rejält anorektisk men döljer det så gott jag kan, även om en alltför stor del av den underbara 5-rätters middagen hamnar i toaletten.

Våren 2000 läser jag D-nivån i litteraturvetenskap, vilket på Göteborgs Universitet innebär att jag läser en forskarkurs (Kortprosa, fantastisk kurs!), går på doktorandseminarier och ska skriva uppsats. Terminen inleds storstilat med att jag opponerar på en D-uppsats, en liten tillställning som tar tre timmar och där båda professorerna är närvarande. Jag fryser hejdlöst hela vintern och upprepar hela tiden för mig själv att jag inte är tillräckligt smal. Går allt djupare in i anorexin och uppsatsskrivandet blir bara en fasad, för i själva verket kan jag knappt tänka längre. Jag tar upp träningen igen, på Fysiken som har en policy mot ätstörningar. Antagligen tänker jag att de ska säga ifrån om jag går för långt, för någonstans vill jag bara bli stoppad. Det händer inte. Jag är snart uppe i 2-3 pass på raken några gånger i veckan, kräks dagligen, minst en gång om dagen, även på gymmet, och vet själv att det inte är hållbart. Men kicken - den är obeskrivlig. Lyckoruset totalt, när jag tränar töms tankarna på allt annat och jag känner mig trygg igen. Jag börjar med ett nytt antidepp och inser efter bara några veckor att jag inte varit deprimerad på flera dagar. Efter över 4 år och närmare 15 antidepp ensamt och i kombinationer släpper dimman och jag lever igen. Den nya energin ger mer näring åt anorexin. Jag slutar på gymmet av ren självbevarelsedrift någonstans när mitt BMI passerar 14. Vid en EKG-kontroll i husläkarens svinkalla undersökningsrum ber jag om en extra filt, men möts av sköterskans blick som kritiskt granskar mig uppifrån och ned och tillbaka upp innan hon frågar om jag har funderat på att träna för att få igång cirkulationen. Jag är för paff för att svara henne.

Sedan händer saker snabbt. Mitt älskade ex, S, kommer hem från några månaders vistelse i Australien hos sin psychobitch till flickvän, får jobb på ett översättningsföretag och drar med några kollegor till teaterrepetitionerna. Jag söker sommarjobb på företaget men får det inte. En av våra nya teatermedlemmar, som är projektledare där, erbjuder mig jobb som timanställd resurs och jag tar det. Självklart. Jag kan idag inte för min vildaste fantasi förstå hur någon vågade anställa mig, som vid det laget ligger en bit under 13 i BMI, men jag gjorde uppenbarligen intryck. Gör bra ifrån mig, är glad att ingen ser hur mina ben studsar och händerna skakar vid datorn. Krampar och svimmar flera gånger hemma. S och jag börjar strula igen efter att det tagit slut med psychobitchen, jag går ut och äter lunch med kollegorna eftersom S jobbar där och jag helt enkelt inte kommer undan. Det fria fallet bryts. Överdoserar oavsiktligt mina antidepp hela sommaren och märker inte det förrän de är slut och jag inte får hämta ut nya, men det var kanske vad jag behövde för att vara ångestfri och komma igång med att äta.
Börjar i dagvård, 3 halvdagar i veckan, på hösten och blir samtidigt sämre igen. Vill ta mig ur det men är ännu inte motiverad att sluta svälta och gå upp i vikt. Använder alla ursäkter att komma undan. Behållningen från dagvården är sjukgymnasten, A, som förblivit min ängel. Hoppar av gruppen men fortsätter hos A. Jobbar. Startar eget på hösten eftersom jag nått upp till maxantal timmar.

2001 - de första stegen ut
Bråkar med vården om att få komma till behandlingshem. Pratar ätstörningar i radio. Kämpar för att motivera mig att fortsätta ut ur anorexin, det går sådär. Lite framåt, lite bakåt, men faktiskt framåt på det stora hela. A är räddningen och vågar vara tuff mot mig. Får till sist klartecken att komma till Varberg under hösten. Lever lite mer normalt; matlag med vänner, någon helt urspårad middag, tar ytterligare ett steg ut offentligt genom att gå med i RFSLs bigrupp i Göteborg och festar med dem. Promenerar tokmycket, ofta minst halva vägen hem från stan på nätterna, långpromenader på flera timmar på helgerna. Jobbar så mycket som möjligt, varvar intensivt jobb med korta sjukperioder när jag går in i väggen. Är på galet 30-årsfirande i Falkenberg, blir jättesjuk men väntar en vecka med att gå till doktorn eftersom jag har fullt upp med jobb. Gräslig bihåleinflammation och första öroninflammationen sedan jag var barn blir resultatet. Reser till London och träffar vänner. EU-toppmöte med kravaller i Göteborg. Tatuering nummer ett. Jag startar ett friskinriktat webbforum för ätstörningar, ViFinns, och börjar i privat terapi efter sommaren, för att boosta mig så mycket som möjligt inför Varberg.

11 september är jag på väg hem från universitetet när jag hör på radion hur ett plan har kraschat in i World Trade Center, och snart följs av ett andra plan. Min första tanke är "himmel, vilken klantig pilot" och att det andra planet antagligen inte såg något pga röken. Kommer hem, slår på TVn och börjar ringa runt till vänner när nyheten om terrordåd kommer. Följer detta hela dagen.

I slutet av oktober kommer jag till AnorexiCenter i Varberg och blir kvar i 8 veckor. Jag är kritisk men samarbetsvillig, och irriterad på alla som tar upp plats utan att verka vilja bli friska. Pratar varannan vecka med A i telefon, vilket inte gillas av personalen. Har permis för att titta på Harry Potter och de vises sten. Gör framsteg, går upp i vikt som är mitt mål med Varberg, men har totalpanik och enorma äckelkänslor över att jag växer så. Familjesamtal som bara känns meningslöst. Kommer hem en vecka före jul, fast besluten att klara mig.

2002 - med- och motgångar
Fadime mördas och hedersmord blir ett välkänt begrepp. Astrid Lindgren dör. Meningslösa uppföljningsveckor i Varberg, mår dåligt, är irriterad och vet att jag beter mig barnsligt, men ingen verkar se eller höra att jag mår kass. Fortsätter i terapi och hos A, det går lite upp och ner, får ultimatum om det fortsätter neråt. Förtränger för varje vecka vad jag vägde veckan innan. Släpper kräkningarna allt mer, kommer igång med träningen på ett sunt sätt, något jag är väldigt stolt över. Skaffar katter. Börjar arbeta på deltid igen och under hösten börjar jag dessutom läsa till sjukgymnast. Utan studiemedel. Fantastisk anatomiföreläsare men himmel vad korkade en del av studenterna från AT-programmet som läser anatomi med oss är! Älskar neuroanatomin och -fysiologin, och massagekursen. Stress över jobb och pengar.

2003 - tillväxt
Tar ett studieuppehåll eftersom träningskursen krockar helt med mitt tillfrisknande. Att träna så mycket som den innebär väcker alldeles för många impulser och jag vill inte riskera ett bakslag. Driver ViFinns vidare och drar igång Anorexi/Bulimikontakt i Göteborg. Jobbar, peppar andra. USA och de allierade anfaller Irak och störtar Saddam Hussein. Jobbar och tränar. Avslutar terapin. Får i stället samtal med en sjuksköterska. Avslutar även hos A. Tatuering nummer 2.

Tidigt på morgonen den 11 september dör Anna Lindh efter att dagen dessförinnan ha blivit knivskuren. Jag sätter på radion tidigt på morgonen och hör en reporter säga att Göran Persson ser sammanbiten ut när han kommer till Riksdagshuset och förstår att hon har gått bort. Chock och sorg.

2004 - andligt uppvaknande och fri(sk)het
Knutby. Går tillbaka till studierna, men halvhjärtat. Börjar inse att jag kommer att få svårt att förlika med mig vårdens människosyn tillräckligt länge för att ta mig igenom utbildningen. Aktiv inom Anorexi/Bulimi Kontakt och ViFinns, som växer stadigt. Blir allt klarare över vad som är friskt, allt säkrare i rollen som motiverande och pushande. Flyttar. Systerdotter nr 2 föds (nr 1 föddes 1994). Hoppar av utbildningen. Slutar med antidepp under en långdragen process. Stort andligt uppvaknande, går i healing, provar fullmånemeditationer och upptäcker att jag har lätt för att få kontakt med det andliga. Inser att det jag tror på är en kvinnlig kraft, Gudinnan. Läser DaVinci-koden och förstår att det finns fler som tror på Henne. Hittar på underliga, slumpartade vägar till Glastonbury, men tvingas ställa in den tänkta resan i december pga brist på pengar. Föreläser om ätstörningar, ger en endagskurs för konfirmandledare, är med i något ungdomsprogram i TV. Tatuering tre och fyra.

En kväll i september inser jag att jag är frisk. Att anorexin är över. En obeskrivlig känsla!

Morgonen den 26 december hör jag på radion att en tsunami slagit in över bl.a. Indonesien och Thailand. TVn står på och allt eftersom timmarna går visar sig vidden av katastrofen. Lätt chock när jag i ett svep över anslagstavlorna med namn på saknade ser namn på personer jag träffat från min hemstad. Ingen av mina vänner drabbas. Ur katastrofen spirar trots allt lite hopp i att konflikten i Aceh-provinsen i Indonesien verkar kunna lösas.

2005 - hittar hem
Ätstörningsengagemang, andlighet, deltar i en meditation för offren från tsunamin kvällen den 8 januari, när stormen Gudrun sveper in över Sverige och jag mödosamt går hem från stan. Får stanna och hålla fast mig i lyktstolpar några gånger på vägen hem. Spännande men inte skräckinjagande. Får höra att jag har ett sådant otroligt ljus i mig - jag som levt i mörkret hela mitt liv?! Går Reikikurs och initieras i steg 1 och 2 under en mycket intensiv helg. Går direkt därefter steg 1 i Taktil massage. Blir jätteförkyld, hostar sönder revben och blir aldrig riktigt pigg efter den förkylningen. Reser till Glastonbury över Beltane och hittar hem. Bitarna faller på plats, Gudinnan är närvarande och självklar, allt enkelt. Där finns mina rötter. Blir allt starkare i mig själv.
Nära att bränna ut mig i försöken att hjälpa människor som inte vill ha hjälp, som inte vill göra jobbet själva, lär mig ännu mer om gränsdragning och om vad som är mina och andras problem. Blir också allt bättre i rollen som motiverande och peppande, guidande. Reser tillbaka till Glastonbury i augusti, är lycklig och lugn. Läser broschyrer om kurser i Esoteric Soul Healing och utbildningen till Priestess of Avalon, lockas men tänker att det nog inte är något för mig. De praktiska detaljerna är för svårlösta. Tatuering nummer fem.
Orkanen Katrina ödelägger New Orleans. Rosa Parks dör.

2006 - transformationens år
Systerdotter nr 3 föds. Firar Beltane i Glastonbury och deltar helt självklart i firandet. Allt starkare dragning dit. Där är jag hel, där hör jag hemma. Lär känna mängder av människor. Träffar Steve, som sedan av någon anledning dyker upp i mina tankar någon månad senare och jag börjar misstänka att vi kommer att ha en del att göra med varandra. Börjar lita allt mer på min intuition. Bjuds in att tala om motivationsarbete vid SABS (Svenska Anorexi-/BulimiSällskapet) årsmöte, och får bäst utvärderingar av alla talare. Börjar i privat terapi för A och berättar för henne om min andliga bana; bara stöd och peppning från henne. Funderar mer seriöst på utbildningen till Priestess of Avalon. Återvänder till Glastonbury för Gudinnekonferensen, träffar Steve första kvällen och det tar knappt 10 minuter innan det är vi. Omvälvande vecka, inser att min anknytning till Gudinnan, och de olika Gudinnorna för årets cykler, är starkare än vad jag trott; att jag är starkare än vad jag trott. Låter Gudinnans kraft strömma genom mig och håller hennes energi vid ett par tillfällen - helt magiskt! Träffar själssystrar. Inser att jag inte har något val: jag måste gå utbildningen. Det måste lösa sig. Reser hem och sedan tillbaka till Steve i London vid höstdagjämningen/Mabon och vidare upp till Glastonbury för ceremonin där. Sista morgonen i Glasto har dimman lagt sig tät över staden, och kråkorna är närvarande. Jag samtalar med Morgana, som svarar "Come back home soon, Sister". Ja, jag är hemma.

Börjar utbildningen vid Samhain/Allhelgonahelgen, som är sommarvarm och underbar. Otroligt omvälvande, jag känner mig som Bambi på hal is eftersom jag inte har några erfarenheter från paganska ceremonier men visar mig lära mig snabbt och ha en intuitiv kunskap om det. Djupa kvinnliga relationer. Reser till London för över en månads vistelse hos Steve, men har dåliga föraningar om det. Julen i London är svinkall, min partner verkar ointresserad och jag dippar men försöker att hålla min. På juldagen föds min första brorson. Vi reser till Glastonbury över nyår och Steve kläcker ur sig att han är rädd för att göra mig med barn och att det är därför han håller sig från mig. Right. Jag inser att han inte alls är min jämlike men är beredd att arbeta på det.

2007 - toppar och dalar
Reser hem i januari, Steve talar i telefon om att han inte har samma känslor för mig. Känner mig otroligt sviken av hur han sköter det hela, och han visar sig vara just så dålig på relationer som flera av våra gemensamma vänner säger att han är. Men känner ändå en enorm lättnad över att kunna sörja och gå vidare, och av stödet från mina Systrar. Lägger ner ViFinns. Utbildningen fortsätter, jag blir direkt inbjuden att ta plats i kretsen runt Gudinnetemplet, många är på mig om att flytta till Glastonbury. Stor vånda över hur jag skulle göra med katterna. Hoppar med några minuters varsel in i ceremonin vid Imbolc (månadsskiftet jan/feb) och inser att det faller sig naturligt för mig att ingå i ceremonier. Vid vårdagjämningen kastas jag in i att kalla in en av gudinnorna till den ceremoniella cirkeln; även det går helt naturligt. Detta väcker en del avundsjuka i utbildningsgruppen, men det får jag inte veta förrän senare. Skapar allt starkare vänskaper i Glastonbury, men utanför kursen snarare än bland mina kurssystrar. Börjar dansa Five Rhythms när jag är i Glastonbury, träffar där en man som visar sig ha skrämmande många kopplingar till mina närmaste väninnor i England. Det funkar inte alls, han är toknere i mig, jag inte alls i honom. När jag förklarar det, och att det inte kommer att bli något, blir han alldeles svart i blicken och jag inser att min intuition om att han var våldsam och kontrollerande besannas (den bekräftas sedan av hans exfru). Scary!

Är mer närvarande i England än Sverige trots att jag tillbringar mer tid i Sverige. Tatuerar in en månskära i pannan. Sista Harry Potter-boken kommer ut och jag sträckläser den nästan - måste lägga ifrån mig den en kort stund när det är 20 sidor kvar, då jag inser att det snart är slut. Arbetar under Gudinnekonferensen, sjunger i Lammas-ceremonin och leder tillsammans med mina kurssystrar två morgonceremonier under konferensen, bland annat sjunger vi med en sång som jag skrivit. Blir medveten om pyrande avundsjuka och projicering och tar väldigt illa vid mig eftersom det är lättare att prata bakom min rygg än med mig. Bestämmer mig där för att inte fortsätta med det andra året direkt.

Träffar en man som väcker slumrande sidor hos mig. Ren fysisk attraktion.

Vi har en dedication till Sisters of Avalon vid höstdagjämningen. Magisk! Mina löften känns starka och sanna, jag inser att för mig är det mer än en dedication - det är en initiation. Träffar en man, det tänder till men han manipulerar mig och jag får för mig att jag inte kan stå på mig eftersom jag tillåtit mig att manipuleras. Blir med barn och gör abort. Aborten är en alltigenom positiv upplevelse, självklar, helt utan tvivel, har underbara tjejkompisar som finns där. Den är min och inget jag har behov av att prata med någon annan om än med de absolut närmaste. Den stärker mig och löser märkligt nog ett antal blockeringar; den slutliga känslan är av hopp. Över ett år senare kommer reaktionen på själva traumat, som jag mörkar i nästan ett halvår innan jag erkänner för mig själv hur det gick till. Debuterar som fantasyöversättare.

2008 - stasis
Heath Ledger dör. Valår i USA, jag följer hela året Barack Obamas kampanj och gläds enormt över hans seger i november. Arbetar, men det är tydligt sämre tider. Fortsätter i terapi, går tydligt framåt, växer enormt och det är jag så stolt över. Skriver allt mer, börjar känna hur önskan att skriva mer, beröra andra, växer. Saknar ett kreativt utlopp. Utmanar mina nojjor om ålder genom att bejaka hela mig och gör några nya piercingar. Jag älskar kroppskonst och vill smycka min kropp, som jag är stolt över! Lillebror gifter sig och vi syskon sjunger på bröllopsfesten.

Stor stress över pengar. Utbildar mig under hösten till makeupartist, vilket är vansinnigt roligt och som jag känner är något jag är bra på. Dessutom är det en kreativ utmaning som jag verkligen har saknat. Får mitt första egna jobb, en reklamplåtning, redan innan vi är färdiga. Strular med ett par män och försöker komma på vad sjutton den där fysiska attraktionen till Mr hopplöst-omogen-kommer-aldrig-göra-slag-i-saken-och-lämna-sambon handlar om, för jag är inte intresserad av komplikationer och faktiskt inte egentligen av honom. Lär känna nya människor genom bloggande, hittar efter flera års funderande och insikter till sist in i fetish/BDSM-svängen och känner mig absolut hemma där. Andligt ett förvirrat och ganska stillastående år. Blir under hösten allt mer utmattad och låg och blir till sist sjukskriven. På antidepp igen, men med begränsad effekt. Året slutar sisådär - kan festa men känner mig tom och sliten. Livet är positivt men liksom genom en hinna.

Och så kommer vi till 2009, som förtjänar ett eget inlägg.