Tankar efter HBT-festivalen

HBT-festivalen är över för den här gången, och har allt i allt varit ett bra arrangemang. Visst finns det förbättringsutrymme, men säg vad som inte har det? Fotot till vänster kommer från GP:s bildspel och är taget av Anders Hofgren.

Det har varit omvälvande dagar på många sätt, både rent personligt och i politiska möten, diskussioner och jobb. Och det kommer nog ta ett tag att landa. Jag var själv med och höll i två Stå på dig-seminarier som kändes lyckade och fick ett varmt mottagande, och satt som åhörare vid Fi Göteborgs seminarium om könsroller inom idrotten. Otroligt intressant, och det blir allt tydligare att stora delar av idrottsvärlden inte är intresserade av att ens befatta sig med HBT-frågor. De har inga problem, inga homosexuella, inga brister i hur kvinnor respektive män behandlas, och trots jämställdhetsplaner verkar det inte finnas något mer än ord på ett papper. Helt klart är det värre i lagidrotter än i individuella sporter, för jag minns inte från mina perioder inom vare sig simning eller iaido att jag någon gång upplevde särbehandling. Kvinnor och män tränade tillsammans, på samma tider, och satsningar gjordes utifrån nivå, inte kön. Jag minns inte heller att det fanns någon bögskräck i simningen, men kanske var jag för liten för att märka det. Och så är jag ju inte man heller... Men det var aldrig några sexistiska skämt.

Antagligen är det också svårare för en man att komma ut som bög inom idrotten än för en kvinna att komma ut som flata. Bögar betraktas som vekare, mindre manliga, och andra män verkar ha en fullkomligt irrationell föreställning om att alla bögar attraheras av dem och inget hellre vill än att överfalla dem i duschen. Medan flator uppenbarligen ses som lite mer män än andra kvinnor och därför tuffare. Jag blir så trött på stereotyper...

Men jag har också insett att det finns stereotyper även inom HBTQ-rörelsen. Det var märkligt att se hur det finns en viss "flatstil" som väldigt många tjejer hade anammat. Medvetet otrendiga, och därför givetvis mer trendkänsliga, likadana kläder, likadana frisyrer, likadana glasögon. Jättetrist! Det verkar dessutom som om det fortfarande finns en väldigt tydlig och radikal vänsteraktivistisk riktning inom HBT-rörelsen i Göteborg (uppenbarligen ännu tydligare inom transrörelsen, vilket jag antar gör det väldigt svårt att t.ex. komma ut som moderattransa, om det finns någon sådan), och den känner jag mig verkligen inte hemma i. Men antagligen krossar jag stereotyper även inifrån HBTQ-världen. För ärligt talat: människor som är alternativa i flock är inte särskilt alternativa. En flock som säger Baaa i stället för Bäää är fortfarande en flock. Och fortfarande ointressant. Jag vill ha en öppen och inkluderade HBTQ-rörelse som inte diskriminerar dem som avviker från mittfåran.

Bilden av de stolta regnbågsföräldrarna i QX bildspel och ballongerna med texten Stolt förälder som jag sett då och då under veckan fick mig att fundera: Är mina föräldrar stolta regnbågsföräldrar? Jag tror ärligt talat inte det. Inte så att de kanske direkt är ostolta, men ointresserade. Och de skulle nog aldrig gå med i ett sådant här sammanhang. Det är faktiskt lite trist.