fredag 2 januari 2009

Kunde det ha varit jag?

Jag satt tidigare idag och zappade på TV:n och kom till reprisen av en ätstörningsdokumentär, Thin, som jag sett en gång förut. Även denna gång blev jag dels fundersam inför hur en del av tjejerna inte egentligen var intresserade av att bli friska och av orättvisorna i det amerikanska sjukförsäkringssystemet, dels fick det mig att tänka lite på om det hade kunnat vara jag som efter avslutad vistelse på behandlingshem snabbt återgick till gamla beteenden och tappade de där kilona som jag hade gått upp.

Ja, det hade kunnat vara jag. Det hade varit så enkelt att bara åka hem och fortsätta som om veckorna på behandlingshemmet aldrig hade ägt rum. En del av mig ville inget hellre än att än en gång fly in i anorexians inrutade tillvaro där känslorna dövades med mat och svält och inget betydde något mer än att gå ner i vikt. Men en annan del, den friska delen, hade bestämt sig för att ge det friska en ärlig chans. Jag var nyfiken på 1) om jag kunde bli frisk efter över två decennier (och således enligt alla läkare kroniker), 2) hur det skulle vara att vara frisk och 3) vem jag var utan ätstörningen. Dessutom hade jag min envishet; eftersom så många verkade tvivla på att det går att bli frisk från en ätstörning, så ville jag bevisa att det går, inte minst för mig själv. Om jag kunde göra mig själv sjuk måste jag väl kunna göra mig osjuk också.

Men jag vacklade i flera år, tog två steg fram och ett tillbaka, trillade ned i gropar som jag inte hade varit medveten om att de ens fanns, lurade mig själv många gånger, ignorerade varningsklockor och ville inte ens för en sekund gå upp i vikt. Våren efter behandlingshemmet kom jag nära ett rejält återfall, tappade ett antal kilon i vikt och har för mig att jag fick så nära ett ultimatum jag någonsin fått av en behandlare. Men jag gick inte tillbaka. Jag reste mig upp igen, tog igen tappade kilon, förlikade mig med att tillfrisknande innebär en frisk vikt även för mig och arbetade med att acceptera min kropp med något kvinnligare former. Faktum är att accepterandet av den nya kroppen inte var lika svårt som jag hade trott, inte lika svårt som att acceptera att jag måste släppa ätstörningen med alla dess beteenden helt och hållet för att bli frisk. Det var det svåraste beslutet i hela processen. Att ta det första steget mot att bryta med anorexin var det mest skrämmande, ett steg ut i det okända, ett leap of faith, men att ta det sista steget och släppa resten av ätstörningen var det största.

Skulle jag, med nu över fyra år som frisk = nykter, ätande anorektiker, före detta anorektiker, kunna trilla tillbaka? Nej, inte om ordet "trilla" används, eftersom det antyder något som råkar hända, något man inte riktigt rår över. Återfall är ett val, inget man är ett oskyldigt offer till. Inget som råkar hända över en natt. Men ja, det är ett val jag har och alltid kommer att ha. Det är inte längre självklart, och kommer troligen aldrig mer vara ett förstahandsval, ett naturligt och självklart val, eller ens ett lätt val. Jag minns hur man gör, men har inte längre motivationen att gå emot min kropps naturliga behov på det sättet som behövs för att bli anorektisk igen. Det krävs en hel del vilja och självdestruktivitet för att gå emot naturen och behoven på det sättet som krävs för den maniskhet som anorexin kräver. Och jag har för mycket att förlora för att vilja lägga den energi på att svälta som det skulle krävas.

Men det är idag. Jag vet inte om något skulle kunna få vågskålen att väga över till den sidan igen, om livet skulle kunna drabba mig med sådana överraskningar att jag väljer att gå in i spegeln igen och riskera allt det som jag skapat och vunnit de senaste åren. Jag vet inte. Det jag vet är att jag klarat av saker som jag tidigare hade trott skulle kunna få mig att fly in i ätstörningen - övergrepp, oönskad graviditet, abort, svek, depression, ångest - utan minsta önskan att vare sig svälta mig eller skada mig själv på andra sätt. Så jag tror att jag klarar mig oavsett vad som händer.
Faktum är att jag inte alls tror att något som "händer" eller drabbar mig skulle kunna få mig att gå in i anorexin igen, utan om det skulle hända så skulle det vara ett val jag gör, och inför det valet så skulle jag kunna skylla på vilken orsak som helst. Alla orsaker och ursäkter duger för ätstörningen. Vill jag så kan jag, men varför skulle jag göra det? Låt gå för att en del av mig troligen alltid kommer att vilja att vågen ska visa mindre och mindre och mindre, men den mycket större friska delen vet att det inte är värt det. Inte alls.

Om jag hade varit mindre trött på ätstörningen, om jag inte hade varit så envis och så fast besluten att bevisa för mig själv och alla andra att det inte finns några hopplösa fall och att ingen är dömd att vara kroniker, så hade jag lätt kunnat vara kvar där jag var för sådär åtta år sedan. Fortsatt svälta och kräkas, fortsatt överträna, fortsatt låtsas att allt var OK tills kroppen lade av. Så som flera av tjejerna som var på behandlingshemmet gjorde, så som alltför många jag känner gjort. Det är inte ett självklart beslut att sluta svälta, hetsäta och kompensera, men det är ett beslut som alltid står öppet, för alla. Det är inte lätt, men det går.

3 kommentarer:

Lisa W sa...

Jättebra inlägg! Igen!

KattenFindus sa...

Ja! jätte bra inlägg och nytta att läsa för mig just nu *s*.
Tar åt mig och försöker banka vett i skallen ;-)

IaFia sa...

Jag blir glad av att läsa att någon vill vara frisk, att någon gjort något åt sin sak. Jag känner mig stark och känner mig ännu starkare när jag läser sådant här - tack.