En tanke slog mig för några dagar sedan: Det kanske är dags att sluta i terapi. Jag var tvungen att avboka min tid i måndags eftersom jag hade för mycket runt mig, och dessutom hade jag ingen röst då, så det hade varit ganska meningslöst, och har inte någon tid förrän efter nyår. Det innebär flera veckor utan terapi, och jag känner att jag klarar det bra. Har liksom inget behov av det just nu. Men är det övergående eller mer permanent? Beror det på att jag förnekar något som jag skulle behöva prata om, att jag inte har lust att prata om något som är ett issue, eller på att jag faktiskt just nu vill klara mig själv ett tag? Jag tror inte att jag kommer att ha ett livslångt uppehåll från terapi; jag är alldeles för mycket terapijunkie och förtjust i analys (och har för mycket bagage kvar att reda ut) för det, men kanske en paus vore bra.
Inget skulle göra min kära mor lyckligare, för hon förstår verkligen inte varför jag gått i terapi så länge och varför vi inte har ett slutdatum ungefär. I hennes och pappas värld går man i terapi för något särskilt och sätter ett slut för när det ska avslutas, i min värld är det en livsstil. Men de kan inte förstå hur jag fungerar, hur långt in det sitter för mig att släppa fram de där sakerna som jag behöver reda ut för att inte falla tillbaka. Jag må vara färdigbehandlad såtillvida att jag inte längre har några anorexi- eller självskadebeteenden, eller för den delen en ätstörning, men det innebär inte att allt är löst. Beteendena var ju bara symtomen på underliggande problem, saker som till viss del fortfarande ligger begravda eftersom jag har synnerligen starka försvar. Faktum är att jag inte ens är säker på att en vanlig terapeut kan hjälpa mig med dem, för jag tror att de ligger djupare än vad de är vana vid; att det handlar lika mycket om rester från tidigare liv som från det här livet. Jag vet: Många tror inte på det, och allt jag ber om är ett öppet sinne från andra och att de inte ska döma utifrån sina förutfattade meningar. Min terapeut dömer inte, men jag pratar ändå inte om det med henne, för det hör inte hemma hos en psykoterapeut. När det gäller det, så saknar jag mina andliga systrar, mina själssystrar, så mycket. De förstår, de vet, de ser så mycket mer än de flesta andra.
Jag känner en så stor längtan efter att få vara fri, få klara mig själv och också faktiskt klara mig själv, utan terapi, utan kryckor, utan extra stöd. Jag vill vara frisk och stark och lycklig och odeprimerad och... ung. Sorglös. Carefree. Slippa analysera, bara vara. Är det möjligt?
3 kommentarer:
Jag hinner inte skriva så mycket just nu, men jag vill ändå säga att jag har läst dina ord.
Försök att lyssna inåt dig själv, jag tror att du har svaret inom dig. Du själv vet när det är dags för DIG att avsluta din terapi. De runtomkring kan aldrig veta, det är bara du som kan.
Och ja, jag hoppas att det är möjligt att få vara odeprimerad. Jag måste fortsätta hoppas på det, annars kan jag ju lika gärna ge upp och det vill jag ju egentligen inte.
Det är bara jag själv som sätter upp hindren (eller inte bara, men många).
Du kommer att bli fri min fina, fina vän. Du kommer klara dig helt själv.
Jag tror så otroligt mycket på dig! Du är en inspirationskälla, en fin vän, en stöttepelare och en fantastisk människa!
Liksom du finns för mig vill jag finnas för dig.
Ta hand om DIG!
<3 KRAMAR Helena
Kan bara säga samma sak, bara du vet.
Men om du så bestämmer dig för att försöka klara dig utan, dörren stängs väl inte för den sakens skull? Paus för att testa och kanske hinna ikapp dig själv?
Kan det ge möjlighet för attlättare känna vad som ligger och bubblar och behöver jobbas med?
eller behöver du någon som kan hjälpa dig försöka lätta på lite skyddande lock, för att kanske se vad som behövs?
Nä som sagt bara du vet.
Men jag antar att få ord på tankarna såhär i bloggen, bara att få vädra dom. Kan hjälpa dig att finna ett svar själv...
Lycka till hur som helst.
Kram
Jag tror det är bra att klara sig utan vården. Självständigheten är viktigt (självklart ska man om man behöver det kontakta dom). Jag finner mig själv att tycka det är jobbigare att gå till psykologen/läkaren än att inte gå dit. Ska jag dit måste jag ju ha funderat ut i förväg vad jag ska säga!
Hur mår du annars? Kikade mest in, ville önska dog trevliga mellandagar!
/matilda
Skicka en kommentar