Att hinna andas

De senaste dagarna har jag levt med nästan ständig stress, som känns som om den sitter nästan som en klump i halsen. Antagligen är det lite ångest, men det känns mycket som stress över att försöka hinna med allt. Lite känns det som att balansera på en tunn lina, där jag vet att jag kommer att hålla balansen och det i vilket fall som helst inte är katastrof om jag inte gör det, för jag kommer inte att falla ned i någon avgrund och slå mig fördärvad. Men ändå... helt behagligt är det inte.

Denna vecka som började så lugnt och med ångest har fyllts på successivt med översättningsjobb och sminkjobb. Jag fick i måndags en fråga om jag hade lust att assistera på ett jobb på torsdag och tackade ja utan att fråga vad det gällde, men det visade sig vara en reklamfotografering, som jag till och med skulle få lite betalt på (elevlön). I onsdags eftermiddag ringde min lärare, som hade bokat in mig, och frågade om jag kunde tänka mig att ta hand om smink och hår själv till en extrafotografering som de hade lagt in på fredag morgon. Eftersom jag vet att hon inte skulle fråga mig om hon inte visste att jag klarar av det svarade jag Ja. Så idag har jag gjort mitt första helt ensamma makeupartistjobb! Det är jag jättestolt över, och det gick dessutom bra. Jag kände mig inte ett dugg nervös eller osäker när jag väl var där, annat än lite över hårstylingen, men det berodde mest på att jag inte hade tid med den riktigt. Fotografen var i alla fall nöjd, och det är vad som räknas. Helt nöjd blir jag väl aldrig, men för att vara det första jobbet så är det inte illa.
Men jag har ju översättningar också, så igår satt jag på förmiddagen med en översättning som jag fick iväg och sedan snabbt hann slänga i mig lite soppa medan jag sminkade mig innan jag skulle iväg till plåtningen. Idag hann jag med lunch med en kompis på stan innan jag var tvungen att åka hem och jobba, och det lär jag få göra en stor del av kvällen också. För imorgon, när jag hade tänkt jobba, har jag precis tackat ja till att sminka på en hårvisning.

Jag fyller min tid nästan maniskt, och det är jag medveten om, men det är en kombination av att det är KUL, att jag vill få så mycket erfarenhet som möjligt och visa vad jag går för, och kanske liiite det gamla mönstret att fylla min tid så mycket som möjligt när jag mår sämre för att slippa känna efter hur jag mår. Någon gång måste jag ju börja må bättre, och då är det väl inget fel i att hålla mig aktiv tills dess, eller? Men balansen ligger i att inte göra för mycket så att jag bränner ut mig. Eftersom jag låg och sov i en timme på eftermiddagen och ser till att försöka sova och äta så bra som möjligt så tror jag ändå att jag tar hand om mig och ger mig återhämtning mellan alla jobb. Tror. Vet inte. Det känns ok, men hur vet jag vad som är ok eller inte? Jag har lite för många års erfarenhet av att intala mig själv att allt är ok även när det inte är det, så nu tvivlar jag alltid lite på min egen bedömning av hur det egentligen är. Men jag kan inte göra annat än att ha koll på vad jag gör och varför, att ge mig själv tid till återhämtning och göra saker som jag tycker är kul. Och det är kul. Då får jag väl vara lite osocial och stanna hemma en fredagkväll för att jobba lite och sedan komma i säng tidigt i stället för att gå på after work. Prioritering, kallas det visst ;-)