Jag tänker på mig själv som en ganska öppen person, som har lätt för att berätta om saker och dela med mig av erfarenheter som en del andra räknar som väldigt personliga och lite för nära för att de ska vilja eller våga berätta om det. För mig är det nog så att så fort jag har lite distans till något som varit jobbigt kan jag också prata om det, och ibland har det faktum att jag kan prata om något så öppet fungerat både som ett alibi (det låter som om jag har bättre koll och mer insikt än vad jag egentligen haft) och ett sätt att distansera mig från mina problem, bagatellisera dem, göra dem mindre än vad de är. Jag är och förblir tyvärr väldigt bra på att bagatellisera allt som har med mig att göra.
Jag kan alltså vara väldigt personlig, och har en offentlig personlig sfär som sträcker sig längre in mot det privata än vad en del andra har, och det har sällan varit något jag funderat över, eftersom de som står mig närmast ofta är likadana och jag inte kan minnas att jag någonsin fått negativa reaktioner på min öppenhet. Vad jag däremot inte tänkt särskilt mycket på är att jag samtidigt kan vara väldigt privat och inte dela med mig särskilt mycket av vem jag är och vad som rör sig i mitt liv här och nu. Under åren med ViFinns gick jag ganska mycket in i en roll som värdinna på forumet och sidan, och berättade inte särskilt mycket om hur jag hade det eller vem jag var. L, som var medlem och numera är en kompis, har berättat att hon ibland undrade vem jag var och hade tänkt ställa frågor, och om hon hade gjort det så skulle jag ha svarat, för det gör jag för det mesta.
Att jag var så privat innebar bl.a. att jag sällan talade om när jag hade det jobbigt och det gav kanske en bild av att min väg ut var lättare än vad den var, eller att det är bättre och enklare efteråt än vad det kan vara vissa dagar. Jag ville inte betynga någon som själv kämpade eller få dem att tro att det kommer vara lika jobbigt efteråt, för jag vet själv hur man kan gripa efter ursäkter att inte släppa taget om ätstörningen och tar in allt som tecken på att kampen är hopplös och meningslös och inte kommer att leda någonvart; att det inte blir bättre. Men att livet är jobbigt, för det är det även för dem som aldrig haft psykiska problem, betyder inte att det är ens i närheten av så jobbigt som det var i ätstörningen. Det är som helt olika dimensioner av jobbighet.
Att jag är och förblir privat om vissa saker och har en väldigt stark integritet innebär också att det är lite skrämmande att lämna ut mig och vara helt ärlig online. Ansikte mot ansikte är en sak, men att vara ärlig fullt ut, mot alla, är inte lika lätt, trots att jag som sagt var är öppen och kan vara brutalt ärlig i vissa fall. Men det kommer, för jag känner ett behov av att vara ärligare och ärligare och ge hela bilden av mig själv, för min egen skull, och i takt med att jag blir starkare i vem jag är vågar jag också göra det. Det spelar inte lika stor roll vad andra tycker, för jag vet vem jag är och andras åsikter påverkar inte längre det.
Det finns saker i min historia och bakgrund som jag inte berättat offentligt, inte rent ut i alla fall, och kanske dyker de upp framöver, kanske håller jag på dem ett tag till, för jag lämnar inte mer av mig än vad jag vill. Jag har, som sagt, integritet, och den kompromissar jag inte med.
I och med att jag är personlig kan det kanske ge andra en illusion av att de känner mig bättre än vad de gör, vilket inte är mitt problem, men jag räknar med att människor tänker på att personlig och privat inte är samma sak. För privat tänker jag fortsätta vara även om jag blir personligare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar