Jag har snubblat över några bloggar och forum med tjejer som kämpar så duktigt för att ta sig ur sina ätstörningar, och är så imponerad av deras mod och styrka. Visst är det urjobbigt, visst fuskar någon ibland, visst trillar de dit då och då och har inte släppt ätstörningen än, men i mina ögon är de fantastiskt starka och modiga. Jag skulle gissa att nästan ingen av dem kan se det än, utan att de känner sig svaga och misslyckade som äter och går upp i vikt, för det gjorde jag också. När jag lät min ätstörda sida avgöra mitt värde så var det självklart att allt kändes sämre när jag samarbetade med min friska sida för att faktiskt ta mig ur ätstörningen. Den störda sida kämpade ju för sin överlevnad, och jag kämpade för att bryta med den och riva ner alla falska sanningar och sjuka ideal i det där drömbygget jag hade byggt som ett försvar för min ätstörda tillvaro. När jag började ifrågasätta allt det var det skakigt, osäkert och kändes som om marken skulle rämna under fötterna, och jag vajade fram och tillbaka i min övertygelse om vad som var mest rätt och bäst för mig - under många år.
Just därför är jag så imponerad av alla som tar tjuren vid hornen, ger sig in i behandling och följer den, hur hemskt det än känns. Jag var nämligen väldigt dålig på det, och extremt trotsig när det gällde allt som hade med regler att göra. För att vara så skötsam och en så duktig flicka var jag otroligt trotsig i det tysta. Till den dag jag bestämde mig för att ge behandlingen en chans - eller rättare sagt ge mig en chans - gjorde jag allt halvhjärtat, men någonstans ändå tillräckligt för att ta små steg framåt, men långt ifrån de steg jag skulle kunna ha tagit.
Med facit i hand är det tur att jag inte var i dagvård annat än under en väldigt kort period (och bara tre halvdagar i veckan) eftersom jag inte hade varit beredd att i det läget ta emot den hjälpen fullt ut. Visst åt jag där, men sedan gick jag till jobbet och åt i stort sett inte mer den dagen. Sa någon en lägsta viktgräns som jag absolut inte borde ligga under som frisk såg jag den som en absolut maxgräns, likadant med BMI. Matlistorna skrev jag i väntrummet innan jag skulle gå igenom dem och gjorde dem lite bättre än vad sanningen var, jag har aldrig haft en nedskriven måltidsplan och hade jag haft en skulle jag med största sannolikhet inte ha följt den. Listor funkar inte för mig, för jag har (ärligt talat) varit rädd för att bli tvångsmässig och jättelåst om jag började följa dem, plus att jag alltid måste trotsa och göra saker på mitt sätt. Det kanske inte är en så stor skillnad på mitt sätt och det sättet jag blir rådd att göra saker på, men den lilla skillnaden är viktig för mig. Fortfarande.
Det är i efterhand lite pinsamt att erkänna hur jag fuskade och körde ett halvhjärtat race så länge, men det är också därför jag vet att det krävs att man vågar satsa fullt ut och göra precis det som krävs för att bli frisk för att göra sig själv frisk. Det får inte finnas några kompromisser med den ätstörda sidan, för så länge man låter den bestämma så håller man kvar vid den. Jag lärde mig genom att testa och trilla dit, försöka och försöka och försöka göra på mitt sätt utan att släppa ätstörningen, var beredd att göra "vad som helst" utom just gå upp till normalvikt och behöva äta normalt, men det gick inte förrän den dag jag på något sätt kapitulerade och insåg att jag måste ge mig själv en ärlig chans och faktiskt göra exakt det som krävs och ge det tid. Jag var inte ett dugg säker på om det skulle funka, och hade inga garantier, men gav mig en chans.
Visst trillade jag dit många gånger, men lärde mig att varje gång resa mig upp igen, borsta av dammet och putsa till självkänslan igen och bestämma mig igen för att satsa till 100%. Det var inte lätt, men det var faktiskt inte ett dugg svårare än när jag fuskade och det gick.
Det går när du gör det som krävs, exakt det som krävs, så ge dig en ärlig chans. Var modig, var stark, var klok och gör det för din skull. Du är inte din ätstörning, så sluta lyssna på den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar