De mörka åren

Hittade mina gamla dagböcker från de mest anorektiska åren igår, och det är intressant men skrämmande att läsa dem. Intressant för att jag inte minns att jag faktiskt var så otroligt ätstörd i mitt tänkande, skrämmande av precis samma skäl. Jag tror hela tiden att jag minns hur det var, att jag är medveten om vad jag gjorde och hur mycket ätstörningsbeteenden jag hade, men när jag läser så blir det så tydligt att det var mycket, mycket värre än vad jag minns. Än vad jag tyckte då. Än vad jag tycker än idag. När jag ser tillbaka har jag å ena sidan fakta, å andra sidan mina upplevelser och tankar, och de stämmer inte alltid överens.

Jag kan inte känna att jag var särskilt dålig, jag kan faktiskt inte känna det idag heller. Jag vet det, och tycker att jag absolut var sjuk nog, men känner inte att jag varit "så dålig".
Jag var högfungerande, jag kunde plugga nästan hela tiden, jag fick ett jobb och behöll det, jag var duktig på allt jag gjorde, utom just på ätstörningen.
Jag vet att jag hade en ganska låg vikt under många år, och en kort period en riktigt låg vikt, men det var liksom ingen som tog det på allvar.
Jag minns inte att någon pratade om inläggning, men däremot att när jag föreslog en planerad inläggning med behandlingsplan så fick jag nej eftersom de inte hade tillräckligt med personal för att kunna ha koll på en behandlingsplan.
Jag minns att jag var så förvirrad över att andra med samma BMI var så jäkla magra och ofta inlagda medan jag varken fick kommentarer eller verkade anses behöva mer hjälp. Det fick mig att tänka att jag måste se större ut än vad jag var eller, som jag uttryckte mig då, "fet för min vikt".
Jag minns att när jag väl bestämde mig för att ta mig ur det så gick det, visserligen långsamt och med en massa fuskande och tvekande och bakslag och myrsteg framåt, men på något sätt lyckades jag.

Jag hamnade aldrig på sjukhus för anorexin, men däremot för depression och hela bilden med självskadebeteenden och ätstörning. Fast de kan inte ha tagit ätstörningen på så värst stort allvar eftersom jag lyckades få igenom att ingen skulle tvinga mig att äta eller gå upp i vikt eftersom det inte var på grund av den jag var där. Och jag som aldrig har varit manipulativ... Men jag blev aldrig akutintagen, fick aldrig sond eller dropp, blev inte tvingad att äta, kände aldrig att någon tog anorexin på allvar genom att ta tag i situationen och ens försöka tvinga mig till någonting. Kan det vara därför som jag än idag saknar en del av insikten om hur dålig jag måste ha varit, eller är det bara så att jag inte minns, eller rent av mörkar för mig själv?

För faktum är att jag var på Anorexicenter i Varberg, men det var av egen vilja och fasen vad jag hade tjatat för att få komma till behandlingshem, och verkligen ansträngt mig för att gå upp ganska mycket i vikt innan jag kom dit. Jag hade ätit och ätit och lagt på mig trots att en del av mig kände att jag "borde" gå ner i vikt så att ingen skulle tro att jag var för frisk när jag kom dit. (Upplevelsen av att vara för frisk har jag alltid haft.) I Varberg var det faktiskt en kunnig och erfaren behandlare som sa att jag var ett av de svårare fallen de haft, en kommentar som jag nästan inte vågar sätta på pränt eftersom jag inte riktigt vågar tro henne. För jag var ju inte så mager, inte så anorektisk när jag kom dit, jag följde faktiskt behandlingen, kämpade som en gnu för att gå emot viktnojan och den enorma rädslan för att gå upp de där kilona som jag behövde. Jag gjorde ju det mesta rätt när jag väl kom dit, då kunde jag väl inte vara ett svårt fall? Men jag förstår hur hon menade. Personer som jag som varit ätstörda i så många år, som kunnat ha ett till synes normalt liv, är etablerade inom studier och på arbetsmarknaden har gjort ätstörningen till en del av livsstilen, och det är mycket svårare att bryta än om man är sjuk och inte har något annat. Faktum är ju att jag funkade trots anorexin, även om jag inte hade gjort det hur länge som helst. Det är svårare att motivera dem som gjort det till en livsstil och levt med det i decennier.
Det är också ett faktum att vissa läkare uttryckte oro, men utan att ta tag i situationen. Kanske för att jag var så övertygande och verkade ha koll, eller för att jag verkade för omotiverad.

Det är konstigt att inte minnas hur illa det var, trots att jag tror att jag minns så mycket av det dåliga. Just därför är det bra att hitta de här anteckningarna och se att jag var sämre än vad jag trodde och tror än idag. Hur sjuk man är sitter inte bara i vikten, men jag var dessutom ganska lågviktig. Inte magrare än magrast och utmärglad, men definitivt otroligt lågviktig. I och med att jag är lång så innebär det att de där låga BMI-talen hamnar på en högre vikt än för den som är kortare, så min vikt har "låtit" högre och därmed mindre allvarlig än om jag hade varit 1,60 eller så. Kanske är det därför som jag inte kommit till den där totala insikten, för min vikt har låtit hög. Knäppt, egentligen.

Fast allt det där spelar egentligen ingen roll. Det var för jävligt och jag tog mig ur det trots att det var en kamp utan dess like. Att jag inte kunde se hur smal jag var är ju en del av ätstörningen. Att andra inte verkade göra det vet jag inte varför. Kanske är omvärlden också störd när det gäller kroppars storlek. Det jag vet är det här: Jag är fri(sk). Jag tog mig ur det. Jag har ingen önskan att någonsin uppleva den ångesten igen. Och jag tror att jag behöver minnas, inte för att undvika att gå tillbaka, inte för att påminna mig, utan för att ha tillgång till allt som gjort mig till den jag är. Därför funderar jag på att börja lägga in bitar av de gamla anteckningarna här, även om en del av dem kan vara triggande. Men de är ärliga, brutala skildringar av hur det faktiskt var. En insyn i min historia, min ätstörning, mitt mörker.

Om någon läser det här vore det kul att veta vad ni tycker: Vore det intressant att läsa om min historia?