Nu har det visats några avsnitt av Channel 4:s "Supersize vs. Superskinny" och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Ja, det är jättebra att kraftigt över- och underviktiga människor får lära sig att äta bättre, och att matfobikerna inser att de kan äta normalt, men blir det inte lite freakshow av alltihop? Måste de välja så extrema deltagare? Det finns hur många människor som helst som äter fel och som skulle behöva lära sig äta bättre, men för att det ska bli sensations-TV räcker inte det, utan man ska vara otroligt överviktig eller otroligt underviktig, så att publiken häpnar och förfasas. Och den vänlige läkarens allvarliga samtal i galleriet med bilder av den magra deltagaren som ska få henne/honom (i de 8 program som finns är det 6 magra kvinnor och två män, men 4/4 bland de överviktiga) att inse hur fel, fult och farligt det är.
Jag är uppriktigt sagt jättenyfiken på hur tittarna tänker och reagerar. Tycker de också att det är skrämmande smalt, eller är de som jag var för några år sedan och tänker att de vill se ut så? Hur många tjejer och kvinnor med störda kroppsideal och skeva matbeteenden som ligger nära ätstörningar sitter inte och tittar och ser smalbilderna som något att leva upp till, även om de vet att det är fel och farligt? Den som är besatt av vikten tar inte in att det skulle vara farligt.
Och sedan, förutsägbart, förutsägbart, när deltagarna varit hemma i ett par månader och följt sin sunda diet så möts de igen, och den tidigare magra men fortfarande nästan lika ursmala deltagaren är nu jättepiffad med snygg makeup, ny frisyr och snygga underkläder, så att det verkligen känns som om fokusen för hela programmet ligger på att att få den smala att se lite friskare ut. Och visst, det är jättebra att de har gått upp de där enstaka kilona, de ser så mycket bättre ut, men nog 17 är de fortfarande osunt smala? Jag är däremot imponerad av hur mycket de överviktiga deltagarna har lyckats gå ner, men det känns inte som om det beröms lika mycket (eller är det jag som har selektiv hörsel?). Något jag undrar över är: Hur går det sedan? Och varför måste alla program av den här typen följa samma format?
Fast det finns ju andra inslag än bara stor mot liten: Gillian McKeiths krig mot stora rumpor - snälla, säg att det är ett skämt, inte kan väl TV på 2000-talet vara så könsstereotyp - och journalisten Anna som testar en massa knasiga dieter och andra sätt att gå ner i vikt. Det värsta jag sett hittills är nog när hon testar laserfettsugning på bara den ena armen. Finns det ett outsinligt antal brittiska kvinnliga journalister som är så besatta av att gå ner i vikt att de gladeligen ställer upp i TV och testar den ena extrema metoden efter den andra?
Nu till frågan: Tittar jag verkligen på det här? Tja, halvt om halvt. Jag är en obotlig zappare när det inte finns något som fängslar mig, så jag har sett bitar av det här programmet. Men alldeles tillräckligt för att känna mig illa berörd. Förr fanns det freakshows, karnevaler och kringresande tivolin, idag hänger medierna ut extrema kroppshyddor i ett förment hälsofrämjande syfte. Men är skillnaden verkligen så stor?
)O( Lisa )O(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar