Den mörka medresenären

Jag tittade på Dexter i måndags, en av mina favoritserier, och slogs totalt av några saker som sas om beroende, för jag kände så exakt igen det. Precis så har jag känt! Som fri(sk) anorektiker minns jag fortfarande det beroendet, missbruket av svält, mat, kompensationsbeteenden. Till skillnad från drogberoende är det ett beroende av beteenden och de förändringar som uppstår i kroppen. Det är inte ett beroende som jag fick abstinens av att bryta, men ett beteendeberoende är minst lika svårt att bryta. Inte minst när det man missbrukat är mat (oavsett om man ätit för mycket eller för lite) som man inte kan undvika.

Jag lever inte längre ut mina missbruksbeteenden, men jag känner beroendet precis lika väl ändå. Anorektikern i mig är tystare och styr inte mitt liv, men hon är kvar. Jag vet idag inte om den delen av mig någonsin försvinner. På det sättet känns det mer rättvisande att definiera mig som "nykter anorektiker" än frisk. Och det är det jag menar när jag skriver "fri(sk)".

Lila: Like a thousand hiding voices whispering: "This is who you are". And you fight the pressure, the growing need rising like a wave, prickling and teasing and prodding to be fed. But the whispering gets louder, until it's screaming: "now !". And it's the only voice you hear... the only voice you want to hear. And you belong to it... to this... shadow self. To this...
Dexter: Dark Passenger.
Lila: Yes. The Dark Passenger.

Så är det med min mörka medresenär också, även om jag inte längre behöver kämpa mot henne så som jag en gång gjorde. Men då och då blir viskningarna högre, och jag skulle ljuga om jag förnekade att jag ibland inte vill något mer än att följa henne, överlämna mig till det skuggjag som fortfarande, alltid, är en del av mig. Mitt spegeljag, flickan på andra sidan spegeln, min mörka tvilling.

Jag minns så många gånger som jag valt att vara hon, valt att följa henne i stället för att göra det jag vet är "rätt". För hur kan något som är fel kännas så rätt, så naturligt? Den stora skillnaden mot Då är valet: Jag väljer om jag ska lyssna till henne, jag väljer om jag ska följa henne. Jag måste inte, jag får inte längre ångest om jag inte gör det. Och därför är det lätt att stå emot, även de gånger jag verkligen vill ge efter. Det händer, men otroligt sällan.

Jag har levt under enorm ekonomisk press på sistone, och stress i kombination med frustration gör mig alltid låg och deppig. Vissa dagar, när jag är särskilt låg eller stressen stegras till ångest, vill jag stänga ute alla förnuftiga röster och bara lyssna till den där andra delen av mig ett tag. Men jag vet att det inte skulle lösa något, så jag förblir förnuftig och låter bara den mörka medresenären inom mig skrika ett litet tag. Men jag undrar: Skulle jag någonsin släppa över henne till förarsätet? Vad skulle kunna få mig att gå in i spegellandet igen?

Dexter: I just know there's something dark in me. I hide it. I certainly don't talk about it. But it's there. Always. This dark passenger. And when he's driving, I feel.... alive. Half sick with the thrill, complete wrongness. I don't fight him. I don't want to. He's all I've got. Nothing else could love me, not even, especially, not me. Or is that just the lie the dark passenger tells me? Because lately there are these moments when I feel....connected to something else, someone. And it's like the mask is slipping....and things....people....who never mattered before are suddenly starting to matter. It scares the hell out of me.

Jag minns det så väl, hur jag ville tro att jag kunde bli älskad, att det fanns något annat, men inte riktigt vågade. Anorexin, mitt beroende, kändes som det enda jag säkert hade, det enda ingen kunde ta ifrån mig. Men jag visste också att det skulle ta ifrån mig allt jag hade och höll kärt om jag lät det fortsätta styra mitt liv. Så jag tog över ratten.

Idag har mina masker fallit och jag är absolut en del av något så mycket större än anorexin. Det är mitt skydd: Jag har för mycket att förlora för att någonsin låta mitt skuggjag ta över igen. Detta enkla faktum, att jag inte kan gå tillbaka utan att behöva ge upp en massa saker som jag inte vill förlora, skrämde mig en gång, men inte längre. Det är en livssanning: Om jag väljer den mörka vägen in i spegeln så kommer jag att förlora något. Och det finns så många saker som är mycket, mycket viktigare än att vara benig, och illusionen av kontroll är just det, en illusion.

Den mörka medresenären finns kvar, precis som min skugga alltid kommer att vara en del av mig, men hon är bara en medresenär, hon kör inte. Och hon är jag.