Du skapar dina egna ideal

Under de senaste åren, med först ett nyvaknat ifrågasättande av mitt ätstörda tänkande, sedan vägen ut då jag förändrade så otroligt mycket att det nästan gör mig yr att tänka på (tänk att man kan förändra sig så i grunden!) och byggde upp min självkänsla och mig själv till både kropp, själ och tankesätt, så har jag många gånger funderat på det här med ideal. I fr.a. ätstörningssammanhang har jag ganska många gånger sett och hört människor ifrågasätta det "rådande idealet" och uppmanat till uppror mot det, och alltid känt precis samma sak: Ett ideal blir inte rådande om ingen håller med om det. Ingen kan tala om för dig vad ditt ideal ska vara.

Självklart kommer media och reklammakare att fortsätta visa en viss kroppstyp så länge den säljer, men det innebär inte att alla måste ha just det som ideal. Vi är inte lättledda får som följer flockens ledare utan individer med en fri vilja, och det är vårt egna, individuella ansvar att tänka efter själva och inte bara följa. Självklart kan den som vill följa flocken, men då ska man väl inte klaga över vart flocken går, eller hur?

Varför väljer så många att försöka leva upp till ett ideal som är andras i stället för att ta reda på vad som är deras egna ideal? Jag kan komma på tre orsaker, det finns säkert fler: Självkänsla, rädsla för att sticka ut och integritet. Om man har svag självkänsla och är rädd för att sticka ut från mängden så är det klart att man letar efter ledtrådar till hur man "ska" vara för att vara som alla andra, och sådana ledtrådar hittar man lätt i reklam och media, i skvallerpressen, på tjej-/damtidningarnas glossiga omslag, i modebilagor och på kvällstidningarnas löpsedlar med braskande rubriker om hur man snabbt går ner i vikt. Den som inte vill eller vågar tänka själv, eller inte litar på sina egna tankar och värderingar, har lätt för att "hitta" ideal och uppmaningar om hur man ska se ut och vara. "Som alla andra". (Bortsett från att väldigt få ser ut som idealen.) Med svag självkänsla följer ofta en bräcklig integritet, där man låter andras åsikter och attityder trycka ned det man själv kanske känner. Men hur utvecklande är det för jaget att inte tänka själv, att blint följa flockens ledare, och hur stor inre trygghet skapar det?

Lösningen på de skeva idealen är inte att bojkotta dem, eftersom det väl bara skulle skapa en tomhet där andra, lika störda ideal, kunde få fäste. Nej, jag tror benhårt på att lösningen är att tänka själv, ifrågasätta både "bilden av den perfekta kroppen" och sina egna tankar kring utseende, och på det sättet skapa sitt eget ideal, eller sina ideal, för det är klart att det finns utrymme för mer än ett ideal. Alla kroppar är olika och alla människor har sin unika skönhet.

Föreningen SMAL arbetar för att vidga dagens skönhetsideal och jag önskar att alla stannade upp lite när de tittade på bilder av människor i tidningar, TV, film och på nätet och frågade sig: Tycker jag att det är snyggt? Strunta i om det "anses" vara snyggt, för det viktiga för dig är väl ändå vad du tycker. Det är du som ska forma dina ideal. Ingen annan. Inte ska väl någon annan tala om för dig vad du tycker är snyggt, vad du tycker om? Lita på dina egna tankar och åsikter, lita på att de duger, för de duger för dig. Var tillåtande, låt tusen kroppar synas och älskas, låt dig själv synas, finnas, vara, älskas.

Det retar mig vansinnig när skallerjournalister dömer ut kända personer som tjockisar bara för att de inte är trådsmala, och många av de vackraste kvinnorna jag vet finns bland just dem som häcklas. OK, flera av de vackraste finns också bland dem som är normala och lite smalare än så, men jag vet inte om jag kan säga att jag har någon av dem som ideal. Mitt ideal handlar inte längre om en viss storlek, utan om skönhet och utstrålning som kommer inifrån och som trotsar alla storlekar. Jag har inte ett ideal, utan många - och det ger mig en frihet att vara den jag är.

)O( Lisa )O(