Vore det lättare om ...

... jag kunde stänga av känslorna igen?
... jag kunde återgå till att vara isdrottning, orörbar, oberörbar, isolerad, utan att släppa in någon?
... jag kunde distansera mig och klippa banden till alla som kommit för nära?
... jag kunde stänga den där dörren som jag öppnade när jag öppnade mig?

Jag vill verkligen slippa känna, vill verkligen vara oberörbar – mest av allt från mig själv, men alla andra också. Det var jävligt ensamt med muren uppe, men det är ensamt nu också, och muren både skyddade och hindrade. Vissa stunder skulle det där skyddet vara skönt. Oberörd, sval... isdrottning. Jag står ju ändå bredvid, så varför inte flyta ovanpå?

Men.

Den där dörren jag öppnade för ett par år sedan, går den att stänga igen?
Går det lärda att olära? Går insikterna att oinse?
Går det att sluta gå framåt och i stället ta ett kliv bakåt från all utveckling, allt fantastiskt, och glömma det?
Finns det ens någon annan väg att gå än just fortsätta framåt?
Damned no matter what. Och ärligt talat: idag känns det som damnation without relief. För det där jag önskar vore, det vågar jag inte ens tänka. För att det gör för ont. För att det känns som om det inte är för mig. För att när jag alltid har fått kämpa för allt jag uppnått, så känns det inte som om det någonsin kommer att bli lättare. Lyckligare. Jag vet inte om jag vågar tro att det är för mig. Och det gör ont. Då vore det skönare att slippa känna, slippa drömma, slippa vilja ha något annat. Jag vet att lycka är ett aktivt val, men när jag ändå inte får den, mer än korta glimtar, vad är det då värt att fortsätta tro och hoppas på den?

Så in i helvete less på alla känslor, på att alltid hitta nya saker att arbeta med, nya saker att läka. Det är för mycket kvar, det gör för ont och är för skrämmande att utsätta mig för risken för samma besvikelser igen. Jag vill slippa känna nu; vill bara få vara liten och att någon annan ska hålla om mig och säga att allt blir bra. Men det finns ingen annan; jag måste fortfarande hålla om och ihop mig själv. Det finns inte utrymme att vara liten. Det har aldrig funnits. Men finns det ett sätt att slippa det här när jag en gång öppnat dörren till att vara en kännande varelse?


~~~

Knappt 5 min senare: Insikt.

Tänker på "varför nu"? Vad har hänt som gjort det så här? Jo: Jag har känt av den kraft som finns i mig, har för bara ett tag låtit den fylla mig. Varit så kraftfull, stark, självklar, hel som jag är i den; som jag är när jag är den. Det gör ont att landa, det gör ont att den får mig att se det som saknas för att leva i och med kraften. Ont att inse att jag är så... ofullkomlig. Mänsklig. Trasig. Jag är ju så bra på att dölja det. Rentav förneka. Men det känns som om det inte går så bra att göra det längre. Ljuset föll på något jag inte vill se, men som jag behövde se. Och nu önskar jag att det hade fortsatt vara mörkt, att jag kunde göra det osett.