Jag känner vad jag känner

Jag känner vad jag känner, right? Det är jävligt överdramatiskt ibland, fjortisaktigt, men då är det vad jag känner precis där och då. Det är inte vad jag känner hela tiden, men jag tänker inte avhålla mig från att tillåta mig att känna saker bara för att jag, som jag så ofta säger till mig själv, borde veta bättre.

Däremot har jag en tendens att i svackorna stirra mig blind på dem, vara helt oemottaglig för annan input som skulle kunna leda utåt och liksom vara känslomässigt blind för allt annat. Jag förstår inte varför och jag förstår inte vad det ger mig att göra så, att liksom gräva ner mig lite till. Rent instinktivt känns det som en flykt från allt annat, från ansvar, från (upplevda) krav, från att ta itu med saker. Kanske är det ett lite missriktat försök att slippa vara duktig, slippa vara så jävla stor och smart och kompetent, för resultatet är bara att jag mår skit, drar ner andra och får taggarna utåt. Förlorar tid utan att komma någonvart. För i det där mörkret är det mer som att jag går bakåt och glömmer allt annat jag lärt mig. Jag vill inte vara sådan, men någon del av mig klamrar mig fast vid det. Vana? Trygghet? Brist på alternativ? Jag vill hursomhelst inte vara där, inte vara sådan. (Hm. Tror att jag hittade ett svar där, och ett argument till varför det inte fungerar.)

Ju mer jag säger till mig att rycka upp mig och ta mig i kragen, desto mer blir jag som en kombination av en yr höna och trotsig 5-åring. Ser inte utvägen, ser inga lösningar, kan inte tänka en tanke till slut och blir bara frustrerad och ilsken över att inte prestera en lösning eller en utväg som jag egentligen vet finns där. Totalt surr i huvudet. Och så vill jag dra täcket över huvudet och typ lösas upp i atomer. Fast egentligen inte. Nej, det är inte sådan jag vill vara.

Dessutom känns det som små depressions- och ångestgropar och kanske är det så att jag gör mig maktlös i dem. För jag är någonstans fortfarande väldigt rädd för att bli deprimerad igen, och de där depressionsattackerna skrämmer mig något hejdlöst. Om jag slutar vara rädd och bara är, lär mig känna igen de första små dipptecknen och skapa strategier för att bryta det – som jag kan påminna mig om när det behövs, eftersom jag lätt glömmer bort listor och allt annat när surret i tankarna blir för stort – så behöver jag inte vara rädd längre. Låter det knäppt att säga att jag tror att man kan bemästra en depression med tankens kraft? Det är svårt som fan, när kroppen inte är med en, men jag tror verkligen att det går. Jag har lärt mig att i stort sett bemästra ångestattacker med tankens kraft, så varför skulle det inte gå med depressionsattacker?

Dags att lägga om kursen. Idag är det inte längre så att jag inte vill vilja gräva ner mig (= vill, men önskar att jag inte ville), utan jag vill verkligen inte. Hitta alternativ, står på agendan. Ta reda på vad jag vill, alltså. Lagom lätt uppgift efter jobbet.