Politiker – en övermänsklig elit eller verklighetens människor?

Det finns en politisk elit i Sverige, ett relativt litet antal politiker som tycks finnas överallt och alltid, dyker upp i de mest varierande sammanhang och har åsikter i alla frågor. Det är påfallande ofta människor som tycks vara enbart politiker, och ha väldigt lite identitet i någon annan yrkesroll. Man kan tycka vad man vill om det, men för mig är 100% politiker långt från verklighetens människor, långt från mig och dig. Jag kan inte identifiera mig med dem. Det är t.ex. lätt för dem att fatta beslut om småföretagares villkor, som kraftigt försämrar villkoren för oss egenföretagare, och tro att de gör något positivt för oss, för de flesta av dem har ingen aning om förhållandena för oss, just dem de fattar beslut om.

Idag har jag läst och hört två exempel på de snudd på övermänskliga krav som ställs på politiker, och som jag kraftigt ifrågasätter.

Det är dels Göran Hägglund (Kd) som har drabbats av kraftig magsjuka och kanske inte kan komma till Almedalen för kristdemokraternas stora dag på fredag. Hans pressekreterare, Martin Kits, säger till TT:

– Almedalsveckan ett valår – det är en viktig vecka för alla politiker. Det finns förväntningar på det tal han ska leverera.

Förväntningar på det tal han ska leverera. Inget utrymme för att vara mänsklig där, inte. Det handlar om att prestera, att leverera, och mänsklighet är tydligen av underordnad betydelse. Jag hoppas innerligt att Göran Hägglund kan stänga ute kraven som ställs på honom och visa att han är en av de verklighetens människor som Kd gärna pratar om. Han har rätt att vara sjuk utan att pressas att leverera.

Det andra exemplet är Sven Otto Littorin (M) som idag har meddelat att han avgår som arbetsmarknadsminister med omedelbar verkan av personliga skäl. Jobbet tar för mycket och går ut över hans familj:

– För mig är mina barn värda mer än mitt jobb, min karriär och något annat. Jag har nått min gräns. Jag är inte längre beredd att betala det här priset – för mina barns skull, för min skull och för min fästmös skull.

Jag har inte varit något större fan av Littorin som politiker, men som person steg han i min aktning av att sätta den här gränsen. Han är inte beredd på att betala priset för att fortsätta spela med i politikerspelet, där mediernas överdrivna bevakning och ständiga jakt inte bara på politiker utan även på deras barn och respektivar är en press som ingen borde behöva leva under (framför allt inte barn och respektivar. Skitjournalister som inte kan respektera barnen!). Det ska han ha all respekt för.


Jag vill ha mänskliga politiker, inte prestationsprinsessor/-prinsar/-drottningar/-kungar som på ett övermänskligt sätt arbetar nästan dygnet runt, är överallt och i alla sammanhang. Det stör mig att det finns ett underförstått krav att som politiker ägna all tid åt politiken, eller all ledig tid om man är politiker på lägre nivå och har ett ideellt eller mindre betalt engagemang. Även om politik är ett stort intresse och inte sällan handlar om ett kall tycker jag att politiker ska vara ett yrke, inte en livsstil – för om politiker förväntas vara övermänskliga får vi den politiska elit vi har idag. Ställer vi sådana krav får vi också de politiker som vi förtjänar, som är distanserade från den verklighet som de flesta av oss lever i. Det blir en exkludering av dem som inte kan eller är beredda att offra allt för politiken, dem som inte har ett annat liv som förankrar dem bland väljarna och som ger dem annan input än den politiska sfären.

Min hälsa och min familj om jag skaffar någon – inklusive min utökade familj – kommer alltid att gå före politiken. Mina passioner, som dansen, ligger fast; jag tänker inte offra dem bara för att jag ägnar tid åt politik. Och jag skiter fullkomligt i hur mycket tid andra lägger på politik; det är deras val. Jag lägger den tid jag har, orkar och har lust att lägga. Jag tänker hålla fast vid min mänsklighet, och tills jag är betald heltidspolitiker så är jag absolut inte heltidspolitiker. Att bränna ut sig är bara dumt.

Jag gör mitt bästa för att leva den politik jag tror på och vill se, och vara den sortens politiker jag kan identifiera mig med. Jag strävar efter att släppa prestationsfokus och överpresterande, är sannerligen ingen övermänniska även om jag pressar mig själv alldeles för hårt alldeles för ofta, men arbetar med att lära mig sätta sundare gränser. Jag är inte perfekt och inte intresserad av att sätta mig på en piedestal som distanserar mig från människorna runt mig. Och jag tycker att politik ska vara öppet för alla, inte för en elit. Jag vill ha fler människor inom politiken, människor som prioriterar sin mänsklighet och sina relationer före politiken. För vad är egentligen viktigt i livet - en idé eller relationer?