Den alltför välbekanta svagheten i händerna
En gnagande känsla i maggropen
Som drar i kanterna av ett mörkt hål
Som om det kunde dra ihop sig
Jag kryper ihop, sluter mig om mig själv
Håller armarna hårt slutna om bröstet
Försöker hålla ihop mig
Hålla mig trygg
Medan en svart våg sköljer över mig
Stilla som en sten på havets botten
Orörlig i bränningarna
Medan våg efter våg rullar in
In och ut igen
Kippar efter andan
Flämtande andetag ekar i tystnaden
Jag önskar ibland att jag hade orden att förklara hur det är att leva på armlängds avstånd från en depression och ångest, att kanske ha flera ljusa månader men till sist ändå känna hur mörkret sluter sig runt mig. Trots att jag gör allt rätt, trots att jag försöker tänka positivt, trots att jag vägrar ge efter, trots att jag vägrar acceptera och flyta med. Jag håller hellre tyst och visar väldigt få den mörka masken. De får se den jag är när jag väl tar mig ut bland andra, min sociala, tillrättalagda mask. Och det är en ärlig mask, en ärlig del av mig. Men inte hela mig. Hela sanningen är förbehållen ett fåtal - för hur öppen och personlig jag än kan vara, så har jag en otroligt privat sida. När jag väl kan säga något, eller skriva det, så har jag redan skapat en distans till det innerst privata.
Hur förklarar jag att även om jag kan delta i samtal, vara närvarande, le, skratta och ha ärligt roligt, så är jag inte riktigt där. En del av mig saknas, det är ett stort hål bakom masken. Jag är inte riktigt levande.
Hur förklarar jag att jag inte har orken att göra det jag vill göra? Att jag prioriterar för att orka med det som ger mest? Att jag prioriterar bort vissa saker för att göra andra? Jag har extremt svårt för att ta initiativ, och när mitt arbete dessutom ser ut som det gör kan jag inte alltid planera från dag till dag. Dessutom är det inte alltid jag har lust att hänga på andras förslag - när de väl kommer (sällan).
Hur ska jag kunna säga idag att jag kan gå på fest på lördag när jag inte vet hur jag kommer att må på lördag? Vanliga människor verkar kunna planera och sedan bara göra. Jag brukar kunna göra det. Inte nu. Om jag har en ångestdag så vill jag inte ut, vill inte vara i en folkmassa, vill inte vara bland främlingar och hög musik. Då vill jag bara vara för mig själv eller med ett fåtal nära vänner.
Hur förklarar jag att jag faktiskt är så fräck att jag sållar bort det som inte ger mig något? När jag ska göra något just nu, så måste det ge mer än det tar, och när i stort sett allt är en enorm kraftansträngning så blir det inte mycket som faktiskt känns värt det.
Just kraftansträngningen önskar jag att jag kunde sätta ord på. För egentligen är det väl inte svårare än att bara ta mig ut och göra något? Jo, det är mer än så. För mig innebär en depression att vissa saker blir svårare: att ta mig ut, att bekämpa ångesten, att utmana självkänslan som plötsligt är minst tio snäpp sämre, för att inte tala om prestationsångesten.
Kanske är det så att självkänslan egentligen inte blir sämre, utan att den alltid är så dålig men att jag i normalform kan utmana den. I vilket fall som helst så måste jag i nästan allt jag gör ta mig över en mur, ett massivt motstånd i form av dålig självkänsla och prestationstvång. Inget jag gör är plötsligt bra nog, "bra nog" finns knappt kvar i min föreställningsvärld, ljuset faller väldigt starkt på alla mina tillkortakommanden och brister. I den situationen är det svårt att "bara göra". Jag försöker mota bort den där kritiserande lilla rösten också, men dörren är svår att få igen och rösten tränger igenom den. Jag försöker göra ändå, övertala mig själv att göra för att det är roligt och inte för att prestera. Det går ibland. En stund. Sedan kommer däremot självtvivlet tillbaka och påpekar för mig att jag inte kan och uppmärksammar mig på mina brister igen.
Det som ger liv och räddning nu är dansen, men den är också den del av mitt liv som är mest fylld med prestationstvångest, just för att den är så viktig. När jag väl kommer dit får jag en adrenalin- och endorfinkick som håller i sig upp till ett dygn, det är en underbar och välkommen flykt från allt annat. Då lever jag. Men lyckoruset kan när som helst splittras, och då ser jag något helt annat i spegeln. Då vill jag fly. Men det ger fortfarande mer än det tar, och det är LIV.
Just nu innebär prestationsångesten att jag sitter och skriver i stället för att arbeta med ett solo som jag ska visa idag. Jag lyssnar på musiken gång på gång, analyserar, men det känns som om koreografitankar är ett slutet rum dit jag inte har nyckeln. Jag kan inte tänka på det. Det går inte. Det är ett ovanligt massivt motstånd; så här illa brukar det inte vara, framför allt inte när deadline närmar sig. Men jag kan inte. När jag försöker tänka på det blir handflatorna fuktiga, händerna skakar, bröstet drar ihop sig och jag vill bara gråta. Det går inte. Paniken närmar sig, för jag tänker inte backa ur trots att jag bara vill fly. Att backa ur eller fly skulle få motsatt effekt, stärka ångesten och prestationstankarna, och det tänker jag inte göra. Min passion för dansen är starkare och ska besegra prestationstankarna.
Det finns egentligen tre flykter för mig nu: jobb (medan jag jobbar kan jag inte tänka på annat, men tyvärr ger bristen på jobb en väldigt ohälsosam stressnivå), dans och böckernas värld. Närmare bestämt en serie. Twilight-sagan räddade mig förra vintern och har fortfarande en förmåga att dra mig in på ett sätt som inga andra böcker har gjort sedan jag var en liten bokslukare. Det är en väldigt välkommen flykt, och nödvändig sådan.
En del av mig försöker få mig att ta tag i problemen och lösa dem, men vad gör man när problemet är någon slags obalans som ger mig återkommande depressioner och ångest? När depressionerna får näring av en stress som till stor del handlar om en jobbsituation som jag inte vet hur jag ska lösa? När stressen späs på av en kvardröjande PTSD- och utmattningsreaktion som inte har hunnit gå över men som det inte finns något kvar av att lösa i terapi? Jag är färdigpratad, det som är kvar är kroppens reaktion som uppenbarligen behöver få ta sin tid. Och hur sätter jag mig och samlar tankarna tillräckligt för att ens få en överblick över vad jag behöver förändra, för att inte tala om hur, när jag inte kan samla tankarna?
Jag behöver inte medicin, eller terapi. Jag behöver en rejäl dos energi och massiv peppning, en PT som kommer förbi och drar med mig ut på saker och en livscoach som hjälper och pushar mig att göra just den där överblicken. Eller lite tid, för jag vet att mörkret kommer att skingras även denna gång. Det handlar mest om att överleva under tiden och inte falla in i det där svarta hålet.
9 kommentarer:
Jag önskar jag kunde göra något för dej men jag känner mej både hjälplös och maktlös. Å ena sidan är det skönt att läsa hur genomklok och reflekterad du är, att du vet att det kommer gå över och att du inte vill låta dej dras med. Å andra sidan kan jag föreställa mej vilken frustration det måste innebära - att bara kunna invänta att mörkret ska svepa förbi. När jag hade min sista depression var det iaf min starkaste känsla; jag visste att det inte skulle vara för evigt, jag visste att varken svält eller självskador skulle hjälp och att det enda som gällde var att ta hand om mej själv och bida tiden men fy *** vad frustrerande det var ...
Jag tänker på dej fina Lisa och hoppas verkligen att mörkret släpper greppet innan du hinner trilla ner i hålet. Vi finns här runt omkring dej och jag hoppas att du inte låter föreningsarbetet dra dej djupare ner. Säg hellre till lite i förväg än för sent så ordnar vi det till det bästa. Du är så himla bra <3
STOR KRAM!
TACK, Innie! Det känns så bra att veta att jag har kloka människor bakom mig att luta mig mot om det behövs (och om jag vågar):)
Som föreningsarbetet ser ut nu är det inga problem, jag kan sätta gränser om det behövs, men faktum är att jag ser fram emot att träffa er allihop på söndag.
Och ja, det är jättefrustrerande att drabbas av depression igen och veta att det går över, men inte ha någon aning om jag själv kan få den att gå över snabbare.
Stor kram tillbaka!
Jag kände att jag vill säga något.. Men samtidigt visste jag inte riktigt vad jag ska säga. Du är så klok och reflekterande själv.. Egentligen vill jag bara ge dig en kram, nå det som finns bakom det där kloka och reflekterande. Men samtidigt känns det som att det är att gå för nära.. Men du får en i alla fall såhär över internet.. *kramar*
Känner som Hanna, du kan ju så bra sätta ord på allt, vilket jag antar kan ha ställt till det ibland med.
Men en fundering, finns det ingen i din närhet som du kan peppa er ut och upp ihop med? Hjälpa varanadra att ta er ut? Eller tar det mer än det ger kanske? *funderar högt bara*
Hoppas att mörkret inte blir så långt nu för dig.
Hanna och Findus - TACK! <3
Hanna - det var inte att gå för nära och dina ord värmer.
Findus - Jo, det hade kanske gått om jag slapp ta initiativ till det. Jag avskyr att ringa människor i vanliga fall, och med deppighet och sämre självkänsla och nästan ingen initiativkraft så blir det värre. Så steget att göra det är lite stort... Jag har några jag försöker med, men när de inte ens svarar är det inte så lätt, heller. Tack och lov finns det också några som är i en liknande svacka och tillsammans kanske vi kan ta oss ut. Gemensamma initiativ, kanske.
Gemensamma intiativ vore väl bra.
Om ni är liknande båda så kanske det kan vara liiite lättare att ta steget att ringa. Å andra sidan kanske det även kan göra det jobbiga också, vetskapen om att det är tungt även för den andre.
Men kanske bara en gemensam grej per vecka kan göra nytta? Något ni båda gillar i lägen när inte allt känns så mörkt?
Asch jag vet inte, men jag vill så förtvivlat gärna att det ska få lätta för dig. Du är så klok och kämpar så, känns så frusrerande att du trots all din goda vilja frammåt, ändå får det så kämpigt.
Jag vill bara ge dig en stor kram och säga att mörkret kommer att skingras. Så småningom. Och om du vill så finns jag här och peppar dig! Eller jag kan göra ett försök i alla fall.
Föresten, tusen tusen tack för din kommentar. Jag vet att en termin egentligen inte är lång tid, men just nu känns det som en halv evighet. Jag försöker intala mig själv att det är rätt beslut, då jag inte alls mår bra av hur situationen ser ut nu. Jag ska verkligen försöka ge järnet till 100%, även om det skrämmer mig något så kolossalt.
Vi ses snart!
Stor kram
Vilket rakt, ärligt och avskalat inlägg. Tack för att du delar med dig av dina tankar, jag känner så väl igen mig men har svårt att sätta ord på min frustration. Du träffar så fint!
Önskar dig all styrka!
Jag känner att jag vill skriva något. Mest vill jag nog säga Tack för att du skrev det här inlägget och för att du delar med dig av dina erfarenheter och hur det är för dig. Jag känner igen mig mycket i dina ord. Bara det där med att jag just nu sitter och klickar runt på bloggar istället för att skriva en artikel eller ta mig ut och göra någon av sakerna på min så konstruktiva "att göra"-lista. Det är frustrerande.
Tack för inlägget!
Kram
Skicka en kommentar