Tiden fortsätter att rinna iväg

Orden finns, men inte tid och ro att sitta kvar vid datorn och skriva ned dem. Däremot kan ni den här veckan läsa mitt tema om perfektion i SHEDO-bloggen.

Just nu försöker jag jobba så mycket jag kan i hopp om att hitta en lösning till att hälften av min årsinkomst de senaste åren plötsligt dragits undan för mig. Det är en oro som hela tiden gnager, även om jag försöker låta bli att tänka på den. Än en gång känns det som att personlig konkurs och flera år som skuldsatt på existensminimum skulle kunna bli en verklighet, men jag försöker att inte tänka så negativt. Det måste kunna lösa sig ändå! Men sanningen är att även om jag just nu har ett uppdrag, så är det inte som om uppdragen står på kö och jag har bara behövt tacka nej till ett enda uppdrag de senaste veckorna. Så särskilt ljust ser det inte ut.

Kroppen protesterar; förkylningen vill inte gå över, även om halsflussen ser ut att ha gjort det, lederna värker och de senaste dagarnas envisa huvudvärk blev idag till migrän. *suck* Är det väderomslaget, söndagens kommande fullmåne, hormoner, stress? Jag är allt annat än social och vill helst bara stänga alla inkanaler och få vara ifred, i lugn och ro utan krav. Jag är trött. Så trött. Nätterna räcker inte till för att bli utvilad.

Ljuset är vänner som vet hur det är och som inte tar illa upp när tiden inte räcker till, vänskaper som inte kräver att man ses eller ens pratas vid varje vecka - månad; ljuset är musiken; ljuset är de andliga irrblossen som lyser upp allt och talar om transformation, inspiration, möjligheter, slutet på ett och början på något annat. Och ljuset är dans. Det går framåt, frustrerande långsamt ibland, men ändå, och det är en utmaning. Med lätt skräckblandad spänning ser jag fram emot nästa helgs Dark & Tribalicious med en master class för Ariellah. Den som inte dansar tribal fusion vet inte vem hon är, men tänk att du sjunger musikalmusik och får chansen till en master class med Helen Sjöholm, eller rent av Elaine Paige. Så stort är det. Känns det. Och Asharah och Morgana är nästan lika stora stjärnor på fusionhimlen, och helt fantastiska kvinnor dessutom! Vi snackar om pangbrudar här...

Eftersom jag började dansa så sent som i februari är jag otroligt medveten om hur mycket jag har att lära mig, och hur mycket av grunderna som jag skulle behöva få på plats innan nästa helg. Jag gör framsteg, det märker även jag (träningen jag lägger ned utanför klasserna får resultat!), men det känns skrämmande att ställa mig på en master class. Jag tror att jag kommer att lära mig jättemycket, och få ännu mer inspiration, och jag behöver inte vara bäst. Jag kan nämligen inte vara det, vilket faktiskt är en lättnad. Jag gör bara det mesta utifrån min förmåga och det bra nog. Mer än så, faktiskt: det är mer än vad någon, inklusive jag själv, någonsin kan begära.

Hur hamnade jag här? Att efter mindre än ett år gå på workshops för höjdarna inom genren? Det känns stort, inspirerande och mest av allt: fantastiskt roligt. Pepp, pepp, pepp - snacka om inspiration att hårdsatsa den kommande veckan!