Rest av dåligt självförtroende eller realism?

Häromdagen fick jag en sådan där reflexreaktion som jag först efteråt reagerar på, och som jag sedan funderat en del på. En god vän frågade mig om jag trodde att en person, som vi kan kalla X, är intresserad av mig, och jag svarade direkt Nej. Hennes kommentar: "Oj, det var snabbt svarat."

I min värld är det fortfarande så att jag inte tror att någon är intresserad av mig. Och det är inte ett sätt att fiska efter bekräftelse, utan en ärlig ocensurerad reaktion. Självklart vet jag av erfarenhet från de senaste åren att det visst finns människor som varit intresserade av mig. Men det är verkligen inget jag tar för givet, eller ens brukar lägga märke till. Inuti finns fortfarande tjejen som är övertygad om att hon är osynlig och oälskbar, även om den delen av mig är mycket mindre och mindre dominant än förr. Den är inte längre sanningen jag lever i varje dag.

Jag vet rent förnuftsmässigt att jag har egenskaper som uppfattas som intressanta och rent av attraktiva, och har förstått att detsamma gäller mitt utseende. Men från att förstå något till att känna det är steget fortfarande ganska långt. För mig i alla fall.

Nu har jag funderat på min reaktion i några dagar, men är fortfarande inte helt klar över vad den handlar om. Det är självklart mer en rest av dåligt självförtroende än realism, trots att självförtroendet inte är särskilt dåligt längre (snarare lite bräckligt på vissa områden, som min attraktivitet), och jag misstänker att den är ett försvar. Om jag inte förväntar mig något kan jag inte bli besviken. Men hur är det egentligen; om jag inte förväntar mig något innebär det väl också att jag inte tillåter mig att drömma och hoppas? Det var något som min terapeut pratade mycket om och som jag ger henne helt rätt i. Det är livsviktigt att ha drömmar och förhoppningar, och det har jag också - men på vissa områden är det som att mina försvar är starkare.

Jag är inte den där självsäkra bruden som utgår från att alla älskar henne och som vet hur fantastisk hon ser ut. Däremot står jag numera trygg i mitt eget värde och vet att jag är värd att älska och förtjänar det bästa - allt gott som Universum har att erbjuda. Jag vet att jag kan se bra ut, men inte bättre än andra. Alla människor är vackra, utom de som genom en otrevlig personlighet förfular sig själva. Alla människor är intressanta, utom de som gör sig ointressanta genom att förneka sin personlighet.

Det är inte helt lätt att erkänna att jag fortfarande reagerar på ett sätt som jag känner att jag borde veta är irrationell, men när sprickorna i självförtroendet visar sig så är de inte rationella. Men samtidigt finns det en liten röst som frågar om jag verkligen är helt säker på att min reaktion inte är realism. Hur vet jag att jag är intressant eller attraktiv om andra inte visar det? Men tänk om de visar och jag inte ser för att jag inte förväntar mig det?

Tänk om jag står i vägen för mina drömmar, tänk om jag blockerar andras intresse?

Tänk om jag rentav blockerar min egen lycka?