Som att hoppa från 10-meterstornet

För en dryg månad sedan fick jag veta att förlaget jag har jobbat åt inte längre kommer att ge ut författaren jag översätter. I ett slag försvann halva min årsinkomst, eller mer än det, och det är inte som om jag under de här tre åren har varit tvungen att tacka nej till motsvarande mängd uppdrag. Så allt känns lite skakigt.

Jag har alltid hört att de fem första åren som egen är de svåraste, sedan är man etablerad och bör klara sig. Det viktiga ordet i sammanhanget är "bör". Jag har varit egen i nio år, och de senaste åren har mina inkomsten sjunkit stadigt. Det känns som om översättarbranschen är väldigt konjunkturkänslig, plus att det hela tiden utvecklas nya verktyg som ska spara arbete och därmed pengar. För att inte tala om att marknaden översvämmas av byråer som bjuder under varandra och betalar översättare allt mindre. Jag får nästan varje vecka "erbjudanden" från företag i Baltikum som håller en prisnivå som man i stort sett inte skulle överleva på i Sverige. På nio år har jag inte kunnat höja mina arvoden, trots att jag ligger bra till i kundernas kvalitetsgranskningar, för vad händer om jag gör det? Jobbet går till någon som begär en lägre ersättning. Det är köparens marknad.

Men vad händer nu? Kan det här vara en spark i baken, ett tecken från en högre makt om att det är dags att satsa på något jag brinner för? Det är en utmaning - vågar jag anta den?

Förra helgen fick jag en fråga om jag ordnar workshops eller ceremonier och ritualer, och samma fråga har dykt upp några gånger det senaste halvåret. Så det kanske är dags att gå från tanke till handling, från dröm till verklighet. Jag har något att erbjuda, något jag kan, något jag brinner för. Men är det någon som vill ha det?

Redan före min dedication för två år sedan började jag skissa på planer till ceremonier, och det arbete jag har gjort med självkänsla och med kvinnlig andlighet skulle troligen räcka till för ett antal workshops och cirklar. Inte tillräckligt för att försörja mig på, men kanske för att inte gå back om jag ordnade något. Sedan jag kom hem från Glastonbury och bestämde mig för att stanna kvar i Sverige har jag väntat på rätt tillfälle. Jag har väntat på kallelsen, på tecknet som talar om att NU, nu är det dags. Nu är människor redo. Samtidigt har jag begravt mig lite i allt annat - oron över en allt mer berg-och-dalbaneliknande arbetssituation, pengastress, normalt liv - och lagt det andliga arbetet åt sidan. Inte så att jag glömt det, utan mer så att jag har gjort det till något privat. Vilket inte alls är så Gudinnan vill ha det. Det är inte det hon har tänkt för mig.

Sedan slutet av sommaren har jag funderat: Vad kan jag göra med det jag kan, men inte har papper på att jag kan? Sverige känns så otroligt fyrkantigt ibland, att man måste ha högskolepoäng eller diplom för att kunna något, när de där pappersbitarna inte säger ett smack om vad någon faktiskt kan. Jag erkänner att jag fastnar i samma tänkande: Om jag inte har ett fint diplom eller intyg från ett välrenommerat institut, eller åtminstone ett utdrag ur LADOK, hur kan jag då säga att jag kan något? Fast å andra sidan utger jag mig inte för att kunna något som jag inte kan, eller ha en titel som på något sätt är skyddad. Ändå håller jag mig tillbaka på grund av avsaknaden av papper... Ursäkter, ursäkter.

Det jag funderar på idag är formerna för vad jag vill göra: Vad? Var? När? Hur? Men den sista frågan - hur - är egentligen sekundär. Om jag bestämmer mig för vad jag vill göra och lägger mina intentioner och min energi bakom det, så kan jag också manifestera det. Drömmen blir verklighet först när jag lever den. "Hur" är inte en fråga som jag har svaret till, det svaret kan jag lämna över till Gudinnan, försynen, Universum - vad jag nu vill kalla det.

Gång efter annan fastnar jag på "hur", tvekar, tvivlar på att jag kan och vågar, på att jag kan luta mig tillbaka i trygg förvissning om att allt kommer att bli precis så som det är meningen att det ska bli. Och vad blir resultatet av mitt tvivel? Att jag inte lever drömmen. Då är det klart att den inte blir verklighet. Jag står ju i vägen för att lyckas. Tänk om jag i stället för att oroa mig lade den energin på att göra det jag vill och på att få det att hända? Vad skulle hända om jag släppte tvivlet, släppte "hur" och bara gjorde det? Just Do It. Tanken är svindlande - som att stå på 10-metersavsatsen i hopptornet.

Jag tänker på ett citat från Callistos workshop om mental träning tidigare i höst:

The intention of our minds is powerful. And a curse.