Dumma tankar

Middag framför "Supersize v superskinny". Urkorkat! Jag önskar att jag kunde säga att jag var helt oberörd, men det hade varit en lögn.

En oattraktivt smal kropp är inget som lockar mig, men ändå blir jag på något sätt berörd och litelite avundsjuk. Inte så att jag skulle sluta äta eller att det skulle trigga mig att börja överträna eller banta, men jag känner att jag skulle vilja vara mindre. Det är inte en helt ovanlig tanke i mitt huvud, eller för den delen i de flesta kvinnors huvuden, men jag känner mig på något sätt skamsen över att tänka så.

Varför?

Jag är smal, jag vet att jag är smal, och att säga högt att jag vill vara smalare för att jag inte vill vara så här stor och ha så här normal fettprocent skulle bara uppfattas som provocerande.
Under större delen av mitt liv har jag varit smalare än normalt, och nu när jag inte är det så känns det ibland som att jag är osynlig, en i mängden, normal i betydelsen ospeciell, med inget som särskiljer mig från andra. Även här vet jag att det inte är så, för jag har en hel del saker som borde få mig att skilja mig från mängden, men det är inte så lätt att resonera med känslor och rädslor.

Jag vill inte på några villkor bli anorektisk igen, och det irriterar mig enormt när en av de anorektiska kvinnorna i programmet säger att ätstörningen hindrar henne från att leva normalt - det är hon som hindrar sig själv från ett normalt liv, ätstörningen är ingen yttre kraft utan hennes tankar och beteenden, tvång och ångest som hon ger näring genom att svälta. Det där offertänkandet retar mig, och jag vill under inga villkor bli sådan. Jag tror inte att det går att bli ett offer när man har lärt sig att man har ett ansvar för sina ord och handlingar, och att en tanke aldrig måste omsättas i handling.
Så när jag känner ett sting av avundsjuka inför alldeles för smala kroppar handlar det om en jämförelse med hur jag har sett ut, och lite skam över att jag har tillåtit mig att bli så här stor med så här hög fettprocent. Urdumt tänkt, eftersom det bara är i mitt huvud som någotdera är stort eller högt.
Jag störs av att när jag spänner rumpan så är den ganska hög och fast, men med gropar. Likadant med låren. Jag vill inte det. Det stör mig inte tillräckligt för att göra något åt det, än, men det stör mig mycket. Och jag är lite rädd för att något ska hända som får mig att ta risken och börja försöka gå ner i vikt. Det ligger inom min kontroll, jag bestämmer, valet är mitt hur jag än väljer, men om jag mår sämre så finns det alltid en risk att jag struntar i att tänka klokt och på konsekvenserna.

För det mesta är jag stolt över min kropp och trivs bra med och i den, jag tycker om hur jag kan röra mig och tycker ännu bättre om hur det känns när jag dansar och rör mig sensuellt. Då känner jag mig stark, sexig, grundad, helt i mig själv. Det är en så häftig känsla att jag inte skulle vilja byta ut den mot något annat. Så jag hoppas på att i takt med att jag blir starkare och mer vältränad, och en bättre dansare, och med lite mer tid, så kommer även den här sortens tankar och kroppsmissnöje att blekna mer och mer.

Men tankarna finns, och kanske hoppas jag på att jag gör dem mindre skrämmande genom att sätta ord på dem och yppa dem för världen. Och faktum kvarstår: Jag skulle vilja vara lite smalare, eller kanske rättare sagt lite fastare. Inte med lika mycket mjukt överallt...