Undrar...

Jag börjar undra... Har jag en i stort sett konstant, underliggande depression som jag kan hålla på armlängds avstånd så länge jag har energi och ork? Eller får jag bara kortare depressionsdippar när jag blir för trött? I båda fallen låter det som om det vore ett smart drag att aldrig köra slut på mig. Och det kan jag hålla med om. Om det bara vore riktigt så enkelt i praktiken... För det förutsätter till exempel att jag känner mina signaler tillräckligt väl för att sätta stopp i tid och faktiskt kommer ihåg att stämma av med mig själv då och då.

Och det gör jag inte. Känner gränserna, alltså. Därför händer det gång på gång att orken plötsligt är i stort sett borta. Förr, under de "riktiga" depressionsåren, minns jag att jag hade perioder med ett mycket större sömnbehov, där jag var in i märgen trött och "jag orkar inte mer" gick som ett mantra i tankarna. Det är inte riktigt så längre. Perioderna med utmattning kommer inte på samma sätt, sömnbehovet ökar inte lika påtagligt och mantrat finns där inte.

Och idag ser jag ett orsakssamband: när jag har gett för mycket, för länge, och inte fått en chans att få tillbaka eller ladda batterierna, så är det som om jag plötsligt blir helt tom. Jag känner mig i alla fall helt tom; fysiskt, psykiskt och känslomässigt uttömd. Som att jag har gett allt jag har och inte har något kvar att ge. Och vem är jag när jag inte längre har något att ge?

Det har hänt ett par gånger i år att jag känt så; att jag kört slut på mig, gett så mycket till andra att det plötsligt inte finns något kvar till mig, och vad ska jag göra då? Det brukar gå över på ett par dagar, jag ligger lågt en dag eller två, håller människor lite mer på avstånd, bara ett litet tag tills jag får fast mark under fötterna. Det går över. Fast den här gången var jag redan slut och gav mer. Någon behövde och jag gav instinktivt, utan att tänka efter. Dagen efter slogs jag av hur helt slut jag kände mig, hur jag inte hade något kvar att ge. Men jag har inte lyckats ladda om; jag har inte kunnat stå emot att finnas där, att lyssna. Alla har ju ett sådant behov av att bli sedda, hörda, och jag kan inte säga nej. Mitt människointresse och min människokärlek, framför allt till dem jag bryr mig om, är för stora för att komma ihåg att sätta gränser. Men nu är jag på väg att tappa dem också. Jag har ingen lust att ta del av människors problem eller bekymmer; faktum är att jag är på god väg att sluta bry mig helt. Och jag är en person som bryr mig. Mycket. Så känslan av att i stort sett vilja säga till någon att jag skiter fullkomligt i dennes problem är skrämmande, för sådan är inte jag.

Jag behöver ladda batterierna och lära mig att kanske börja kräva att få tillbaka lika mycket som jag ger. Det blir svårt. Just nu undviker jag mest att träffa människor och att släppa någon så nära att jag får dennes problem i knät och än en gång lyssnar och ger. Men det håller inte i längden. Jag vet bara inte hur jag ska göra i stället. Så jag undrar...

- Posting on the move from BlogPress on my iPhone