Nattankar

Det är många impulser framåt nu. Mycket positivt, många möjligheter och spår. Jag borde vara jättetaggad och positiv, full av vilja och entusiasm, initiativ och idéer på hur jag ska gå vidare. Men jag är tom. Eller nej, det är jag inte heller. Jag är på en och samma gång tom, blockerad, villrådig, vilse och full av vilja. Kontentan blir lite kaotisk. Hjärnan är jätteaktiv, kanske tack vare att jag stimulerar den en hel del, men den är ofokuserat aktiv, jag vet inte hur jag ska styra upp den till något vettigt. Något som faktiskt hjälper mig och får mig att gå framåt. För jag står och stampar.

Det finns flera trådar att dra i , trådar som jag borde dra i och göra något med. Jag borde gå vidare från impulser och möjligheter, planera nästa steg, göra storyboards om jag inte kommer på nästa steg, men jag gör det inte. Dels för att det är hopplöst att planera något när det när som helst kan komma in ett jobb som jag måste ta, och då a) hinner jag inte planera klart och b) faller ändå eventuell planering; dels för att jag har tappat bort vad jag har för mål och därför inte kan planera. Om jag inte vet vart jag ska vet jag inte vad som är nästa steg. Hur planerar jag då? Borttappade mål innebär just nu också att jag inte heller vet vad jag vill. Jag vill för mycket samtidigt som det faktum att det är för mycket gör att det känns som om jag inte vill något alls till sist.

Jag måste prioritera jobb som ger pengar snabbt, och då faller det mesta som ligger en bit in i framtiden och som visserligen kan generera inkomster men som kräver tid, energi och pengar. I princip allt som kräver investeringar i form av pengar måste läggas åt sidan, och tro mig - det är mycket. Det skapar spärrar i mina tankar; att hela tiden vara på gränsen tär och blockerar. Min energi är stundtals hög, framför allt när jag är stimulerad och engagerad, men är emellanåt som bortblåst. Och ja, jag försöker att hushålla med den eftersom jag insett att jag har energidippar varje månad och det är dumt att försöka pusha mig igenom dem.

Jag vet inte hur det är för andra, men när min hjärna blir väldigt aktiv och - hur ska jag uttrycka det - jag går upp en nivå till i medvetande, så följer känslorna med. De vrids också upp ett snäpp. Överaktiva tankar ger väldigt intensiva känslor, och rent av ett känslokaos. Och tillsammans med sömnlöshet... inte helt lyckat. För det pågår en hel del bearbetning under ytan, och när känslorna vrids upp ett snäpp är det som om något som varit dolt och fruset plötsligt är tinat, och det är inte alltid lätt och skönt. Just i natt känns det allt annat än lätt och skönt, även om jag inte riktigt kan sätta ord på hur det känns eller vad det är som känns.

Känslorna är många, lite för-mycket-och-allt-på-en-gång.

Jag vill bara slå hårt på något

Eller vill jag gråta?

Eller skratta?

Jag vill verkligen inte vara ensam längre

Vill inte vara stark

Vill inte behöva vara kompetent och aktiv och driftig hela tiden för att något ska hända

Jag skulle någon gång vilja kunna luta mig tillbaka och veta att det finns någon som tar mot

Som håller om

Som kan vara stark åt mig

Som kan hjälpa mig hitta tillbaka till det jag VILL

Men ärligt. Jag är så trött på att vara ensam

Samtidigt som jag inte ser hur det skulle kunna vara på något annat sätt

Någonstans kan jag nästan känna det framför mig, men inte se det

För tänk om... tänk om det inte finns för mig

Tänk om de där djupaste, intensivaste, mest eldiga känslorna som jag vet att jag har inte kommer att få släppas fria igen?

Tiden går, nya människor passerar revy utan att väcka intresse eller sätta tydliga spår

(Eller är det jag som blockerar något?)

De ännu okända känslorna som jag kan ana som skuggor i dimman väntar på att få liv

De finns där, de väntar. Jag väntar

I natt är jag trött på att vara ensam, trött på att vänta, trött på blockeringar och hinder och måsten och på stunderna när allt blir så mycket för mycket att det liksom blir till intet.

Jag vill få vara liten, få krypa ihop i någons famn och bara vara

Slippa ha svar, slippa vara klok och vuxen och drivande

Bara vara jag

Somna nära och veta att allt blir bra, att jag är bra

Men så är det inte

Någon finns inte där

Och jag måste vara stark och klok och själv hålla ihop mig

För hur skulle jag annars göra?