Isabelle Caro - anorektisk modell i antianorexiakampanj

Foto: Oliviero Toscani

Isabelle Caro, den franska modellen som blivit mest känd för sin medverkan i antianorexiakampanjer riktade mot modevärlden, gick bort tidigare i höst, 28 år gammal. Orsaken beskrivs som akut respiratorisk sjukdom. Ja, det är ju nästan aldrig någon som dör av ätstörningar… Själva dödsorsaken brukar vara något helt annat, som är en följd av ätstörningen, eller förvärrat av den. *suck*

Just Isabelle Caro har jag en väldigt kluven inställning till. Hon blev känd genom en reklamkampanj mot anorexia, och har själv hävdat att hennes mål med kampanjen var att visa anorexians fula ansikte. Kampanjen väckte stor uppmärksamhet och annonserna förbjöds i Italien. Föga förvånande, för den här sortens antireklam fungerar i stort sett bara på de redan friska. För alltför många med ätstörningar blir den tvärtom en sporre, thinspiration. Den som menar allvar med en antianorexiakampanj borde tvärtom visa friska, sunda kroppar – för det är sunda, normalviktiga förebilder som behövs, inte avskräckande exempel.

 I intervjuer pratade Caro om sin traumatiska barndom som hade lett in i anorexin och ja, hon hade en jävlig barndom. Det är tydligt att hon såg sig som ett offer, inte bara för sin barndom utan för ätstörningen. Men även om en ätstörning är en enormt stark kraft när man har lagt åratal på att hjärntvätta sig själv in i ett stört tänkande, så är man inte ett offer för något externt, utan för sina egna tankar, beteenden och föreställningar om verkligheten. Offerrollen blir en perfekt sköld, som få vågar ifrågasätta, att gömma sig bakom för att slippa göra det jobbigaste av allt: konfrontera livslögnen om ätstörningen som en fungerande livslösning och utmana sin ångest och sina egna (van)föreställningar om sig själv. 

Caro pratade om hur hon kämpade för att bli frisk, men att det måste gå långsamt, i hennes egen takt. Ja, det är vad alla med ätstörningar säger för att slippa ta sig an tillfrisknandet till 100%. Att tillåtas göra det i sin egen takt och stanna kvar i bekvämlighetszonen leder oftast inte till ett tillfrisknande. Det kan leda framåt en viss bit, men så länge man är kvar i bekvämlighetszonen och inte hela tiden trycker ut väggarna för den, gör det som är obekvämt och utmanande, så spelar man med ätstörningens regler. Att kämpa för att bli frisk innebär att hela tiden gå utanför det bekväma och att kämpa helhjärtat under lång tid, inte tills det tar emot eller tills ångesten slår till. Det handlar inte om att "försöka" utan om att göra det. Hur jävligt det än är. Det kan ta tid och det är inte lätt, men det går.

I fallet Isabelle Caro misstänker jag att uppmärksamheten hon fick för sin anorexi motverkade motivationen att bli frisk. En långvarig ätstörning skapar ofta en rejäl identifikation med sin ätstörning, och att då få uppmärksamhet för den, och bli känd för den, stärker den sjuka identiteten. Kvinnan som hade upplevt sig som nästan osynlig och som inte hade vågat prata om sitt liv blev nu sedd för ätstörningens skull. Om du blir berömd för något, hur stort är då incitamentet att släppa just det du blivit berömd för? 

Det här känns som ett så onödigt dödsfall. Om Isabelle Caro hade fått hjälp att bryta med den sjuka identiteten och att lämna den falskt trygga lådan som ätstörningen är, i stället för att få uppmärksamhet för sin sjukdom, så hade hon inte behövt dö alldeles för tidigt. Men valet att lämna ätstörningen var alltid hennes eget – det är något som ingen annan kan bestämma över. Däremot är det viktigt, rentav livsviktigt, att tala om att valet finns där, för det är inte alltid man själv är medveten om det; så stark är kraften i våra tankar och föreställningar. Tror jag att det bara finns en väg så ser jag också bara den vägen.

Det är inte lätt att byta väg och bli frisk, men det går. Svårt är inte omöjligt.