Storlekshysteri

Är det någon mer än jag som undrar över varifrån den här storlekshysterin - med size 0 som talande exempel - kommer? Låt gå för att 90-talets mode med "heroin chic" visade magra kvinnokroppar, men idag är det verkligen ett snäpp värre. Minst. Ta 90-talets supermodeller, Cindy, Linda, Christy, Naomi osv, och ställ dem bredvid en av dagens modeikoner som Victoria Beckham. Och de så kallade ikonerna idag är inte supermodeller, men får mer publicitet och har blivit ideal för en skrämmande stor andel av västvärldens unga kvinnor. Eller snarare tjejer, för de är inte kvinnor. Skulle en kvinna verkligen lägga så mycket energi på att passa i en storlek? Vad får så många tjejer att fokusera inte på utseende, vikt eller hälsa, utan på en storlek. På att göra sig så små att de passar i en storlek som är för barn, eller mycket små kvinnor? När de skulle kunna göra så mycket bättre och viktigare saker av sina liv, bli vackra, hälsosamma, framgångsrika. Hur har så många kunnat gå på denna nolla?

På TV visas med jämna mellanrum "Size 0"-dokumentärer, men än så länge har det inte gjorts ett enda reportage om bakgrunden till den här trenden. Programmen följer alltid samma recept: En redan ganska smal ung kvinna, givetvis snygg och verksam inom media, ska på kort tid svältas och tränas ned till size 0. Man dokumenterar hur dåligt hon mår, hur jobbigt det är att hålla uppe arbete och privatliv samtidigt som man hårdbantar (svälter sig) och tränar, men ändå blir det ett slags glorifierande fokus på viktnedgången och *fanfar* det stora priset: de där pyttejeansen. Att det finns med en läkare som talar om alla risker och allt vad kvinnans kropp drabbas av är lätt att glömma bort inför wow-faktorn. Jag behöver bara gå till mig själv under de ätstörda åren för att kunna tala om att den som är besatt av viktnedgång inte lyssnar till riskerna. Jag såg till att vara väldigt medveten om vad som hände eller kunde hända i kroppen för att aldrig kunna säga "Jag visste inte det", men inte 17 hjälpte det. Är man besatt så är man. Då kan man gå över lik. Men VARFÖR skulle man gå över lik och liv och riskera allt som är värt något för en storlek? För en siffra på en liten tyglapp som man ändå klipper bort för att den inte ska skava? Finns det inte bättre saker att sträva efter?

Har människors tillvaro blivit så fattig att denna nolla på en tygbit har kunnat få en så viktig roll? Vad säger det om samhället, om dagens flickor och kvinnor? Handlar det även denna gång om kontroll, en önskan att kontrollera de små sakerna när allt annat känns som ett kaos? Eller handlar det om att vilja passa in? Att få en plats i de "godkändas" skara? Denna armé av magra kloner med extensions, silikon och fejkade solbrännor?

Jag är frestad att fråga om hela samhället blivit anorektiskt, om size 0 har med anorexi att göra, men jag känner så starkt att det inte har det. Låt gå för att man ser rätt så anorektisk ut om man svälter sig för att klämma sig ned i en storlek som är några nummer mindre än vad som vore naturligt, men det handlar om mer än det. Har det något att göra med att vilja ta makten över naturen? Om man ser hur onaturliga armén med Posh-lookalikes är, så ligger det kanske något i det. Eller kan det vara så att mansvärlden har hittat ett effektivt vapen att hålla en del kvinnor på sin plats? Om starka, smarta kvinnor slutade ödsla sin energi på viktnedgång skulle de kunna uträtta under. Om kvinnor inte tvångsmatades med bilder och budskap om hur de "ska" se ut och vara, så skulle de kanske utvecklas till kraftfulla, tänkande individer med självkänsla som stod upp och slogs för viktiga saker. Då kanske de skulle ta makten över sina liv, och vilket hot skulle inte det kunna innebära mot de vars makt vilar på att så många som möjligt hålls bedövade av sin egen svaga självkänsla och är fångar i en värld av speglar, vågar, måttband och siffror på små tyglappar?

Jag kan ärligt säga att size 0 inte påverkar mig, av ett mycket enkelt skäl: Hur mager jag än skulle kunna bli så har jag höfter som naturligt är bredare än vad denna intetstorlek tillåter. Dessutom är jag kvinna, och vill ha en kvinnas kropp, inte en underutvecklad knappt pubertal flickkropp. Jag har också låtit mig styras av storlekar, tyckt att det var viktigare att komma i den minsta tillgängliga storleken än att ta hand om mig, förnekat allt som är jag för att kunna sätta etiketten XS på min kropp. Inte längre. Aldrig mer.

Vad vill det till för att dagens tjejer, framtidens kvinnor, och många av mina kvinnliga medsystrar, ska kasta av sig fixeringen vid små storlekar och bränna måttbanden och storlekslapparna så som våra föregångare på 70-talet brände sina BH:ar? När kastar de akrylnaglarna, silikonimplantaten och hårförlängningarna på bålet och bestämmer sig för att de duger som de är? För det gör de. Vi duger. Jag har i sig inget mot vare sig lösnaglar, tandfasader, implantat eller hårförlängningar, men det är när det blir symboler för ett klonat utseende som något är fel. Då blir det ledsamt.

)O( Lisa )O(

Intro

Under många år ledde jag diskussionforumet ViFinns på MSN. ViFinns var ett friskinriktat självhjälps-/stödforum för vuxna med ätstörningar, och hade i slutet fler än 300 medlemmar, och var för mig en viktig hjälp på min väg ut ur anorexin, plus en ovärderlig språngbräda för min utveckling på många områden. Där tvingades jag lära mig att sätta gränser för hur mycket jag gjorde för andra, hur mycket jag kunde bry mig, hur långt jag lät någon driva mig och (faktiskt) utnyttja det faktum att jag bryr mig; jag lärde mig att jag inte alltid kan vara alla till lags och att våga säga det som behöver bli sagt även om någon blir arg, att lita på min intuition och att jag för det mesta vet vad som behöver sägas (vilket inte är det som någon annan alltid vill höra), att uttrycka mig klart och finslipa mina kunskaper och argument. Det var en rejäl utmaning och många gånger riktigt jobbigt, och jag lärde mig att ta negativ kritik och rena personangrepp. Men det hjälpte mig att växa och inse vem jag är och vad jag kan göra.

Efter ett antal år blev det däremot tydligt att forumet tog alldeles för mycket tid, tid som jag inte längre hade eller var beredd att lägga. Jag är en ansvarstagande person, och kände ett (troligen lite för stort) ansvar gentemot "mina" medlemmar; för att se till att alla som skrev blev hörda, att reglerna följdes så att forumets intentioner med friskinriktning bibehölls, att tankar och mönster bemöttes och ifrågasattes. Det är så jag arbetar, och med tiden blev det allt tydligare att jag var för bra och lade för mycket energi och tid på forumet för att det ska vara hållbart att göra det ideellt. Ideellt arbete har ett stort värde, men inte hur länge som helst, och inte till vilket pris som helst. När det ideella arbetet utgör nästan en halvtidstjänst är det dags att skära ned. Framför allt hade jag kommit längre än så, och det var hög tid att gå vidare. Så i januari i år lades diskussionsforumet på ViFinns till sist ned.

Under månaderna som gått sedan dess har jag tidvis känt en enorm lättnad över att vara fri och inte behöva ta ansvar för forumet. Samtidigt har det givetvis inte varit helt lätt att sluta bry mig, för jag bryr mig om människor som jag mött och möter. Vissa dagar har jag funderat på att öppna ViFinns för medlemmar igen, eftersom jag vet att det finns ett behov av ett verkligt friskinriktat forum som modereras och där inlägg blir lästa och medlemmar uppmuntras att tänka om. Jag vill ju hjälpa. Men samtidigt vet jag hur omöjligt det är, eftersom jag inte får fler timmar på dygnet eller en extra energitillförsel bara för att jag vill något. Mina prioriteringar måste - precis som alla andras - vara mig själv först. Jag är viktigast i mitt liv, jag har ansvar för mig själv, min hälsa, mitt arbete och mina katter. Inte för alla andra.

Dessutom intresserar mig inte ätstörningsprat längre - det har en tendens att alldeles för lätt bli ett offerinriktat eländesältande som inte leder någonvart. Den som gör sig till ett offer lämnar bort ansvaret och kontrollen över sitt liv, säger att "jag är ett offer, jag kan inte göra något åt det här" och kommer heller inte att göra något. Men vi har alla ansvaret för våra liv och våra beteenden, och det är bara vi som kan ändra dem. Det förflutna kan vi inte ändra på, men vi kan bestämma över hur vi låter det påverka våra liv idag och i framtiden.
I stället vill jag arbeta med självkänsla, framför allt kvinnlig självkänsla, och de frågor som väcks när man bryter sina missbruks- och beroendebeteenden. Det är först då det blir intressant, det är först då personligheten kan utvecklas på allvar. Personer med ätstörningsproblematik är ofta otroligt intressanta personer under ätstörningen, och jag brinner fortfarande för de här frågorna, även om jag vet mina begränsningar bättre än förr.

Däremot får jag ibland tankar som handlar om de här ämnena, och som skulle platsa i en blogg. Därför skapar jag nu ViFinns-bloggen för den som är intresserad. Relevanta inlägg kommer att läggas både här och på ViFinns.

Blessed be
)O( Lisa )O(