Utøya

I kveld er gatene fylt av kjærlighet. (1)

Förra lördagen, den 23 juli 2011. Jag vaknar tidigt, vid fem, efter bara ett par timmars sömn. Ruskar på mig för att komma tillbaka till min kropp, till verkligheten utanför drömmen. Drömmen dröjer sig kvar. Av ren vana sträcker jag ut handen, tar mobilen, kollar twitter. Ser ett twitterinlägg om 80 döda i Norge och fryser till is. Illamående, ofattbar chock och sorg som en klump i magen. Det kan väl inte vara sant? När jag gick och lade mig talade de om kanske 10 skjutna… Bläddrar i inläggslistan och hittar en tweet från en nyhetsbyrå.

Går in på nrk.no och får det bekräftat. 80 skjutna barn, ungdomar och vuxna på Utøya. Tårarna rinner. Ser polisens presskonferens från tre på natten, hör vad de säger men kan inte förstå. 80?! Försöker somna om. Det går inte. Väntar in den första nyhetssändningen kl 6. Följer sedan direktsändningen från NRK i mobilen. Dåsar bort med lillkatten bredvid mig. Den förmiddagen försvinner i ett töcken av nyhetssändningar, ofattbarhet och sömn. Jag funderar på att skriva något, men kan inte. Mina reaktioner kan inte göra det rättvisa, och det handlar inte om mig. Det handlar om döda unga, om spillda liv, om ofattbar grymhet.

Det börjar komma in vittnesberättelser, och jag ser genom dem, känner genom dem, vad de varit med om. Scener som hämtade ur en film, men på riktigt. Rädsla, död, blod, skott. För varje vittnesskildring trillar tårarna och iskylan hänger kvar. Det är overkligt. Det är på riktigt. Jag läser blogginlägg, tittar på nyhetssändningar, hör intervjuer och försöker förstå. Hör Jens Stoltenbergs lugna, trygga stämma mitt i kaoset. Även han påverkad, drabbad, men samlad, värdig och utan hat.

–For meg er Utøya mitt ungdomsparadis som i går ble forvandlet til et helvete. (2)

Ungdomarna på Utøya var där på sommarläger med AUF. Den sortens sommarläger som är fullt av glädje, entusiasm, unga möter likasinnade, vänner för livet, blir förälskade, diskuterar politik och liv, drömmer om en bättre framtid, spelar fotboll, dansar disko, smyger ut på Kärleksstigen för sin första kyss, förlorar kanske oskulden i ett tält eller på en klippa. Det ska vara en idyll, ett utsnitt ur paradiset, fullt av glädje, ljus och liv. Därför blir tragedin så mycket större. Men också beslutsamheten i att inte låta hat och våld segra.

Jag var på sommarläger som 16-åring. Inte politiskt, men ändå. Jag minns hur det var, spänningen, förväntan, drömmarna, framtidstron. Känslostormar, vänskap, glädje. Innebandy, kantinmat, badning. Att sitta i en buss och skratta tills jag hade ont i magen och nästan kissade på mig med nya vänner. Att sjunga med och dansa till MTV vrålhögt, grilla och spela biljard. Se vänners förälskelser men själv stå utanför. Komma hem och prata världens lustigaste dialekt efter att ha hängt med vänner från Abbekås, Kumla, Stockholm och Överkalix och plockat upp allas dialekter. Att mitt i något sådant kunna mötas av besinningslöst dödande…?

Vi er et lite land, men vi er et stolt folk. Vi er fortsatt rystet av det som traff oss, men vi gir aldri opp våre verdier. Vårt svar er mer demokrati, mer åpenhet og mer humanitet. Men aldri naivitet.

Ingen har sagt det finere enn AUF-jenta som ble intervjuet av CNN: ”Om én mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise sammen.” (3)

Jag ser, hör, gråter, sörjer – men mitt liv går vidare. För samtidigt skrattar jag, känner livslusten i kroppen, växer mig starkare för varje tår jag släpper fram. Jag fylls av kärlek, inte hat. Jag gläds åt den solidaritet som väcks i sorgen, en genuin medkänsla över nationsgränserna. Och jag äcklas av alla som försöker vinna politiska poänger på det som hänt – oavsett partifärg. Det är ovärdigt.

Han tok noen av de vakreste rosene våre. Men han kan ikke stanse våren. (4)

Den här veckan har jag gått en balansgång mellan mediernas känslofrosseri och en vilja att stänga av. Jag har känt förtvivlan över en värld där något sådant här kan hända. Jag har känt ilska över medier som dag efter dag frossar i detaljer kring Anders Behring Breivik, hur jag möts av hans åsikter och bild så fort jag ser en löpsedel, medan hans offer tycks vara ointressanta. Jag har valt att känna med det som hände, att låta sorgen finnas där utan att ta över. Och jag väljer att inte hata.

Inga ord kan göra det som hände ogjort. Inga tårar kan ge döda barn, syskon, vänner och föräldrar livet tillbaka. Vi kan bara dela sorgen, ge av vår styrka och medkänsla, och arbeta för den värld vi själva tror på och vill se. Jag väljer kärlek, öppenhet.

Jag skrattar igen. En spontan, naturlig glädjeyttring visar att livet går vidare. Jag känner lust, jag längtar, jag lyser, jag retas och fnissar. Sorgen över dem som dött, lika naturlig som sorgen över alla andra som dött, dör och kommer att dö runt oss, finns alltid kvar parallellt med livet som fortsätter. Vi ler igen, vi skrattar till och med igen. Det innebär inte att vi glömmer, någonsin. Bara att sorgen aldrig segrar.

Referenser:

(1) Kronprins Haakon, blomsterceremoni i Oslo, den 25 juli 2011

(2) Jens Stoltenberg, presskonferens den 23 juli 2011

(3) Jens Stoltenberg, minnesgudstjänst i Oslo Domkyrka, den 24 juli 2011

(4) AUF-ledaren Eskil Pedersen, blomsterceremoni i Oslo, den 25 juli 2011

Sommarlängtan

"Summer came and left without a warning, 

All at once I looked and you were gone"

~"Endless Summer Nights", Richard Marx

Lite så känns det just nu: som om sommaren kom och försvann så hastigt. På en vecka gick det från kylig vår till varm försommar, träden slog ut över nätterna, och påskafton kändes mer som midsommarafton. Och jag älskade det! Inte alltför varma dagar, även om nätterna ännu var lite svala.

Men nu… Regn och 13 grader. Var är sommaren?

Jag längtar.

Jag vill kunna nakenbada utan att frysa, jag vill soltorka på en varm klippa, vill dricka solljummen Coca-Cola och äta Bergs fruktwienerbröd uppe vid Skallens fyr. Jag vill dansa på bryggan och sitta och dricka rosévin med väninnorna medan solen går ner. Jag vill kunna gå klädd i tunn sommarklänning och inget mer, jag vill ha varma kvällar vid sjön eller havet, långa ljumma nätter i ett sammetslent mörkret som är som gjort för långa promenader och förtroliga samtal vid vattnet. Jag vill ha solsken, dundrande åskväder, regnbågar och solregn.

Jag längtar.

Är man inte riktig kvinna förrän man fött barn? eller Med sådana feminister behövs inga antifeminister

En tämligen ung bekant, och därtill mamma i unga år, skrev nyligen på nätet att hon inte tycker att man är en riktig kvinna förrän man är mor. Först då har man förstått vad det innebär att vara kvinna var kontentan, så som jag tolkade den. Det som komplicerar denna 50-talistiska och biologistiska, konservativa åsikt är att tjejen ifråga är feminist och rätt så långt ut på vänsterkanten, om jag har förstått det rätt.

Min reaktion: Idioti. Jubelidoti, till och med. Med feminister som hon behövs inga antifeminister. Den där sortens exkluderande åsikter, som innebär att man tar sig ett tolkningsföreträde och rätten att (be)döma sina medsystrar utifrån någon egen erfarenhet – du är en riktig kvinna, men du är inte det – går stick i stäv med min syn på vad feminism är. Men samtidigt… Det är inte en ovanlig åsikt när man skrapar på ytan hos feminister som fött barn. Jag har stött på den tidigare, bland annat när jag läste feministisk filosofi, för sisådär 10 år sedan, och inte heller då kunde jag förstå den. Jag accepterar helt och hållet att man inte tillfullo kan begripa vad det innebär att vara mamma förrän man har fött barn (även om man kan uppleva en modersroll utan graviditet, förlossning eller egna barn), men att det skulle säga något om vad det är att vara kvinna. Det köper jag inte. Att vara kvinna är så mycket mer än moderskap.

Men den sortens kommentarer får mig alltid att tänka efter: vad innebär det att vara kvinna, när blir man kvinna och vem har tolkningsföreträde i den frågan? Blir man kvinna vid den första menstruationen? vid 18 års ålder? 25 års ålder? vid det första samlaget? När man blir medveten om sitt kvinnliga kön och sin kvinnlighet och definierar sig själv som kvinna? Och jag kommer alltid fram till samma sak: Jag bestämmer vad det innebär att vara kvinna för mig, för det är den enda kvinnligheten jag verkligen kan säga något om. Och för mig handlar det om hela upplevelsen i att vara född med kvinnligt kön och uppfostrad som flicka/tjej – en uppsättning fysiska, psykiska och sociala upplevelser och erfarenheter, där somliga delas av andra kvinnor, andra inte. Det är inte en i första hand kollektiv upplevelse, och där går kanske vattendelaren mellan min feminism och vissa delar av feminismen som rörelse. Även om kvinnor har en på många sätt gemensam historia och kvinnor som grupp har upplevt och fortsätter att uppleva ett slags förtryck och maktmässiga motgångar som män som grupp inte står inför, så är jag en individ, med min personliga upplevelse av att vara kvinna. En unik individ som är kvinna och som till viss del ingår i ett kvinnokollektiv. Och jag värjer mig bestämt mot alla generaliseringar om vad det innebär att jag är kvinna.

För faktum kvarstår: Jag kom in i puberteten innan tjejen från exemplet ovan föddes och har därför troligen varit kvinna längre än vad hon har varit medveten om sin kvinnlighet. Men i hennes ögon är jag tydligen ingen riktig kvinna, och kommer aldrig att bli det heller. För jag är något så uppenbarligen annorlunda som en kvinna som väljer att inte bli mor. Jag tänker inte skaffa barn för att jag inte vill ha barn. Jag tycker inte ens särskilt mycket om barn. Gör det mig mindre till kvinna? Icke. Jag är inte heller överdrivet förtjust i män. Inte heller det gör mig mindre till kvinna. I'm my own brand of woman.

Jag säger inget om kvinnor som väljer att skaffa barn, men tydligen är det meningen att jag ska stå ut med andras åsikter om mitt, uppenbarligen i vissas ögon provocerande, val att inte bli mamma. Varför ska jag förklara det för dig? Skulle någon komma på tanken att ifrågasätta en mammas val att skaffa barn så som man blir ifrågasatt och ibland snudd på korsförhörd om varför man inte vill ha barn?

Vem är du att säga något om mina livsval?

Lämna inga dörrar på glänt

Jag har aldrig varit den som tycker om att lämna dörrar på glänt när jag lägger något bakom mig och går vidare. Jag har varit på eller av, gett allt eller inget, haft dörren öppen eller stängd. I nästan alla fall har beslut varit definitiva, lämnar jag något bakom mig är det borta och jag vänder inte tillbaka. En stängd dörr förblir stängd. Vissa dörrar var svåra att stänga, som till ätstörningen, och hade en tendens att gå upp trots att jag trodde att jag hade stängt dem, men de flesta var stängda. Låsta. Glömda.

Det tog till exempel 15 år att öppna dansdörren igen efter att jag bestämde mig för att jag aldrig skulle bli bra nog för ett professionellt dansliv och vare sig brann tillräckligt eller hade tillräckligt stort självförtroende för att ens satsa på det. Den dörren stängdes snabbt och hårt, för jag kunde inte gå från den nivån av engagemang som jag hade haft till hobby. I 15 år saknade jag dansen, saknade den rörelsens poesi som uppstår när musik, kropp och rörelse blir till ett och allt annat upphör, saknade det språk som aldrig går att ersätta med ord, uttrycket som bättre än något annat ger form åt mina känslor. I 15 år längtade jag, men dörren var stängd. Tills jag bestämde mig för att öppna den med en helt ny typ av dans. Samma dörr, men till ett annat rum. Och även den dörren har jag varit nära att smälla igen flera gånger. Det är bara lite svårare nuförtiden; jag är uppenbarligen inte lika svartvit; jag har mellanlägen mellan av och på. Eller så är vissa saker bara alldeles för viktiga för att ge upp.

När jag stängt dörrar har jag också stängt dörren för känslorna kring det som finns bakom den. Undermedvetet har det väl handlat om en försvarsmekanism, ett försök att fly bort från det som varit smärtsamt – out of sight, out of mind – och under lång tid har det också fungerat. Framför allt när dörrarna har handlat om beslut jag fattat, där jag inte för en sekund har ångrat eller någonsin tror att jag kommer att ångra. Men så händer plötsligt något och lager av obearbetade känslor väller fram. Känslor som jag, rent rationellt, tycker borde vara avklarade eftersom de hänger ihop med saker i det förflutna. Fast känslor är ju sällan rationella. Och för varje år som går, för varje lager av minnen, obearbetade känslor, gamla sår och annat som jag skalar av, för varje varv av spiralen jag kommer närmare kärnan av den som är jag, blir det tydligare att det går inte att ta sig runt den där bearbetningen. Känslorna måste gås igenom, förr eller senare. Eller kanske rättare sagt: i sin tid. Ibland krävs det några års andrum innan de kan bubbla upp, och bearbetningen kan ta allt från minuter till månader, kanske rentav år. Allt har sin tid, och den tiden kan man nog inte förändra.

Jag har alltid betraktat mig som en problemlösare: Jag ser problem, letar lösning och löser. Men när det gäller mig själv har det blivit svårare att göra det. Visst, konkreta problem är en sak, men när man (jag) inte kan sätta fingret på vad problemet är, då är det oftast något annat. Och de senaste veckorna har jag börjat inse vikten av att låta saker ta den tid de tar, att släppa fram det som kommer och låta det vara. Ibland finns det inte mycket annat att göra. Jag kan inte forcera eller lösa hur gärna jag än vill. Det innebär inte att jag är särskilt bra på att släppa fram, eller bara låta saker vara. Jag är mänsklig: jag vill minimera jobbiga saker och slippa allt som gör ont. Men det finns en process och den måste få ha sin gång, för annars kommer jag aldrig att bli färdig med den. Känslorna måste hänga med. Jag skrev om processen härom dagen i en av mina andra bloggar.

Trots att insikten om att allt måste få ta den tid det tar inte direkt är något jag inte redan känt till, så var det först förra veckan som jag verkligen förstod det, hela vägen in. Ni vet de där insikterna som plötsligt är så klara att man inte förstår varför man inte såg det förr. Så kändes det. Jag vet ärligt talat inte om det finns något jag kan göra för att underlätta processen eller göra den kortare, eller om det finns någon som andra skulle kunna göra; det enda jag vet är att jag måste gå igenom processen, jag måste känna mig igenom känslorna innan jag är klar med dem och kommer ut på andra sidan. Det är då jag nästan skulle vilja sätta upp en skylt med "Varning! Bearbetning pågår", för det är inte som om jag går oberörd genom vare sig känslor, minnen eller processen som sådan.

Jag vet inte om det finns känslor bakom varje dörr, men om de finns kommer jag tids nog att märka det. Allt har sin tid, och allt är som det ska vara om det som måste komma ut åtminstone kan få sippra fram genom dörrspringan. Kanske är det inte så enkelt som jag alltid tänkt att smälla igen dörrar, låsa dem och kasta bort nyckeln…

Ja, jag vet…

… det går långt mellan inläggen. För en del av orden som vill ut hamnar på andra ställen; Facebook, kommentarer hos andra, dagboken, mina andra bloggar. Så blir det när jag skapar temabloggar i stället för att gömma saker under etiketter i en och samma. Men jag är här. Fast lite mindre ofta eftersom jag hellre lägger tid på mig själv än på skrivande om jag inte vill skriva. Jag satser nämligen på att mnimera onödiga, påhittade måsten för att få tiden och energin att räcka till viktiga saker.

Så kanske kommer det ett inlägg till ikväll. Kanske inte. Kika runt på mina andra små virtuella skrivplatser i stället om du har tråkigt.

Vore det lättare om ...

... jag kunde stänga av känslorna igen?
... jag kunde återgå till att vara isdrottning, orörbar, oberörbar, isolerad, utan att släppa in någon?
... jag kunde distansera mig och klippa banden till alla som kommit för nära?
... jag kunde stänga den där dörren som jag öppnade när jag öppnade mig?

Jag vill verkligen slippa känna, vill verkligen vara oberörbar – mest av allt från mig själv, men alla andra också. Det var jävligt ensamt med muren uppe, men det är ensamt nu också, och muren både skyddade och hindrade. Vissa stunder skulle det där skyddet vara skönt. Oberörd, sval... isdrottning. Jag står ju ändå bredvid, så varför inte flyta ovanpå?

Men.

Den där dörren jag öppnade för ett par år sedan, går den att stänga igen?
Går det lärda att olära? Går insikterna att oinse?
Går det att sluta gå framåt och i stället ta ett kliv bakåt från all utveckling, allt fantastiskt, och glömma det?
Finns det ens någon annan väg att gå än just fortsätta framåt?
Damned no matter what. Och ärligt talat: idag känns det som damnation without relief. För det där jag önskar vore, det vågar jag inte ens tänka. För att det gör för ont. För att det känns som om det inte är för mig. För att när jag alltid har fått kämpa för allt jag uppnått, så känns det inte som om det någonsin kommer att bli lättare. Lyckligare. Jag vet inte om jag vågar tro att det är för mig. Och det gör ont. Då vore det skönare att slippa känna, slippa drömma, slippa vilja ha något annat. Jag vet att lycka är ett aktivt val, men när jag ändå inte får den, mer än korta glimtar, vad är det då värt att fortsätta tro och hoppas på den?

Så in i helvete less på alla känslor, på att alltid hitta nya saker att arbeta med, nya saker att läka. Det är för mycket kvar, det gör för ont och är för skrämmande att utsätta mig för risken för samma besvikelser igen. Jag vill slippa känna nu; vill bara få vara liten och att någon annan ska hålla om mig och säga att allt blir bra. Men det finns ingen annan; jag måste fortfarande hålla om och ihop mig själv. Det finns inte utrymme att vara liten. Det har aldrig funnits. Men finns det ett sätt att slippa det här när jag en gång öppnat dörren till att vara en kännande varelse?


~~~

Knappt 5 min senare: Insikt.

Tänker på "varför nu"? Vad har hänt som gjort det så här? Jo: Jag har känt av den kraft som finns i mig, har för bara ett tag låtit den fylla mig. Varit så kraftfull, stark, självklar, hel som jag är i den; som jag är när jag är den. Det gör ont att landa, det gör ont att den får mig att se det som saknas för att leva i och med kraften. Ont att inse att jag är så... ofullkomlig. Mänsklig. Trasig. Jag är ju så bra på att dölja det. Rentav förneka. Men det känns som om det inte går så bra att göra det längre. Ljuset föll på något jag inte vill se, men som jag behövde se. Och nu önskar jag att det hade fortsatt vara mörkt, att jag kunde göra det osett.

Olustig upplevelse

Tidigare i kväll knackade en av mina grannar på dörren. Någon i huset hade ringt och anmält henne till Socialtjänsten för möjlig vanvård av sin son. Anmälaren, som var anonym, hade angett ett antal händelser och påstått att hon/han pratat med övriga grannar som också kände sig störda. Det handlade bland annat om att barnet (som är 6 månader) skrikit och att mamman skrikit åt honom att vara tyst och sedan gått och satt sig i trapphuset och låtit honom ligga kvar och skrika i lägenheten. Detta skulle ha hänt igår.

Jag arbetar hemifrån och är därför hemma mycket, och även om jag har registrerat att det finns en baby i huset - det är ganska lyhört - så har jag verkligen inte känt mig störd. Tjejen ifråga har tidigare haft psykiska problem och vid något tillfälle varit lite störande, men inte på det senaste året, så därför känns det väldigt märkligt att en anmälan kommer nu. Jag har inte hört någonting mer än enstaka barnskrik och igår kväll var jag hemma och hörde inte ens det. Bebisar skriker ibland och det är inget jag reagerar på om det inte är på ett ovanligt sätt, eller ovanligt länge. Inget utöver det vanliga hördes igår. Det hela känns väldigt obehagligt, och jag förstår att mamman känner sig rätt så förtvivlad, eftersom hon pga av sina tidigare problem redan har haft kontakt med Socialtjänsten. Tack och lov såg de väl själva när de kom över att det faktiskt inte var något akut problem eller att hon skulle ha blivit sämre.

Att någon kommer med en anonym anmälan är inget konstigt, men det känns obehagligt att vederbörande påstår sig ha andra grannar bakom sig. Tjejen det gäller gick nu ikväll runt för att höra med oss grannar om vi känt oss störda, och ingen av dem hon fick tag på medan jag var där kände till något - och jag tror inte att någon av dem ljög. Därför är det helt klart att alla grannar inte stått bakom anmälan. Jag har mina misstankar om vem som ringt Socialen, men helt säker är jag inte. Olustigt är det i alla fall.

Fördelen i det hela är väl att vi pratat med varandra lite mer än att heja och bara byta ett par ord när vi ses.

Nytt år, nytt blad

Nyss hemkommen från urmysigt, lugnt nyårsfirande. Inget fylleslag, ingen 5-rätters middag som man däst rullar hem från. Skratt, prat, vänskap och kanske en liten endorfinkick... Strålande fullmåne och inte ett dugg trött.

Har en massa tankar i huvudet om vad jag vill fylla det här tomma arket som är 2010 med (hur lång tid kommer det att ta innan jag vänjer mig vid att skriva 2010?). Processerna som framför allt satte igång under den andra halvan av 2009 följer med in i det nya året, och det nya decenniet, och har än så länge bara varit de första vacklande stegen mot något mycket större och omvälvande. Något som jag ännu inte vet mer om än just att det är större, omvälvande och en fortsättning på det jag har åstadkommit och bejakat. Det är spännande och lite skrämmande - fast vänta lite. "Lite skrämmande" är ju spännande, hur spännande som helst.

Tar steg för steg mot klarhet i vad jag vill göra. Vad jag vill arbeta med, vilka jag vill arbeta med och för. Ett litet tankehinder dyker snabbt upp: Men vad har jag att komma med? Vad har jag att erbjuda som inte redan femtielva andra, med finare diplom och intyg, kan erbjuda? Ja, jag känner mig otillräcklig för att jag inte har papper på vad jag kan och vet. En stor utmaning är att stå stark i min sanning och kunskap och hävda mig, trots att jag inte har kurser och studier bakom mig som kan styrka och belägga det jag vet och kan. Jag har lärt mig av livet, av sunt förnuft, av egenstudier, öppenhet och lyhördhet och en fantastisk förmåga att snappa upp och pussla ihop saker.

Kanske är det så enkelt som att sätta mig och skriva ned vad jag är bra på, vad jag kan och vill och se hur långt det räcker. Där det inte räcker tillräckligt långt finns det kanske kurser eller andra vägar att gå. Jag behöver bara våga lita på mig själv, på att jag räcker till. Fast det gör jag ju inte och det vet jag. Eller? Kanske ska försöka lita på att jag kommer att räcka till. Fokusera på det jag vill och inte hänga upp mig så på alla "hur".

Det finns också annat som jag verkligen önskar mig och inte vet hur mycket jag vågar hoppas på. Ett 2010 i kärlekens tecken - vore det för mycket att begära?

Frustration

Jag blir så frustrerad över mig själv ibland att jag skulle kunna spricka. Min arbetssituation just nu är långt ifrån perfekt och jag vet ärligt talat inte hur länge till jag kommer att klara mig som översättare om det inte börjar trilla in jobb. Det stressar mig så att jag nästan blir paralyserad och undviker att ta tag i situationen. Jo, visst funderar jag, men inget händer ju.

Så här är det: Jag har resurserna för att göra något åt det. Jag kan bredda verksamheten, ändra beskrivningen av den, utvidga den med andra saker jag gör. Jag kan göra det - men jag gör det inte! Jag fastnar i frågor som namn, utseende på hemsida, domän.
Jag kan gå på nätverksmöten; jag har ju redan tips på flera affärsnätverk, adresser och tider till deras träffar, och jag vet att det finns ännu fler nätverk om jag bara gör en enkel sökning. Det är så enkelt som att anmäla mig och gå dit - men jag gör det inte! Jag som dessutom är bra på att nätverka, intelligentare än de flesta och bra på att hantera människor...
Jag kan marknadsföra mig. Det finns mängder av sociala nätverk där det är så enkelt som att bara lägga ut något - men jag gör det inte.
Jag kan kontakta Drivhuset och be dem om råd. Även om det var längesedan jag var student så kan de kanske peka mig i riktning mot någon som skulle kunna vägleda lite - en mentor eller något liknande - och det mesta de kan säga är ju nej. Men jag gör det inte.

Jag kan påverka det här, jag och bara jag kan göra det som krävs. Det är min verksamhet, mitt liv, mitt ansvar. Så vad väntar jag på? Vad står i vägen?

Jag känner mig helt kluven, för en del av mig är otroligt driven, intelligent, kan prata för mig, har idéer, lösningar, möjligheter och resonemang kring problem och vill synas, höras, märkas. Inte så att jag är helt inriktad på karriär, för det är jag faktiskt inte längre; inte den sortens karriär som jag drömde om när jag var yngre och som jag skulle kunna offra allt annat för. Nej, men jag skulle kunna göra så mycket mer, jag är så mycket mer driven än vad jag visar nu. För den andra delen av mig är bara trött och orkar ingenting.Jag vill inte vara trött längre! Jag vill inte låta utmattningen styra, jag vill inte låta de där symtomen som tillsammans pekar mot ME/kroniskt trötthetssyndrom bestämma vad jag ska göra med mitt liv. Men ändå är det så svårt att låta bli.

Jag är inte sådan här. Jag är inte den här lata människan som vet så mycket men gör så lite av det, som alltid finns där för att peppa och motivera andra men struntar i att peppa sig själv eller reda ut sin egen situation, som har det så stökigt kring sig att hon skäms för det men ändå inte lyckas reda ut hela röran en gång för alla, som vill så mycket men gör så lite. Inte så att jag tror att jag är (eller kan vara) den där anorektiska hyperaktiva perfektionisten med det perfekta hemmet, SuperLisan som jag förr hade som mål, men jag är så mycket mer än vad jag ger mig själv möjlighet att vara nu. Jag blir så frustrerad att tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag vill inte vara sådan här längre, för det är inte jag! Så vad ska jag göra åt det? Var börjar jag?

Spelar det egentligen någon roll var jag börjar? Är inte det viktigare att jag börjar? Att fundera över vart jag vill komma, sätta upp ett mål, delmål och steg på vägen. Ta ett steg i taget. Jag vill ju mer än det här, så vad är det jag vill? Det är nog dags att drömma även när det gäller karriären.

Men jag blir ledsen och frustrerad över att jag trots att jag har verktygslådan framför mig och en hjärna som vaknat ur en lång dvala och vill ha utmaningar inte tar tag i det. Jag kan säga vad jag borde göra, vad jag tänker göra, men om orden inte övergår i handling är de inget värda. Jag måste göra förändringen jag vill ha; jag måste leva den. Inget händer av sig självt.

Och mitt i frustrationens tårar kommer jag att tänka på alla som sagt till mig att inte vara så hård mot mig själv. Vet ni vad? Jag börjar tro att de haft fel. OK, jag kanske inte säger de mest peppande och motiverande sakerna till mig själv, och jag vet egentligen alldeles för väl att orden jag använder påverkar hur jag känner inför något och har makten att motivera eller skapa motstånd. Samtidigt vet jag att jag har en potential som är så ofantligt mycket större än vad jag har realiserat idag. Är det hårt att kräva mer av mig själv? Att inte acceptera några ursäkter när jag vet att ansvaret för att förändra ligger på mig?

Tiden fortsätter att rinna iväg

Orden finns, men inte tid och ro att sitta kvar vid datorn och skriva ned dem. Däremot kan ni den här veckan läsa mitt tema om perfektion i SHEDO-bloggen.

Just nu försöker jag jobba så mycket jag kan i hopp om att hitta en lösning till att hälften av min årsinkomst de senaste åren plötsligt dragits undan för mig. Det är en oro som hela tiden gnager, även om jag försöker låta bli att tänka på den. Än en gång känns det som att personlig konkurs och flera år som skuldsatt på existensminimum skulle kunna bli en verklighet, men jag försöker att inte tänka så negativt. Det måste kunna lösa sig ändå! Men sanningen är att även om jag just nu har ett uppdrag, så är det inte som om uppdragen står på kö och jag har bara behövt tacka nej till ett enda uppdrag de senaste veckorna. Så särskilt ljust ser det inte ut.

Kroppen protesterar; förkylningen vill inte gå över, även om halsflussen ser ut att ha gjort det, lederna värker och de senaste dagarnas envisa huvudvärk blev idag till migrän. *suck* Är det väderomslaget, söndagens kommande fullmåne, hormoner, stress? Jag är allt annat än social och vill helst bara stänga alla inkanaler och få vara ifred, i lugn och ro utan krav. Jag är trött. Så trött. Nätterna räcker inte till för att bli utvilad.

Ljuset är vänner som vet hur det är och som inte tar illa upp när tiden inte räcker till, vänskaper som inte kräver att man ses eller ens pratas vid varje vecka - månad; ljuset är musiken; ljuset är de andliga irrblossen som lyser upp allt och talar om transformation, inspiration, möjligheter, slutet på ett och början på något annat. Och ljuset är dans. Det går framåt, frustrerande långsamt ibland, men ändå, och det är en utmaning. Med lätt skräckblandad spänning ser jag fram emot nästa helgs Dark & Tribalicious med en master class för Ariellah. Den som inte dansar tribal fusion vet inte vem hon är, men tänk att du sjunger musikalmusik och får chansen till en master class med Helen Sjöholm, eller rent av Elaine Paige. Så stort är det. Känns det. Och Asharah och Morgana är nästan lika stora stjärnor på fusionhimlen, och helt fantastiska kvinnor dessutom! Vi snackar om pangbrudar här...

Eftersom jag började dansa så sent som i februari är jag otroligt medveten om hur mycket jag har att lära mig, och hur mycket av grunderna som jag skulle behöva få på plats innan nästa helg. Jag gör framsteg, det märker även jag (träningen jag lägger ned utanför klasserna får resultat!), men det känns skrämmande att ställa mig på en master class. Jag tror att jag kommer att lära mig jättemycket, och få ännu mer inspiration, och jag behöver inte vara bäst. Jag kan nämligen inte vara det, vilket faktiskt är en lättnad. Jag gör bara det mesta utifrån min förmåga och det bra nog. Mer än så, faktiskt: det är mer än vad någon, inklusive jag själv, någonsin kan begära.

Hur hamnade jag här? Att efter mindre än ett år gå på workshops för höjdarna inom genren? Det känns stort, inspirerande och mest av allt: fantastiskt roligt. Pepp, pepp, pepp - snacka om inspiration att hårdsatsa den kommande veckan!

Slipping through my fingers...

Ibland känns det som om livet bara rinner iväg, som sandkornen i timglaset. Den ena dagen läggs till den andra och vad gör jag med dem? Jobbar. Jobbar, jobbar och jobbar. Fyra dagar nu, den här veckan, i ett projekt som jag borde ha vetat bättre än att säga ja till. Det lät som om det skulle vara snabbt och enkelt, men har visat sig vara något helt annat. Och plikttrogen som jag är vill jag hinna med det jag ska göra varje dag (ca 40 sidor), men är inte riktigt ikapp det jag inte hann med de första dagarna, då allting strulade hela tiden. Så två dagar i rad med över 9 timmars arbetsdag... Inte bra.

Kroppen värker, delar av mig känns som om de är fulla av blåmärken trots att de inte är det, nacken är stel och knäna gör just nu ont nästan hela tiden, utom när jag går på plan mark eller dansar. Jag är van vid att periodvis ha ont när jag går upp och ner för trappor och i backar, men inte vid att knäna gör ont när jag sitter eller ligger. Och jag minns vad min terapeut S sa någon gång i början, för över 8 år sedan, om att jag kanske hade ont ibland nu men om fem år kommer jag att ha ont nästan hela tiden. Då slog jag bort det, lade det till riskerna jag kände till men ändå inte riktigt hade räknat med. Jag slutade ju överträna och svälta, då skulle väl allt bli bra. Just det, ja... Men sanningen är att jag har ont, om inte hela tiden så ofta, och allt oftare. Och värken i vävnaderna blir bara värre för varje år.

Jag tror att det skulle bli bättre om jag tränade mer, och jag längtar verkligen efter att träna, efter endorfinkicken - jag är och förblir en kicksökare - men det tar emot när jag har ont. Smärta gör liksom inte särskilt mycket för motivationen... Som om jag har tid att träna... Fast det där är bara dumt. Det är klart att jag har. Om jag struntar i att sitta alldeles för länge framför TVn eller datorn på kvällar och nätter, och blir lite effektivare, så är det klart som sjutton att jag kan göra tid för att träna. Det handlar visserligen om längre stunder är ett par minuter för snake arms, ett reklamavbrott för grävåttor eller shimmys, en omgång med hantlarna, men tid finns om viljan finns. Inga undanflykter, utan ansvar.

En normal människa hade kanske gått till doktorn med värk, men inte jag. Jag räknar nämligen med att det inte skulle synas något vid eventuella undersökningar och att det därför skulle vara bortkastad tid och jag har ingen lust att känna mig som en hypokondriker. Psykstämpeln sitter fortfarande djupt och jag tror på fullt allvar att jag skulle bli avfärdad som hypokondriker om det inte syns vad som är fel just på grund av min bakgrund. En gång psykfall, alltid psykfall, eller?
Plus att jag lite känner att jag får skylla mig själv, det är ju jag som slitit ut kroppen med många års överträning och svält. Skitkorkat, jag vet.

Dansen gör inte ont, och just nu känns det bara positivt. Det gick bra i måndags och tisdags, lite av blockeringen och spärren har släppt och jag vågar ta ut svängarna lite mer igen. Jag har långt kvar till Målet, men ett steg i taget, ett delmål i taget, så ska det nog gå vägen. Jag brukar inte misslyckas när jag har bestämt mig för något, men rädslan för att det jag har inte ska räcka är i högsta grad närvarande. Men hur skulle jag kunna veta utan att testa? Gränser är till för att flyttas.

Ett steg i taget, ingen stress, beröm mig själv när jag når målen (något jag är otroligt dålig på, för jag har ofta haft siktet på nästa mål, eller nästa igen), och påminna mig om att jag måste ge mig tid att lära mig nya saker, lära kroppen nya rörelsemönster (och släppa balettens stela höfter) - jag kan inte alltid kunna allting direkt. Även om jag ganska lätt för att lära mig. Och sedan är det en viktig sak till: Det är roligt. Dansen är underbart rolig och jag älskar den - den ska inte bli en prestation. Jag dansar för att jag älskar det, och för att det är Liv.

Men just nu är det mycket jobb, och ibland, bara ibland, en känsla av att livet rinner mellan mina fingrar...

Vardag och positiva puffar

Katterna fick till sist sin sand - och en helt ny kattlåda, dessutom! Jag kände att efter en massa år var det nog dags för byte; från ett stort åbäkigt kattlådehus till ett smidigare hörnkattlådehus. Nu återstår bara att se hur lilltjejen (Bonnie) accepterar svängluckan. Jag hade ingen på den förra lådan eftersom hon bara hade haft öppna kattlådor när jag fick henne i januari, och sedan blev det aldrig att jag satte dit den igen. Men nu får hon lära sig. Samtidigt fick jag chansen att verkligen grovstäda golvet inne på toaletten - med klorrengöring och allt. Inga farliga bakterier här inte!

Fikade med en av mina forna ÄS-kompisar idag. Eller jo, vi lärde känna varandra via ett diskussionforum för sådär 9 år sedan, sedan var hon medlem på mitt forum (ViFinns) nästa hela tiden det var aktivt, och så har jag coachat henne lite på vägen efteråt. Nu hade vi inte setts på säkert två år. Senast vi sågs var hon inne i ett ganska rejält bakslag och väldigt påverkad av ätstörningen, och det har sannerligen varit en kamp, men vilken skillnad! Jag blir alltid lika glad när någon bestämmer sig och sedan verkligen går framåt, genom allt det jobbiga, och det blir en så enorm skillnad. Det är sådana saker som ger energi att fortsätta arbeta inom peppning och hjälp till självhjälp.
På vägen in till stan såg jag från spårvagnen en annan tjej som för bara ett par år sedan var jättemager och i stort sett betraktades som kroniker. Idag är hon normalviktig, strålande vacker och verkligen sprudlar av liv. Det finns inga hopplösa fall!

Spontana prioriteringar för välbefinnandets skull

Hur lätt är det inte att ruta in sitt liv i jobb, fritid, böcker att läsa, vänner att träffa, telefonsamtal att ringa, träningspass, TV-program, mattider... Även fritiden blir inrutad och full av måsten och borden. Hur bra är det för välbefinnandet när det roliga blir ett måste?

Något som ofta får stryka på foten när jag har mycket runt mig är sociala kontakter. Vänner. Familj. Bekanta. Jag ringer eller skriver inte om jag inte har något att säga, eller om jag har så många tankar i huvudet att jag inte vill prata med någon eller orkar lyssna. Stress gör mig dålig på att ta initiativ, och jag som till och med en bra dag avskyr att ringa andra än de allra närmaste... ja, ni förstår. Det handlar inte om att jag inte bryr mig om eller inte tänker på, bara att jag måste sätta mig själv främst. Ibland är ett SMS mitt sätt att visa att jag bryr mig men inte orkar ringa.
Genom åren har det tyvärr lett till en hel del konflikter och mer eller mindre direkta anklagelser om svek och egoism. Och det gör att jag lätt hamnar i en skuldfälla och känner mig skyldig och som en dålig kompis som inte ringer. Men som jag brukar säga: "telefonen går åt två håll." Vill du prata med mig är det bara att ringa. Hör jag telefonen och kan svara gör jag det, hinner jag prata gör jag det, hinner jag inte säger jag till, men ett par minuter brukar jag hinna. Då brukar jag strunta i vad jag orkar eller inte, tyvärr. Jag är dålig på att säga till att "du, jag orkar inte prata med dig idag". (Väldigt dålig.) Och feg, för jag räknar faktiskt inte riktigt med att mitt behov förstås och respekteras. Det har hänt för många gånger att reaktionen blivit den motsatta.

Just nu är jag dålig på att planera in att träffa vänner eftersom jag har haft ganska mycket jobb (och av lite olika skäl så tar allt längre tid, vilket ger långa dagar utan mer betalt), och inte heller vet idag om jag orkar eller vill träffa någon imorgon, eller om jag hellre vill ha lite tid för mig själv. Tid för mig själv är ett lite krångligt kapitel just nu, framför allt kvalitetstid. Tröttid i soffan för att jag inte orkar göra något är inte riktigt kvalitetstid, även om den är nödvändig. Om vännerna däremot själva tar initiativ så är det en annan fråga; då öppnar jag kalendern och skriver in. När jag väl lovat, och det finns en tid, så håller jag mitt löfte. Men det innebär att det blir lite "först till kvarn"; den som hör av sig har en större chans än den som väntar. Det är mitt flyta-med-i-strömmen-tillstånd.

Den här veckan har det varit prova på-klasser i dans på Studieförbundet Vuxenskolan i Göteborg, och pga jobb missade jag både måndagens och tisdagens klasser. Igår var jag för en gångs skull klar med jobbet tidigt och tänkte att jag åker ut och dansar nybörjarklassen och åker sedan förbi och köper kattsand på vägen hem. Men för säkerhets skull stoppade jag ner träningskläder för att kunna köra drilling (hårdare teknik- och styrketräning för dansare) också, om jag ville. Jag tänkte inte göra det eftersom jag då inte skulle hinna handla. Men ifall att...

Det blev ifall att. Efter dansklassen kände jag att jag lika gärna kunde stanna kvar, när jag ändå var där, och köra en sista gång. (Jag kommer inte att gå drillingkursen i höst eftersom pengarna och tiden inte räcker till.) Mycket spontant. Därmed valde jag bort att hinna handla, att hinna ringa de där samtalen jag hade tänkt ringa, att diska och en massa andra saker. Men katterna överlever, vännerna får acceptera, disken kan jag ta idag - och i stället fick jag köra ur mig lite stress och hade roligt. Jag gillar ju att träna!

Visst blev det senare än jag hade tänkt och visst fick jag inte gjort det jag hade tänkt, men jag fick faktiskt något annat i stället. Det är nyttigt att lägga måsten och borden på hyllan ibland för lite spontant kul!

Mental träning och tankar

*andas... djupt... andas...*

Gårdagens brudsminkning gick jättebra, och jag kände än en gång efteråt att jag har världens bästa jobb!

Några timmar senare var det dags för en föreläsning/workshop som jag verkligen kände att jag behövde: Mental träning för dansare, med Callisto.

Mental träning som bygger på NLP är något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, och just NLP är ett redskap och arbetssätt som jag tror väldigt starkt på. Även om jag "kan" tankesättet och egentligen vet hur jag kan förändra en hel del genom mina tankar, så behövde jag sannerligen en boost av det. Och några faktiska övningar. Det heter ju inte mental träning för intet; det är inget som bara kommer, utan något man aktivt tränar in.

Just nu håller hjärnan fortfarande på att bearbeta intrycken och informationen, men det jag direkt känner att jag fick ut av föreläsningen (bortsett en kanske mer värdefull påminnelse om saker jag hade tappat bort lite i de senaste månadernas självförtroende- och stressdipp) var tanken på målformulering och att vända problem till lösningar. Vad har jag för mål med det jag gör? Hur ska jag nå dit? Och sedan spalta upp målet i realistiska och nåbara delmål, sätta en tidsram och känna att jag faktiskt har kontroll över situationen. Kontroll på ett bra sätt.

När jag ser på en bit av mitt liv i taget är det lätt. Dansen är det område där jag bäst kan se vad jag har för mål och syfte. Jag vet varför jag dansar, jag vet vart jag vill komma, jag har en tidsram och åtminstone några delmål framför mig. Det som igår kändes som ett ganska panikartat nästan oöverstigligt hinder förvandlades med några enkla frågor till ett stort lugn, ett mål, ett skeende, något jag kan påverka och faktiskt gör något åt - till en konkret möjlighet till förbättring som jag har kontroll över. Och även om jag spontant börjar tänka på alla andra saker i dansen som jag också vill och behöver bli bättre på för att nå det stora målet tjänar jag inte på att försöka ta allt på en gång. Been there, done that. För många saker på en gång gör mig bara splittrad och får mig att tappa fokus. Om jag i stället sätter upp dem som delmål, ett i taget, så blir det överskådligt. Då är det bara min eviga otålighet som skapar lite irritation, och den går att dämpa med fokus.

När det gäller resten av livet är det inte lika tydligt än, och jag har ett tag känt att jag behöver sätta mig ned och fundera över vilka de olika bitarna av mitt liv är, vad mitt syfte med dem än, vad jag har för mål med dem/vart jag vill komma med dem, och hur jag ska göra det. För jag har bara blivit stressad av att tänka på. Fast vid närmare eftertanke kanske det är lätt ångest tillsammans med stress, det är svårt att känna skillnaden ibland. De stora bitarna i mitt liv är:

• Jobb - som är två huvuddelar
  -översättning/skrivande
  -makeupartist
• Dans
• Gudinnetro/prästinna (lite jobb, lite utbildning, mycket jag och mitt liv)
• Shedo
  -styrelsen
  -bloggen
• Träning

Prioriteringsordningen är inte helt klar, men tankarna pågår. Just nu ligger nog dansen lite före min tro men de behöver ligga jämsides för att jag ska känna balans. Just nu är dans och Gudinnan de två bitarna av tillvaron som ger mig mest. Det är där jag kan ladda batterierna.

Shedo har tagit mer tid och utrymme än träningen, och faktiskt också lite mer än dansen och min tro på sistone, och det är inte OK. För även om det är något jag känner starkt för och något som betyder mycket för mig och andra, så måste jag sätta gränser för hur mycket tid jag kan lägga ner och koncentrera den tiden. Jag har själv valt att kandidera både till styrelsen och bloggen, och är lite rädd för att andra ska tycka att jag är lat om jag inte engagerar mig lika mycket som andra, men det är ett osunt tänkande som bara skapar stress och förtar allt det roliga, meningsfulla. Jag engagerar mig för att jag känner att jag har något att bidra med och för att det är ett viktigt ämne som jag brinner för, och det ger mig också en möjlighet att ge tillbaka till andra, göra något för andra. Men hur mycket nytta gör jag om jag bränner ut mig eller inte orkar brinna längre?

Träningen, ja. *suck* Försummad under alltför lång tid och ju längre det dröjer, desto mer besviken blir jag på mig själv och ju mer minskar motivationen. Jag brukade ju tycka att det var SÅ roligt! Det finns en anledning till att jag blev endorfinberoende... Jag älskar verkligen träningskicken, och kanske är det så att jag blir rädd för det och därför backar? Träning har dessutom varit min ojämförligt bästa stressventil, så hur kunde det gå så här? Vill ta tag i det. Behöver ta tag i det, för att hålla i sådär sjuttio år till.

Utöver de här områdena finns "allt annat": vänner, andra intressen, mitt hem... Men jag tror att om jag kan skapa en balans, prioritera och få bättre fokus över vad som ska göras och lägga upp ett schema för det, så kommer jag att få mer tid till annat. Ett litet aber är att jag inte kan styra så mycket över mängden jobb... Men det får jag lära mig hantera.

Hmm... Plötsligt känner jag att jag har större överblick över mitt liv och en början till strategi. Yay!

Bearbetning pågår. Var god dröj...

Det är lite så det känns. Jag håller på att bearbeta en hel massa saker från det förflutna och även om inte mycket av det är riktigt framme i skriva ned-stadiet, så märker jag att det upptar en hel del tid, tankar och energi. Dels är det väl den årliga tillbakablicken, när jag skalar av ytterligare lager av försvar och förstår lite mer av åren bakom den mörka spegeln, lite mer om mig själv och vad jag faktiskt har åstadkommit; dels är det bearbetning av saker som hänt efteråt. Saker som jag trott att jag var klar med och kunde lägga bakom mig, men som jag tydligen bara hade tryckt undan, eller åtminstone inte fått ur kroppen.

Tiden rusar iväg utan att jag tycker att jag hinner med något annat än att jobba, lite socialt liv över Internet (annars skulle väl alla vänner ha försvunnit vid det här laget), en del Shedo-arbete (bl.a. med Shedobloggen) och det nödvändigaste. Och ändå är jag så in i märgen trött. Hur gör vanliga människor för att orka - och hinna! - med jobb, träning, vänner, intressen, hemmet? För att inte tala om barn och familj? Jag skulle varken orka eller hinna. Jag brukade både orka och hinna. Vad har hänt? Är det den ackumulerade stressen av månader med knappt halvtidsjobb som följs av månader när jag försöker jobba dubbelt för att komma i kapp, ständig oro över jobb och pengar, sömnproblem, det förflutna (är det PTSD eller bara likt det?) och allt i sommar?

Är trött på en trötthet som inte går över trots att jag håller almanackan fri och inte begär att allt runt mig ska vara städat och perfekt. Trött på värk i både leder och vävnader, på att inte orka träna och när jag väl försöker ge mig ut så gör det ont, trött på den slöa människa jag har blivit. Och det är så svårt att ändra på det.

Och än en gång är det alldeles för sent... Godnatt!

Springvardag

Idag har varit en sådan där dagar när jag går från det ena mötet till det andra och samtidigt försöker landa i mig själv emellanåt. Det har varit roliga saker, men slutresultatet blir lite splittrat och trött som jag är redan från början blir det lite svårt att samla tankarna.

Jag hade bland annat ett lunchmöte med Sara, som är Shedos lokalrepresentant i Göteborg, för att spåna lite och bara lära känna varandra - otroligt trevligt! Jag ser verkligen fram emot att lära känna de andra Shedo-tjejerna här och få ihop en bra lokalförening - utifrån dem jag träffade i somras tror jag att vi har ett fantastiskt gäng här!

Efteråt tog jag en snabb sväng in i en liten butik i Haga - Fanny Michel - som har lite smycken, väskor, skor och annat tjejigt. Shopping är en lagom ansträngande sysselsättning när man är lite småsplittrad. Eller egentligen när som helst. Förälskade mig lite i en söt liten hjärtformad väska med nitar som tål att tänka på.

Sedan hem, kolla jobbmail, skriva ett blogginlägg, göra lite jobb och sedan iväg till ett möte med en blivande brud. Jag ska sminka henne på lördag morgon, och vill helst alltid träffa bruden ifråga även om jag inte alltid hinner göra en provsminkning. Det blir ett sätt att stämma av vad det är för person jag arbetar med, se vad hon passar i för färger, vad hon själv vill och idag fick jag dessutom se kläderna. Stor hjälp!

Har en massa tankar i skallen, många saker jag bearbetar och funderar på, men inget har kommit till skriva ned-stadiet än. Det kommer.

Och nu är det So You Think You Can Dance. 6 dansare kvar (i den svenska sändningen eftersom vi ligger några veckor efter USA)...

Tankar från en trött hjärna som närmar sig komastadiet

Gjorde det idiotiska igen: Jobbade hela natten. Nästan hela, jag tog tupplurar när ögonen började falla ihop och det jag skrev blev totalt nonsens. Det här är tredje natten på mindre än en månad. Inte bra. Jag måste skärpa mig. Måste ha mer disciplin även om det är 30 grader varmt och synapserna stelnar, även om sömnskulden hela tiden växer, även om det är för mycket på gång. Hjulen snurrar lite väl fort och jag är superstressad; en stress som är svår att bli av med. De har inga vettiga pass på gymmet under hela sommaren (så fort jag orkar motivera mig att släpa mig dit så ska jag säga upp medlemskapet) så den stressbefriaren finns inte, jag är för dålig på att träna tillräckligt hårt själv, men dansen fungerar. Åtminstone tillfälligt. Min underbara lösning för i höst är dans, dans, dans - tre dagar i veckan och träna en jävla massa själv för att utvecklas så mycket jag bara kan. För det är ju så underbart roligt. Det är precis vad jag behöver; kreativitet, träning, musik, kropp och själ och allt i ett. Kärlek, helt enkelt. Dans är liv, och eftersom jag inte har så värst mycket annat liv, eller åtminstone ingen att dela det med, så väljer jag att dansa. Jag är inte galen, bara en passionerad dansare (tack för den förlösande kommentaren, Callisto!).

Det är mycket som sätts i andra rummet nu. Helgen bestod av att titta på underbaraste dansarna i Serpentine Tribal på stan i fredags, jobb, Kungahälla medeltidsdagar med ATS-workshoppar, mer Serpentine, tornerspel och en massa roliga människor och intressanta kontakter (och en chans att använda lite fina kläder) lördag och söndag och ja, jobb då. Allt annat blir liggande, lägenheten ser ut som kaos, så det är ganska skönt att sätta mig i arbetshörnan och vända ryggen mot kaoset. (Kaos och stök gör mig stressad. När jag är stressad blir det lätt mer stök eftersom jag inte får tillräckligt med ro i kroppen för att göra klart något av plockandet = ond cirkel.) Vännerna hinner jag inte träffa, så det är skönt med dem som är på Facebook, för då har vi ändå en illusion av umgänge i lätt och behändigt format; och de som dyker upp när jag ger mig ut på äventyr eller som kan hoppa på en spontanfika är guld värda. Jag kan inte planera så mycket nu, för när jag gör det blir det så fel: migränattacker, ångest, Den Stora och Förlamande Tröttheten, datorer som hänger sig, spårvagnar som blir sena.

Jag har inget flyt och behöver egentligen några helt tomma dagar för att få ordning på mitt liv och ta reda på vad det är som blockerar flytet. Men det behovet får jag fint lägga åt sidan tills jag har tid, för nästa bokmanus har deadline 15 augusti och jag ligger så sjukt mycket efter att jag inte vill tänka på det.

Till råga på allt är jag så jäkla pank att det är vidrigt. Mina relativt små men ändå krediter är maxade, nästa faktura ska betalas ut om en vecka och jag vill inte ens tänka på hur snabbt det lilla beloppet kommer att försvinna i fjärran. Människor med en fast inkomst anar nog inte riktigt hur det är att leva med denna ständiga osäkerhet, framför allt som jag dessutom tjänar mindre än de allra flesta runt mig. Har inte råd att anmäla mig till de lockande workshoparna på Dark & Tribalicious i höst och drömmer mardrömmar om att allt kommer att vara fullbokat när jag till sist får sådär 1700 över. Jag SKA gå, så det måste bara finnas platser kvar...

Nej, nu måste jag ha något att äta. Och jag är sugen på pizza, vilket väl händer kanske tre gånger om året, så jag ska lyssna på magen, strunta i fröken Präktig som manar mig att inte betala en massa pengar på mat när jag kan laga något själv, och de där extrakilona som verkar ansamla sig trots att jag varken äter mer eller rör mig mindre. (Det känns som mer men jag tänker inte ställa mig på vågen för jag vill inte veta hur illa det är. Alla andra säger något helt annat än vad mina tankar påstår, så jag försöker tänka att tankarna har fel.) Min kropp är inte snäll mot mig...

En dag i taget och alldeles för lite tid

Dagarna rusar iväg alldeles för fort, och jag hinner inte med allt som måste göras. Eftersom jag är mer eller mindre pank och har en massa kostnader på gång känner jag mig tvungen att tacka ja till nästan alla jobb som kommer in, samtidigt som jag har nästa manus (det sista?) att göra klart. Jag skulle helt klart behöva flera extra timmar varje dygn, men kan inte mer än arbeta på så snabbt och mycket det bara går. Tyvärr är det inte så mycket som jag skulle behöva.

Värmen har lagt sig något, även om den sitter kvar i huset längre än vad man skulle kunna tro, och långsamt, långsamt återvänder hjärnan och kroppen till en mer normal temperatur. Men sömnen är inte bättre. Somnar sent, sent, eftersom jag inte är trött, och vaknar tidigt. Är så trött att jag ibland blir sittande halvt apatisk. Och jag vet inte hur jag ska kunna ta igen sömnbristen, inte förrän efter augusti ungefär. Hjulen snurrar på och jag måste verkligen hänga med i svängarna. Åh, Gudinna, ge mig kraft att göra det jag vill och måste.

Underbara vänner och roliga saker (dans, Shedoträff) ger ork, det är i ensamheten och arbetet som tröttheten förlamar mig. Skulle jag bli piggare med lite mer träning? Om jag bara hade lyckats få vanlig träning att bli lika rolig som dansen, så...

Är full av kärlek och förundran; befinner mig mitt i en malström av Stora Förändringar och Transformation, och kan inget annat göra än att flyta med, acceptera, bejaka. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Det är som att befinna mig i en puppa som jag börjar bryta mig ur. Gudinnan kallar mig starkare, kraftfullare än på länge och jag försöker lyssna och följa, utan att analysera eller tveka alltför mycket. Jag försöker släppa behovet av kontroll, underkasta mig Vägen och kallelsen.

Jag vill så mycket, men måste ha tålamod. Faktum är att tröttheten ger tålamod, för den påminner mig om gränserna jag faktiskt har. Men jag vill ändå...

Nu är det dags för några timmar i tatuerarstolen :)

Det är nu som livet är mitt...

Gabriellas Sång

Det är nu som livet är mitt

jag har fått en stund här på jorden

och min längtan har fört mig hit

det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt

min förtröstan långt bortom orden

som har visat en liten bit

av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever

all den tid jag har

ska jag leva som jag vill

jag vill känna att jag lever

veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var

jag har bara låtit det sova

kanske jag hade jag inget val

bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig

för att jag är jag

kunna vara stark och fri

se hur natten går mot dag

Jag är här och mitt liv är bara mitt

och den himmel jag trodde fanns

ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv

[Text: Py Bäckman Musik: Stefan Nilson]

Underbara Helen Sjöholm har en röst som jag älskar, och den här sången ger mig alltid rysningar. Den är så sann, texten är så ärlig, så precis för min syn på livet efter alla åren av livs- och jagförnekelse.

Det är nu som livet är mitt, och jag har bara ett liv, här och nu.

Vad jag gör med det är upp till mig, det är helt och hållet mitt ansvar och jag kan inte skylla på någon annan om jag inte lever livet så som jag vill.

Vad jag gör med det är mitt val och om jag inte väljer utan låter andra göra det, så är det också ett val.

Jag måste fråga mig själv hur jag vill leva och sedan skapa förutsättningarna för det.

Men det är inte lika lätt som det låter. För då måste jag ta reda på vem jag är och vad jag vill, och på om jag vill leva ett liv i sanning med mig själv även om det innebär att jag avviker från normerna, eller om jag hellre vill anpassa mig till samhällets normer och oskrivna regler.

Att leva i sanning med mig själv är mitt enda alternativ, för jag kan inte längre förneka mig. Jag mår för dåligt av det, och har tillbringat alltför många år i tron att jag skulle duga bättre om jag försöker anpassa mig och vara någon annan; en förminskad, anpassad, skenbild av mitt sanna jag. Vet ni hur mycket man förminskar och försvagar sig själv när man inte bejakar sig fullt ut utan försöker bli den man tror att andra vill att man ska vara? Är ni beredda på att leva ett halvt liv och aldrig låta er upptäcka vilken styrka och potential ni egentligen besitter?

Att bejaka sig själv, till alla aspekter, är en livslång resa, med lager på lager av insikter och masker som skalas av. Det är ibland skrämmande, ibland frustrerande, men mest av allt otroligt fascinerande och spännande! Och inte minst stärkande - bejakande är väldigt empowering.

Men visst innebär det att jag ibland kan känna att jag är "för annorlunda" och inte känner mig hemma i "normala" sällskap. Numera är det dock korta stunder och jag släpper snabbt de där rädslorna om att vara för mycket och inte duga. Om någon inte tycker om mig som den jag är, så är de inte värda att jag bryr mig. Eller hur? Normalitet är dessutom överskattat och begränsande, så det är jag inte intresserad av. Jag trivs bäst bland människor som är öppna, accepterande och bejakande, så det är dem jag väljer att umgås med.

För livet är mitt, och egenmakten och härligheten - så länge jag väljer det.

Tänk om du kunde

Tänk om

Du kan

Those endless summer nights

Sommarnätter är underbara! När mörkret aldrig blir riktigt kallt och mörkt, utan ett mjukt sammetsdunkel som smeker dig ömt och viskar "stanna bara en liten stund till" och dofterna från buskar och träd omsveper sinnena mer intensivt i tystnaden under stjärnorna. Inbjudande. Funderade på om det skulle vara en bra idé att sova på innergården under stjärnorna, men bestämde mig för att även om det är lockande i tanken, så blir det nog mindre lockande i praktiken.

Var ute med en väninna igår och sedan dök två väninnor till upp på Incontros uteservering och räddade oss från två urtråkiga medelålders män. Kalla drinkar och en stor kanna isvatten på en uteservering är så underbart att jag undrar varför jag inte gör det oftare. Jag upptäckte däremot några oönskade bieffekter av min senaste tatuering och dermal anchor - som jag helt ärligt inte tänkte en sekund på när jag gjorde dem - och det är att de verkar fungera lite som flugpapper. Jag vet, det är inte snällt, men när meningslösa, tråkiga karlar ser dem som en öppning för att ta kontakt och sedan envist hänger sig kvar vid ens sida trots att de inte har det minsta intressant att säga för att befästa den där kontakten de lyckats ta, så känns de som irriterande flugor. Jag skulle inte direkt kalla mig själv särskilt oskyldig, men hade verkligen inte räknat med effekten som en ganska stor och skitsnygg tatuering på axeln/överarmen skulle kunna få. Den väcker uppenbarligen uppmärksamhet och var lika uppenbarligen ett samtalsämne på många ställen runt oss, även om det inte var många som sa något direkt till mig. Kanske är det så att jag 1) är såpass exhibitionistisk att jag inte ens tänker på uppmärksamheten längre och 2) ser mina tatueringar som lika naturliga som att jag bär smink och därför inte riktigt tänker på att de skulle vara uppseendeväckande. Men flugpappereffekten är lite irriterande. Det är liksom inte flugorna som intresserar mig...

Värmen är pressande och hemsk, jag blir snart galen av att bli klibbig och småsvettig av att göra ingenting. När det till och med är svettigt framför datorn och jobbet går så långsamt att jag nu måste ta mig igenom lika mycket över helgen som hela förra veckan för att klara min deadline, då känns det något pressande och stressande och helt vansinnigt! Jag vill ju bara ha svalka.

Hade planer på att gå ut igen ikväll, men eftersom lilla H har bil, jag inte har pengar och dessutom måste jobba och hålla mig alert i helgen, så snackade vi om att åka ut och bada i stället. Kväll vid Delsjön känns lagom enkelt och lockande, för även om jag älskar, älskar, älskar havet så känns det lite bökigt att hitta ett bra badställe och ta sig dit. Och på väg ut till Delsjön kan vi stanna och köpa thaimat på Samila (eller vad det nu heter) vid St Sigfrids plan. Fast jag är nog mer sugen på sushi. Älskar sushi!

Nu: Sval dusch och sedan frukost innan jag snabbt som vinden försöker ta mig in till stan och uträtta ärenden.