Spontana prioriteringar för välbefinnandets skull

Hur lätt är det inte att ruta in sitt liv i jobb, fritid, böcker att läsa, vänner att träffa, telefonsamtal att ringa, träningspass, TV-program, mattider... Även fritiden blir inrutad och full av måsten och borden. Hur bra är det för välbefinnandet när det roliga blir ett måste?

Något som ofta får stryka på foten när jag har mycket runt mig är sociala kontakter. Vänner. Familj. Bekanta. Jag ringer eller skriver inte om jag inte har något att säga, eller om jag har så många tankar i huvudet att jag inte vill prata med någon eller orkar lyssna. Stress gör mig dålig på att ta initiativ, och jag som till och med en bra dag avskyr att ringa andra än de allra närmaste... ja, ni förstår. Det handlar inte om att jag inte bryr mig om eller inte tänker på, bara att jag måste sätta mig själv främst. Ibland är ett SMS mitt sätt att visa att jag bryr mig men inte orkar ringa.
Genom åren har det tyvärr lett till en hel del konflikter och mer eller mindre direkta anklagelser om svek och egoism. Och det gör att jag lätt hamnar i en skuldfälla och känner mig skyldig och som en dålig kompis som inte ringer. Men som jag brukar säga: "telefonen går åt två håll." Vill du prata med mig är det bara att ringa. Hör jag telefonen och kan svara gör jag det, hinner jag prata gör jag det, hinner jag inte säger jag till, men ett par minuter brukar jag hinna. Då brukar jag strunta i vad jag orkar eller inte, tyvärr. Jag är dålig på att säga till att "du, jag orkar inte prata med dig idag". (Väldigt dålig.) Och feg, för jag räknar faktiskt inte riktigt med att mitt behov förstås och respekteras. Det har hänt för många gånger att reaktionen blivit den motsatta.

Just nu är jag dålig på att planera in att träffa vänner eftersom jag har haft ganska mycket jobb (och av lite olika skäl så tar allt längre tid, vilket ger långa dagar utan mer betalt), och inte heller vet idag om jag orkar eller vill träffa någon imorgon, eller om jag hellre vill ha lite tid för mig själv. Tid för mig själv är ett lite krångligt kapitel just nu, framför allt kvalitetstid. Tröttid i soffan för att jag inte orkar göra något är inte riktigt kvalitetstid, även om den är nödvändig. Om vännerna däremot själva tar initiativ så är det en annan fråga; då öppnar jag kalendern och skriver in. När jag väl lovat, och det finns en tid, så håller jag mitt löfte. Men det innebär att det blir lite "först till kvarn"; den som hör av sig har en större chans än den som väntar. Det är mitt flyta-med-i-strömmen-tillstånd.

Den här veckan har det varit prova på-klasser i dans på Studieförbundet Vuxenskolan i Göteborg, och pga jobb missade jag både måndagens och tisdagens klasser. Igår var jag för en gångs skull klar med jobbet tidigt och tänkte att jag åker ut och dansar nybörjarklassen och åker sedan förbi och köper kattsand på vägen hem. Men för säkerhets skull stoppade jag ner träningskläder för att kunna köra drilling (hårdare teknik- och styrketräning för dansare) också, om jag ville. Jag tänkte inte göra det eftersom jag då inte skulle hinna handla. Men ifall att...

Det blev ifall att. Efter dansklassen kände jag att jag lika gärna kunde stanna kvar, när jag ändå var där, och köra en sista gång. (Jag kommer inte att gå drillingkursen i höst eftersom pengarna och tiden inte räcker till.) Mycket spontant. Därmed valde jag bort att hinna handla, att hinna ringa de där samtalen jag hade tänkt ringa, att diska och en massa andra saker. Men katterna överlever, vännerna får acceptera, disken kan jag ta idag - och i stället fick jag köra ur mig lite stress och hade roligt. Jag gillar ju att träna!

Visst blev det senare än jag hade tänkt och visst fick jag inte gjort det jag hade tänkt, men jag fick faktiskt något annat i stället. Det är nyttigt att lägga måsten och borden på hyllan ibland för lite spontant kul!