Så mycket mer än en hobby

Jag har än en gång insett att jag inte kan se dans som bara en hobby. Det var omöjligt för 15 år sedan och är det fortfarande. Jag vet inte om jag trodde att det skulle vara så när jag i vintras bestämde mig för att börja dansa igen; att en ny dansform och en massa fler år på nacken skulle göra att jag kunde hålla en helt annan distans till dansen och se den som en hobby. Innerst inne visste jag nog att det inte skulle gå.

Dans är så mycket mer än en hobby för mig. Det är ett språk som min kropp törstar efter, ett uttryck för det som ord inte räcker till för det är passion, det är liv. Idag förstår jag inte hur jag kunde vara utan dansen så länge som jag var. Men det var kanske först nu som jag var redo att återvända.

Att dansen är mer än en hobby är inte på något sätt dåligt, utan mer ett konstaterande. Tvärtom ser jag det som otroligt positivt att jag har hittat hem till en av mina stora passioner, och det har fyllt ett rum i mitt liv som varit tomt alldeles för länge. Det gör mig helare. Men det gör också att jag inte bara kan gå en kurs; komma dit, dansa, gå hem och sedan inte tänka särskilt mycket på det förrän nästa lektion. Dansen är närvarande 24 timmar om dygnet, den finns i nästan allt jag gör, eller parallellt med allt annat, och alla fysiska aktiviteter jag ägnar mig åt handlar om hur jag ska bli en bättre dansare. I nuläget lägger jag minst en timme om dagen på dans, uppdelat i duttar här och där - kanske mer än så. Men jag känner en längtan, ett sug, efter mer. Det är en ovärderlig kreativ och fysisk del av mitt liv, ett språk som jag vill lära mig mer av och bemästra för att uttrycka det jag vill uttrycka.

Jag har ännu bara börjat tota ihop kortare fraser, har oändligt många ord kvar att lära och en bra bit kvar till längre stycken. Men jag vill, jag brinner för att lära mig mer mer mer, arbetar hårt på att släppa rädslan för att inte kunna, inte vara bra nog, experimenterar lite och steg för steg går det framåt. Inget kommer av sig självt, utan allt handlar om träning, träning, träning - men när träningen är så njutbar (trots frustration och smärta - men så är alla dansare också masochister) och ger så mycket, så vill jag ge mig själv den tiden det tar. Hade jag bara haft råd så skulle jag gärna ha tagit lektioner varje dag, men det ligger till syvende och sist på mitt ansvar att utvecklas, att ta lärdomarna från klasserna och själv arbeta med dem - och där är det mitt ansvar att skapa träningstillfällen. Det är nästa steg.

Det är dags att lägga in nästa växel nu...

Känslan av att sitta fast i gamla hjulspår

För ett par dagar sedan kände jag mig så taggad att sätta mig och planera för en förändring i mitt arbetsliv, jag kände att jag kunde ta utmaningen i att ha blivit av med "min" författare och vända den till en möjlighet att ägna mig åt andligt arbete, till att omsätta mina Gudinneaktiviteter till verksamhet, till något som ger näring åt min kreativitet och passion. Men nu... Det känns som jag har kört helt fast. Som om jag mentalt blockeras av en hög mur. Motståndet är stort, liksom tvivlet. Jag tvivlar på mig själv, min förmåga att verkligen åstadkomma en förändring som löser inkomstproblemet. Jag tvivlar på att mina drömmar kan bli till verklighet och att de räcker att försörja mig. Och vad händer - jo, jag blockerar mig själv. Jag ställer mig i vägen för mina drömmar. I stället för att drömma stort så fastnar jag i frågan "hur", hur jag ska göra drömmarna till verklighet och om det verkligen går. Jag glömmer att drömma drömmen, och jag gör definitivt inte det som krävs. Gissa om det gör mig frustrerad! För även om jag tvivlar på mig själv, så vet jag vilken kraft det finns i våra intentioner.

Jag är dessutom så understimulerad just nu - kreativt, intellektuellt, mentalt och andligt - att jag snart blir tokig. Jag ser hur andra går vidare med sina liv; hur de tar fasta på möjligheter, går nya utbildningar och kurser, får nya jobb. Jag ser människor gå från klarhet till klarhet, utvecklas, vända utmaning till möjlighet, dröm till verklighet. Jag gläds enormt med dem och för deras skull - och för ett kort tag ger det mig kraft och peppning. Men sedan är det som om jag sjunker tillbaka ned i den där improduktiva dimman som blir av mitt tvivel. Jag stagnerar. Och när jag börjar undersöka varför jag gör det, så upptäcker jag en hel del (inte bara den första tanken att jag helt enkelt är lat): jag är så trött att jag inte kan uttrycka det och tvivlet handlar om mycket mer än att inte veta om jag kan - det handlar om huruvida jag är värd det, om rädsla och andra bakomliggande saker.
Det är inte det att jag är lat och inte beredd att jobba hårt och göra det som krävs, utan mer att jag inte kommer på vad jag behöver göra och var jag ska börja. Om någon skulle ställa rätt frågor skulle jag antagligen hitta svaren, men det ser inte ut som om jag är denna någon. Jag hittar inte frågorna. En del av mig slår mig däremot över huvudet och säger att jag bara kommer med usla ursäkter när jag i själva verket bara är lat.

Jag skulle nog behöva en coach. Någon som skulle kunna hjälpa mig att komma vidare, ta nästa steg bort från situationen nu, snarare än att gräva i de problem som finns nu och ta reda på vad som ligger bakom dem, som jag kunde göra i terapi. (Fast jag skulle inte direkt må dåligt av lite grävande och jag saknar verkligen min terapeut.) Men var hittar jag någon som kunde tänka sig att jobba i stort sett utan att få betalt? Det är i stort sett så att vad jag än hittar på, så får det inte kosta något, vilket decimerar möjligheterna rätt så rejält.

Det är så mycket jag vill göra, och så kan jag inte ens förmå mig själv att sätta mig ned och börja skriva ned exakt vad det är jag faktiskt vill med mitt liv. Jag ger mig inte ens en chans att börja drömma drömmen, så hur ska jag då kunna leva den?

Samhain står för dörren; dörren in i mörkret, in i transformation, död och pånyttfödelse. Kanske handlar en del av mitt motstånd om att jag känner att en ganska omvälvande transformation väntar precis runt hörnet. Men samtidigt är jag så redo för förändring. Jag vill ha det. Jag välkomnar Keridwen, jag vill dyka ned i hennes kittel där allt förvandlas, jag vill svepas med av förändringens orkanvindar. Jag stretar emot, men det innebär inte att jag inte vill ha en förändring eller att jag inte vill förvandlas, bli transformerad.

Nej, jag kan bara inte få puppan att gå sönder riktigt. Jag väntar, med ihopfällda vingar, på att bryta mig ut. På att bryta mig fri från ett liv som blivit alldeles för trångt...

Störst av allt är kärleken? Kyrkomötet 2009

Imorgon, den 22 oktober, ska Kyrkomötet fatta beslut i frågan om vigselrätten och om vigsel av samkönade par. Jag har visserligen lämnat Svenska Kyrkan och är inte kristen, men jag är konfirmerad och kan har läst Bibeln. Dessutom berörs jag i högsta grad eftersom jag i skrivande stund inte skulle få vigas ens om jag ville. Och det är sannerligen på tiden att kyrkans vigselrätt speglar samhället. För inte kan det väl vara så att en religion som så starkt betonar ett kärleksbudskap sedan ska gå in och säga att "din kärlek är fin och bra, men din - nej, usch och fy, den är synd och skamlig". Det känns verkligen lite absurt att kyrkomötets ledamöter som ska bestämma om kärleken mellan två människor; ungefär lika absurt som männen på kyrkomötet för mycket länge sedan som bestämde vilka av Bibelns böcker som var heliga och som skulle vara med, och som röstade om bestämde att Jesus skulle vara gudomligare än andra människor.

Att inte tillåta vigsel av två personer som älskar varandra, oavsett om de är två kvinnor eller två män blir i min uppfattning att förneka kärleken och att göra sig till Gud genom att man tar sig tolkningsföreträde inför texter som skrevs ned av människor i en helt annan historisk kontext än den som råder idag. Vilka är de som sätter sig till doms över andras kärlek? Vilka är de som tar sig rätten att fördöma och förringa en kärlek gentemot en annan?

Jag tror och hoppas på ett positivt beslut i morgon. Ett beslut som är i linje med det kärleksbudskap som genomsyrar Nya Testamentet och som jag upplever är det starkaste budskapet i kristendomen - och ett budskap som egentligen löper som en röd tråd i alla religioner och trosåskådningar. För störst av allt är väl ändå kärleken?

Som att hoppa från 10-meterstornet

För en dryg månad sedan fick jag veta att förlaget jag har jobbat åt inte längre kommer att ge ut författaren jag översätter. I ett slag försvann halva min årsinkomst, eller mer än det, och det är inte som om jag under de här tre åren har varit tvungen att tacka nej till motsvarande mängd uppdrag. Så allt känns lite skakigt.

Jag har alltid hört att de fem första åren som egen är de svåraste, sedan är man etablerad och bör klara sig. Det viktiga ordet i sammanhanget är "bör". Jag har varit egen i nio år, och de senaste åren har mina inkomsten sjunkit stadigt. Det känns som om översättarbranschen är väldigt konjunkturkänslig, plus att det hela tiden utvecklas nya verktyg som ska spara arbete och därmed pengar. För att inte tala om att marknaden översvämmas av byråer som bjuder under varandra och betalar översättare allt mindre. Jag får nästan varje vecka "erbjudanden" från företag i Baltikum som håller en prisnivå som man i stort sett inte skulle överleva på i Sverige. På nio år har jag inte kunnat höja mina arvoden, trots att jag ligger bra till i kundernas kvalitetsgranskningar, för vad händer om jag gör det? Jobbet går till någon som begär en lägre ersättning. Det är köparens marknad.

Men vad händer nu? Kan det här vara en spark i baken, ett tecken från en högre makt om att det är dags att satsa på något jag brinner för? Det är en utmaning - vågar jag anta den?

Förra helgen fick jag en fråga om jag ordnar workshops eller ceremonier och ritualer, och samma fråga har dykt upp några gånger det senaste halvåret. Så det kanske är dags att gå från tanke till handling, från dröm till verklighet. Jag har något att erbjuda, något jag kan, något jag brinner för. Men är det någon som vill ha det?

Redan före min dedication för två år sedan började jag skissa på planer till ceremonier, och det arbete jag har gjort med självkänsla och med kvinnlig andlighet skulle troligen räcka till för ett antal workshops och cirklar. Inte tillräckligt för att försörja mig på, men kanske för att inte gå back om jag ordnade något. Sedan jag kom hem från Glastonbury och bestämde mig för att stanna kvar i Sverige har jag väntat på rätt tillfälle. Jag har väntat på kallelsen, på tecknet som talar om att NU, nu är det dags. Nu är människor redo. Samtidigt har jag begravt mig lite i allt annat - oron över en allt mer berg-och-dalbaneliknande arbetssituation, pengastress, normalt liv - och lagt det andliga arbetet åt sidan. Inte så att jag glömt det, utan mer så att jag har gjort det till något privat. Vilket inte alls är så Gudinnan vill ha det. Det är inte det hon har tänkt för mig.

Sedan slutet av sommaren har jag funderat: Vad kan jag göra med det jag kan, men inte har papper på att jag kan? Sverige känns så otroligt fyrkantigt ibland, att man måste ha högskolepoäng eller diplom för att kunna något, när de där pappersbitarna inte säger ett smack om vad någon faktiskt kan. Jag erkänner att jag fastnar i samma tänkande: Om jag inte har ett fint diplom eller intyg från ett välrenommerat institut, eller åtminstone ett utdrag ur LADOK, hur kan jag då säga att jag kan något? Fast å andra sidan utger jag mig inte för att kunna något som jag inte kan, eller ha en titel som på något sätt är skyddad. Ändå håller jag mig tillbaka på grund av avsaknaden av papper... Ursäkter, ursäkter.

Det jag funderar på idag är formerna för vad jag vill göra: Vad? Var? När? Hur? Men den sista frågan - hur - är egentligen sekundär. Om jag bestämmer mig för vad jag vill göra och lägger mina intentioner och min energi bakom det, så kan jag också manifestera det. Drömmen blir verklighet först när jag lever den. "Hur" är inte en fråga som jag har svaret till, det svaret kan jag lämna över till Gudinnan, försynen, Universum - vad jag nu vill kalla det.

Gång efter annan fastnar jag på "hur", tvekar, tvivlar på att jag kan och vågar, på att jag kan luta mig tillbaka i trygg förvissning om att allt kommer att bli precis så som det är meningen att det ska bli. Och vad blir resultatet av mitt tvivel? Att jag inte lever drömmen. Då är det klart att den inte blir verklighet. Jag står ju i vägen för att lyckas. Tänk om jag i stället för att oroa mig lade den energin på att göra det jag vill och på att få det att hända? Vad skulle hända om jag släppte tvivlet, släppte "hur" och bara gjorde det? Just Do It. Tanken är svindlande - som att stå på 10-metersavsatsen i hopptornet.

Jag tänker på ett citat från Callistos workshop om mental träning tidigare i höst:

The intention of our minds is powerful. And a curse.

Rest av dåligt självförtroende eller realism?

Häromdagen fick jag en sådan där reflexreaktion som jag först efteråt reagerar på, och som jag sedan funderat en del på. En god vän frågade mig om jag trodde att en person, som vi kan kalla X, är intresserad av mig, och jag svarade direkt Nej. Hennes kommentar: "Oj, det var snabbt svarat."

I min värld är det fortfarande så att jag inte tror att någon är intresserad av mig. Och det är inte ett sätt att fiska efter bekräftelse, utan en ärlig ocensurerad reaktion. Självklart vet jag av erfarenhet från de senaste åren att det visst finns människor som varit intresserade av mig. Men det är verkligen inget jag tar för givet, eller ens brukar lägga märke till. Inuti finns fortfarande tjejen som är övertygad om att hon är osynlig och oälskbar, även om den delen av mig är mycket mindre och mindre dominant än förr. Den är inte längre sanningen jag lever i varje dag.

Jag vet rent förnuftsmässigt att jag har egenskaper som uppfattas som intressanta och rent av attraktiva, och har förstått att detsamma gäller mitt utseende. Men från att förstå något till att känna det är steget fortfarande ganska långt. För mig i alla fall.

Nu har jag funderat på min reaktion i några dagar, men är fortfarande inte helt klar över vad den handlar om. Det är självklart mer en rest av dåligt självförtroende än realism, trots att självförtroendet inte är särskilt dåligt längre (snarare lite bräckligt på vissa områden, som min attraktivitet), och jag misstänker att den är ett försvar. Om jag inte förväntar mig något kan jag inte bli besviken. Men hur är det egentligen; om jag inte förväntar mig något innebär det väl också att jag inte tillåter mig att drömma och hoppas? Det var något som min terapeut pratade mycket om och som jag ger henne helt rätt i. Det är livsviktigt att ha drömmar och förhoppningar, och det har jag också - men på vissa områden är det som att mina försvar är starkare.

Jag är inte den där självsäkra bruden som utgår från att alla älskar henne och som vet hur fantastisk hon ser ut. Däremot står jag numera trygg i mitt eget värde och vet att jag är värd att älska och förtjänar det bästa - allt gott som Universum har att erbjuda. Jag vet att jag kan se bra ut, men inte bättre än andra. Alla människor är vackra, utom de som genom en otrevlig personlighet förfular sig själva. Alla människor är intressanta, utom de som gör sig ointressanta genom att förneka sin personlighet.

Det är inte helt lätt att erkänna att jag fortfarande reagerar på ett sätt som jag känner att jag borde veta är irrationell, men när sprickorna i självförtroendet visar sig så är de inte rationella. Men samtidigt finns det en liten röst som frågar om jag verkligen är helt säker på att min reaktion inte är realism. Hur vet jag att jag är intressant eller attraktiv om andra inte visar det? Men tänk om de visar och jag inte ser för att jag inte förväntar mig det?

Tänk om jag står i vägen för mina drömmar, tänk om jag blockerar andras intresse?

Tänk om jag rentav blockerar min egen lycka?

Tvångsmässiga kritiker?

På listan över Saker som irriterar mig finns människor som bara inte kan låta bli att kritisera andra. Som ständigt hittar fel i andras göranden och låtanden och som verkar gömma sig bakom detta flöde av kritik gentemot andra för att slippa se och ta itu med sina egna problem.

Jag har ett par sådana människor i min omgivning, även om de inte är särskilt nära. Energitjuvar som har mer negativt än positivt att säga släpper jag helt enkelt inte nära, för jag har ingen lust att spela deras spel. Jag tänker inte låta någon känna sig bättre eller förmer genom att låta dem ta min energi. Tack och lov har jag kommit så långt att jag kan skilja på don och person, på vem jag är och det jag gör, jag tar till mig konstruktiv kritik men tar inte åt mig av den sortens kritik som handlar om att någon inte tycker om hur jag är eller hur jag agerar, snarare än att jag gjort något fel. För den sortens kritik handlar alltsomoftast om den andra personen.

Det kanske är fel att säga att det är fascinerande att göra den här sortens iakttagelser, men så är det faktiskt. Att upptäcka mönster i någons bemötande och se att hon/han varenda gång vi ses kommer med små kritiska nålstyng är faktiskt ganska intressant. Det är inte helt trevligt att veta att någon inte tycker om mig och visar det på små, små sätt, men jag har gett upp kampen om att bli omtyckt av alla utan är i stället mig själv. Just för att jag inte tar åt mig och inte längre försöker få alla att tycka om mig, och för att jag har lärt mig ett och annat om mänskliga reaktioner och utveckling, kan jag lyssna på kritiken utan att hamna i försvarsställning, bli sårad eller säga något syrligt tillbaka. Faktum är att jag oftast väljer att inte kommentera det, för jag är inte intresserad av en diskussion om något som faktiskt inte handlar om mig, och jag tycker inte att det är värt att ödsla energi på människor som har något mot mig och det jag väldigt ärligt står för.

Just de som älskar att hitta saker att kritisera skulle säkert tycka att min reaktion är överlägsen - jag har märkt att många av dem är extremt oödmjuka personer som pratar om att andra borde lära sig ödmjukhet medan de själva tar sig rätten att kritisera allt och alla. Men att känna mig själv och veta gränsen mellan vem jag är och vad jag gör, den kritik jag får och den jag är, vad andra tycker om mig och mitt faktiska värde, och att inte låta mig påverkas av andras tyckande är inte överlägset. Däremot är det kanske lite överlägset att tänka att vi alla får tillbaka det vi ger, och att den som ivrigast kritiserar andra ofta har egna problem. Hur vi handlar speglar vilka vi är och våra egna problem.

Så varför bloggar jag om det här om det inte stör mig? För att insikten om hur lite jag störs av det för mig är ett tecken på hur långt jag kommit i att stå trygg i mitt värde och den jag är, utan att rubbas av kritik som baseras på vad någon tycker om mig. Så har det sannerligen inte alltid varit!

"det största brottet av allt är att bemöta det som brinner med en halvfuktig trasa"

Jag upplevde aldrig Broder Daniels storhet när den hände, var inte en storgråtande pandaflicka framför Lisebergs scen, även om jag kunde höra och på sätt och vis förstå storheten och verkligen uppskatta deras äkthet och att de vågade vara annorlunda, lite mer än den grå massan. Som jämnårig med större delen av Broder Daniels medlemmar var jag för gammal för att vara med i hysterin. För det är först under det senaste året, sedan Anders Göthbergs alldeles för tidiga död, som jag börjat lyssna på dem. Jag kommer aldrig att bli ett fan, men jag tycker om och blir berörd. Och att bli berörd är det jag ständigt är ute efter i alla former av kultur.

Jag tittade på bitar av dokumentärfilmen Broder Daniel Forever på SVT2 i kväll (den går i repris några gånger och kan även ses på SVT Play) och blev även här berörd. Deras sista konsert, på Way Out West 2008 beskrevs som en av de senaste årens mest intensiva och känsloladdade konsertupplevelser, och ja - det kändes genom rutan.
När Henrik Berggren påannonserar konsertens slutnummer rös jag.

"Den här låten... det är egentligen en kärlekslåt. Men i kväll så handlar den om oss. För att det finns ingen tid för oss kvar."

Och tiden hade nog runnit ut för Broder Daniel. Bandet hade trots allt funnits sedan 1989, i lite olika konstellationer och med diverse uppehåll, avhopp, bråk och rykten. Människor förändras mycket mellan 15 och 30+, och flera medlemmar hade redan gått vidare på egen hand. Jag kan dessutom tänka mig att det var svårt att fortsätta efter Anders Göthbergs bortgång.

Men musiken lever kvar och jag minns med stor värme indiekidsen med svartsminkade ögon och hjärtan och stjärnor på kinderna under BD:s storhetstid. Storgråtande pandaflickor och -pojkar framför scenen på Way Out West i filmen visar hur de uppenbarligen berörde sin publik.

Henrik Berggrens ord i slutet av filmen (jag ber om ursäkt om jag missade något och därför felciterar honom) är intressanta, och mycket tänkvärda:

"Jag var länge ledsen över att ingen stod upp och sa att vi var bäst. Utan alla var fega och undrade vad alla andra skulle tycka, och höll sig på en ljummen nivå. Alla var så rädda för att ha tyckt fel.
Men det största brottet av allt är att bemöta det som brinner med en halvfuktig trasa. Och om man själv är den branden som man lägger en fuktig trasa på så är det... det är så hemskt, för det är som om man är osynlig på något sätt."

det största brottet av allt är att bemöta det som brinner med en halvfuktig trasa

Vi lever i ett samhälle som fortfarande är starkt präglat av Jantelagen och där man långt ifrån blir uppmuntrad att sticka ut och gå sin egen väg. I stället möts passion och entusiasm ofta med att man ska inordnas i någon gemensam fålla. Människor som själva inte vågar sticka ut lägger en halvfuktig trasa över andras brinnande passion, och kväver alltför många.
Jag vet - i nästan trettio år upplevde jag att min intensitet, som jag sedan några år tillbaka känner som passion och som jag bejakar och älskar, var för mycket, opassande, något som måste tryckas undan och förnekas för att jag skulle kunna passa in och bli accepterad. Vilket jag ändå misslyckades med. Och hur känner man sig när man förnekar sig själv och inte lever som den man är, utan som den man tror att man borde vara? Osynlig.

Det är inte fler människor i mittenfåran som behövs, det är inte en större grå massa. Utan världen behöver människor som äkta och autentiska, som sticker ut, som provocerar genom att vara sig själva (till skillnad från posörer, som provocerar för att provocera) och därmed visa att man kan gå sin egen väg, som vågar brinna och lysa. Människor som vägrar den halvfuktiga trasan utan som brinner vidare. Tiden må ha varit ute för Broder Daniel, men den är inte ute för egenheten.

Tiden fortsätter att rinna iväg

Orden finns, men inte tid och ro att sitta kvar vid datorn och skriva ned dem. Däremot kan ni den här veckan läsa mitt tema om perfektion i SHEDO-bloggen.

Just nu försöker jag jobba så mycket jag kan i hopp om att hitta en lösning till att hälften av min årsinkomst de senaste åren plötsligt dragits undan för mig. Det är en oro som hela tiden gnager, även om jag försöker låta bli att tänka på den. Än en gång känns det som att personlig konkurs och flera år som skuldsatt på existensminimum skulle kunna bli en verklighet, men jag försöker att inte tänka så negativt. Det måste kunna lösa sig ändå! Men sanningen är att även om jag just nu har ett uppdrag, så är det inte som om uppdragen står på kö och jag har bara behövt tacka nej till ett enda uppdrag de senaste veckorna. Så särskilt ljust ser det inte ut.

Kroppen protesterar; förkylningen vill inte gå över, även om halsflussen ser ut att ha gjort det, lederna värker och de senaste dagarnas envisa huvudvärk blev idag till migrän. *suck* Är det väderomslaget, söndagens kommande fullmåne, hormoner, stress? Jag är allt annat än social och vill helst bara stänga alla inkanaler och få vara ifred, i lugn och ro utan krav. Jag är trött. Så trött. Nätterna räcker inte till för att bli utvilad.

Ljuset är vänner som vet hur det är och som inte tar illa upp när tiden inte räcker till, vänskaper som inte kräver att man ses eller ens pratas vid varje vecka - månad; ljuset är musiken; ljuset är de andliga irrblossen som lyser upp allt och talar om transformation, inspiration, möjligheter, slutet på ett och början på något annat. Och ljuset är dans. Det går framåt, frustrerande långsamt ibland, men ändå, och det är en utmaning. Med lätt skräckblandad spänning ser jag fram emot nästa helgs Dark & Tribalicious med en master class för Ariellah. Den som inte dansar tribal fusion vet inte vem hon är, men tänk att du sjunger musikalmusik och får chansen till en master class med Helen Sjöholm, eller rent av Elaine Paige. Så stort är det. Känns det. Och Asharah och Morgana är nästan lika stora stjärnor på fusionhimlen, och helt fantastiska kvinnor dessutom! Vi snackar om pangbrudar här...

Eftersom jag började dansa så sent som i februari är jag otroligt medveten om hur mycket jag har att lära mig, och hur mycket av grunderna som jag skulle behöva få på plats innan nästa helg. Jag gör framsteg, det märker även jag (träningen jag lägger ned utanför klasserna får resultat!), men det känns skrämmande att ställa mig på en master class. Jag tror att jag kommer att lära mig jättemycket, och få ännu mer inspiration, och jag behöver inte vara bäst. Jag kan nämligen inte vara det, vilket faktiskt är en lättnad. Jag gör bara det mesta utifrån min förmåga och det bra nog. Mer än så, faktiskt: det är mer än vad någon, inklusive jag själv, någonsin kan begära.

Hur hamnade jag här? Att efter mindre än ett år gå på workshops för höjdarna inom genren? Det känns stort, inspirerande och mest av allt: fantastiskt roligt. Pepp, pepp, pepp - snacka om inspiration att hårdsatsa den kommande veckan!