Tankar från en trött hjärna som närmar sig komastadiet

Gjorde det idiotiska igen: Jobbade hela natten. Nästan hela, jag tog tupplurar när ögonen började falla ihop och det jag skrev blev totalt nonsens. Det här är tredje natten på mindre än en månad. Inte bra. Jag måste skärpa mig. Måste ha mer disciplin även om det är 30 grader varmt och synapserna stelnar, även om sömnskulden hela tiden växer, även om det är för mycket på gång. Hjulen snurrar lite väl fort och jag är superstressad; en stress som är svår att bli av med. De har inga vettiga pass på gymmet under hela sommaren (så fort jag orkar motivera mig att släpa mig dit så ska jag säga upp medlemskapet) så den stressbefriaren finns inte, jag är för dålig på att träna tillräckligt hårt själv, men dansen fungerar. Åtminstone tillfälligt. Min underbara lösning för i höst är dans, dans, dans - tre dagar i veckan och träna en jävla massa själv för att utvecklas så mycket jag bara kan. För det är ju så underbart roligt. Det är precis vad jag behöver; kreativitet, träning, musik, kropp och själ och allt i ett. Kärlek, helt enkelt. Dans är liv, och eftersom jag inte har så värst mycket annat liv, eller åtminstone ingen att dela det med, så väljer jag att dansa. Jag är inte galen, bara en passionerad dansare (tack för den förlösande kommentaren, Callisto!).

Det är mycket som sätts i andra rummet nu. Helgen bestod av att titta på underbaraste dansarna i Serpentine Tribal på stan i fredags, jobb, Kungahälla medeltidsdagar med ATS-workshoppar, mer Serpentine, tornerspel och en massa roliga människor och intressanta kontakter (och en chans att använda lite fina kläder) lördag och söndag och ja, jobb då. Allt annat blir liggande, lägenheten ser ut som kaos, så det är ganska skönt att sätta mig i arbetshörnan och vända ryggen mot kaoset. (Kaos och stök gör mig stressad. När jag är stressad blir det lätt mer stök eftersom jag inte får tillräckligt med ro i kroppen för att göra klart något av plockandet = ond cirkel.) Vännerna hinner jag inte träffa, så det är skönt med dem som är på Facebook, för då har vi ändå en illusion av umgänge i lätt och behändigt format; och de som dyker upp när jag ger mig ut på äventyr eller som kan hoppa på en spontanfika är guld värda. Jag kan inte planera så mycket nu, för när jag gör det blir det så fel: migränattacker, ångest, Den Stora och Förlamande Tröttheten, datorer som hänger sig, spårvagnar som blir sena.

Jag har inget flyt och behöver egentligen några helt tomma dagar för att få ordning på mitt liv och ta reda på vad det är som blockerar flytet. Men det behovet får jag fint lägga åt sidan tills jag har tid, för nästa bokmanus har deadline 15 augusti och jag ligger så sjukt mycket efter att jag inte vill tänka på det.

Till råga på allt är jag så jäkla pank att det är vidrigt. Mina relativt små men ändå krediter är maxade, nästa faktura ska betalas ut om en vecka och jag vill inte ens tänka på hur snabbt det lilla beloppet kommer att försvinna i fjärran. Människor med en fast inkomst anar nog inte riktigt hur det är att leva med denna ständiga osäkerhet, framför allt som jag dessutom tjänar mindre än de allra flesta runt mig. Har inte råd att anmäla mig till de lockande workshoparna på Dark & Tribalicious i höst och drömmer mardrömmar om att allt kommer att vara fullbokat när jag till sist får sådär 1700 över. Jag SKA gå, så det måste bara finnas platser kvar...

Nej, nu måste jag ha något att äta. Och jag är sugen på pizza, vilket väl händer kanske tre gånger om året, så jag ska lyssna på magen, strunta i fröken Präktig som manar mig att inte betala en massa pengar på mat när jag kan laga något själv, och de där extrakilona som verkar ansamla sig trots att jag varken äter mer eller rör mig mindre. (Det känns som mer men jag tänker inte ställa mig på vågen för jag vill inte veta hur illa det är. Alla andra säger något helt annat än vad mina tankar påstår, så jag försöker tänka att tankarna har fel.) Min kropp är inte snäll mot mig...