Det är nu som livet är mitt...

Gabriellas Sång

Det är nu som livet är mitt

jag har fått en stund här på jorden

och min längtan har fört mig hit

det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt

min förtröstan långt bortom orden

som har visat en liten bit

av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever

all den tid jag har

ska jag leva som jag vill

jag vill känna att jag lever

veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var

jag har bara låtit det sova

kanske jag hade jag inget val

bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig

för att jag är jag

kunna vara stark och fri

se hur natten går mot dag

Jag är här och mitt liv är bara mitt

och den himmel jag trodde fanns

ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv

[Text: Py Bäckman Musik: Stefan Nilson]

Underbara Helen Sjöholm har en röst som jag älskar, och den här sången ger mig alltid rysningar. Den är så sann, texten är så ärlig, så precis för min syn på livet efter alla åren av livs- och jagförnekelse.

Det är nu som livet är mitt, och jag har bara ett liv, här och nu.

Vad jag gör med det är upp till mig, det är helt och hållet mitt ansvar och jag kan inte skylla på någon annan om jag inte lever livet så som jag vill.

Vad jag gör med det är mitt val och om jag inte väljer utan låter andra göra det, så är det också ett val.

Jag måste fråga mig själv hur jag vill leva och sedan skapa förutsättningarna för det.

Men det är inte lika lätt som det låter. För då måste jag ta reda på vem jag är och vad jag vill, och på om jag vill leva ett liv i sanning med mig själv även om det innebär att jag avviker från normerna, eller om jag hellre vill anpassa mig till samhällets normer och oskrivna regler.

Att leva i sanning med mig själv är mitt enda alternativ, för jag kan inte längre förneka mig. Jag mår för dåligt av det, och har tillbringat alltför många år i tron att jag skulle duga bättre om jag försöker anpassa mig och vara någon annan; en förminskad, anpassad, skenbild av mitt sanna jag. Vet ni hur mycket man förminskar och försvagar sig själv när man inte bejakar sig fullt ut utan försöker bli den man tror att andra vill att man ska vara? Är ni beredda på att leva ett halvt liv och aldrig låta er upptäcka vilken styrka och potential ni egentligen besitter?

Att bejaka sig själv, till alla aspekter, är en livslång resa, med lager på lager av insikter och masker som skalas av. Det är ibland skrämmande, ibland frustrerande, men mest av allt otroligt fascinerande och spännande! Och inte minst stärkande - bejakande är väldigt empowering.

Men visst innebär det att jag ibland kan känna att jag är "för annorlunda" och inte känner mig hemma i "normala" sällskap. Numera är det dock korta stunder och jag släpper snabbt de där rädslorna om att vara för mycket och inte duga. Om någon inte tycker om mig som den jag är, så är de inte värda att jag bryr mig. Eller hur? Normalitet är dessutom överskattat och begränsande, så det är jag inte intresserad av. Jag trivs bäst bland människor som är öppna, accepterande och bejakande, så det är dem jag väljer att umgås med.

För livet är mitt, och egenmakten och härligheten - så länge jag väljer det.

Tänk om du kunde

Tänk om

Du kan