Jag började en kurs igår och det slog mig plötsligt att jag inte längre känner att jag har missat så mycket pga ätstörningen. Åtminstone inte den här gången. Kanske beror det på att jag är äldre än de andra, och på att jag lagt mycket mer tid på att hitta mig själv och ifrågasätta tankar om hur man "ska" vara. Kanske är jag bara "mer" för att jag gjort mer varierande saker och bejakar fler sidor av mig själv. Men det blir nästan pinsamt att säga allt.
Jag gjorde mycket parallellt med ätstörningen: dansade, var inne lite i modesvängen (betoning på lite eftersom jag inte vågade mer, men jag har sett den inifrån), pluggade på helfart i 7 år, på halvfart några år till, jobbade, startade eget, spelade teater och hade hand om sminket i flera föreställningar.
På vägen ut startade jag ett webbforum som jag drev i flera år där det, när jag slutade, fanns över 400 medlemmar (alla var inte aktiva) och det lärde mig enormt mycket om självhjälp, motivationsarbete, stödarbete, tillfrisknande och om hur ätstörningar fungerar och vad som krävs för att bryta med dem, läste blandade småkurser på halvfart, började plugga till sjukgymnast men stod bara ut ett år, gick en massagekurs och startade Anorexi-/Bulimikontakts lokalförening i Göteborg och höll på med stödverksamhet genom den.
Efteråt, det vill säga de 4 senaste åren, har jag utbildat mig till reiki-healer, läst steg 1 i taktil massage, fördjupat mig inom en hel del alternativa terapier (aromaterapi, kristaller, blomessenser), arbetat med stödgrupper och motivationsarbete, haft egna kunder för motivationsarbete, föreläst för ätstörningsbehandlare och andra grupper, bejakat och utforskat min andlighet, självinitierat som prästinna inom Gudinnetro, blivit Sister of Avalon som är steg 1 mot att bli Priestess of Avalon, har hållit och deltagit i andliga ceremonier, skrivit sånger till ceremonier och översatt fyra böcker, varav tre finns på bokhandlarnas hyllor nu. Och nu utbildar jag mig till makeupartist och planerar för kurser i självkänsla & självkännedom för kvinnor och för en kurs med kvinnlig andlighet.
OK, så jag är singel och utan barn, bor i hyresrätt och lär aldrig bli rik. Jag har inget vilt tonårsliv bakom mig, revolterade aldrig på det sättet, jag har inte rest en massa eller haft häftiga jobb. Men jag är stolt över den jag är och det jag gjort - och mest av allt är jag stolt över att jag besegrade min destruktiva sida och frigjorde mig från anorexin. Förr såg jag mig som student och anorektiker, idag är jag så mycket mer: kvinna, syster, älskarinna, dotter, översättare, healer, skribent, prästinna och rent allmänt en passionerad, tänkande kvinna med stor aptit på livet. Det är inte ingenting det.
Och om jag är någon, så är du också det!
måndag 29 september 2008
lördag 27 september 2008
Fortsatta insikter och ett tillägg som jag inte vet om jag vågar skriva
Inte nog med att jag inte våga vare sig säga eller skriva att jag hade anorexia förr, jag märker att jag inte ens använde ordet ätstörning. Jag skrev och funderade en massa kring mina "matproblem", men inte ett ord om ätstörning. Himla fascinerande och jag undrar varför. Som jag minns det så här, mer än 11 år senare, var jag 1) livrädd för att någon skulle döma ut mig som inbillningssjuk, 2) livrädd för att de skulle säga att jag var för tjock för att ha en ätstörning och 3) livrädd för att de skulle tro att jag bara försökte göra mig märkvärdig. Nr 3 kan dock ha kommit in i bilden lite senare när jag faktiskt hade erkänt för mig själv att jag hade en ätstörning.
Kan det helt enkelt vara så att jag skrivit så mycket om ätstörningar sedan dess (inte minst på ViFinns) och arbetat med dem så mycket att jag avdramatiserat alla orden, gjort dem till mina ord och inte till Mystiska Diagnoser Som Andra Har Men Inte Jag För Jag Är Inte SÅ Smal?
Nu till tillägget, som jag inte vet om jag borde skriva men gör ändå eftersom det visar hur skevt jag tänkte och såg på mig själv: Fram tills jag var i Varberg 2001 hade jag aldrig legat över ett anorektiskt BMI, så när jag skrev om att jag inte var smal eller när jag upplevde att jag inte togs på allvar i vården så hade jag en vikt som jag logiskt sett förstår innebar att jag måste ha varit smal och dessutom berättigad till vård. Men just för att jag alltid hade legat så lågt och ingen sett något konstigt med det, så var det mitt normaltillstånd, inget uppseendeväckande alls. Under många år låg jag inte jättelångt under gränsen, men ändå under. Jag minns att jag tänkte att jag måste vara stor för min vikt eller något, eftersom ingen sa något ens när jag tappade ännu mer. Än idag vet jag inte; jag kanske såg större ut. Jag kanske fortfarande gör det. Vad vet jag?
Att jag berättar det här är inte ett sätt att tala om att jag varit så jävla smal, utan för att visa att det spelade ingen roll - jag tänkte precis likadant som alla andra ätstörda ändå och såg precis lika fel ändå. Det sitter inte i vikten och siffrorna på vågen kommer alltid att visa precis lika fel så länge man hänger upp sig på dem.
Kan det helt enkelt vara så att jag skrivit så mycket om ätstörningar sedan dess (inte minst på ViFinns) och arbetat med dem så mycket att jag avdramatiserat alla orden, gjort dem till mina ord och inte till Mystiska Diagnoser Som Andra Har Men Inte Jag För Jag Är Inte SÅ Smal?
Nu till tillägget, som jag inte vet om jag borde skriva men gör ändå eftersom det visar hur skevt jag tänkte och såg på mig själv: Fram tills jag var i Varberg 2001 hade jag aldrig legat över ett anorektiskt BMI, så när jag skrev om att jag inte var smal eller när jag upplevde att jag inte togs på allvar i vården så hade jag en vikt som jag logiskt sett förstår innebar att jag måste ha varit smal och dessutom berättigad till vård. Men just för att jag alltid hade legat så lågt och ingen sett något konstigt med det, så var det mitt normaltillstånd, inget uppseendeväckande alls. Under många år låg jag inte jättelångt under gränsen, men ändå under. Jag minns att jag tänkte att jag måste vara stor för min vikt eller något, eftersom ingen sa något ens när jag tappade ännu mer. Än idag vet jag inte; jag kanske såg större ut. Jag kanske fortfarande gör det. Vad vet jag?
Att jag berättar det här är inte ett sätt att tala om att jag varit så jävla smal, utan för att visa att det spelade ingen roll - jag tänkte precis likadant som alla andra ätstörda ändå och såg precis lika fel ändå. Det sitter inte i vikten och siffrorna på vågen kommer alltid att visa precis lika fel så länge man hänger upp sig på dem.
fredag 26 september 2008
Intressanta upptäckter
Jag sitter och skriver in gamla dagboksanteckningar på datorn för min historia på Den mörka spegeln, och gör intressanta upptäckter. Det är fascinerande och sorgligt att se hur långt in i ätstörning och förnekelse jag var, hur jag var precis som andra anorektiker trots att jag var så benhårt säker på att jag inte var anorektisk. Inte än. Jag var ju inte så smal. Än.
Det slog mig när jag läste en gammal anteckning att jag nog inte kunde säga att jag var anorektiker förrän jag hade tagit mig ur det, förrän jag inte längre var det. Ändå har jag vetat om att jag har anorexia sedan jag var 13-14, men inte kunnat säga det. Inte vågat, för tänk att mötas av kommentaren "men du är ju inte så smal". Inte fått för mig själv, för jag var "faktiskt" inte tillräckligt smal. Om jag behöver säga att jag är det så innebär det att det inte syns, och då är jag inte "så smal". Plötsligt minns jag så väl hur jag tänkte, hur hård jag var mot mig själv, hur stark förnekelsen var.
Insikten om att jag inte kunde använda ordet anorexia om mig förrän jag var i stort sett fri är intressant. Det är väl ett tecken på att man skriver om sin värld när man ändrar sina sanningar; "så som jag tänker nu har jag alltid tänkt", ungefär. Men det har jag ju inte. Även om jag alltid hade ett friskt tänkande, så var det under många år satt i skymundan, och tankarna stannade i tankar och omsattes inte i handling.
Att göra ett återbesök i det förflutna är intressant, och sorgligt. Men nyttigt!
Det slog mig när jag läste en gammal anteckning att jag nog inte kunde säga att jag var anorektiker förrän jag hade tagit mig ur det, förrän jag inte längre var det. Ändå har jag vetat om att jag har anorexia sedan jag var 13-14, men inte kunnat säga det. Inte vågat, för tänk att mötas av kommentaren "men du är ju inte så smal". Inte fått för mig själv, för jag var "faktiskt" inte tillräckligt smal. Om jag behöver säga att jag är det så innebär det att det inte syns, och då är jag inte "så smal". Plötsligt minns jag så väl hur jag tänkte, hur hård jag var mot mig själv, hur stark förnekelsen var.
Insikten om att jag inte kunde använda ordet anorexia om mig förrän jag var i stort sett fri är intressant. Det är väl ett tecken på att man skriver om sin värld när man ändrar sina sanningar; "så som jag tänker nu har jag alltid tänkt", ungefär. Men det har jag ju inte. Även om jag alltid hade ett friskt tänkande, så var det under många år satt i skymundan, och tankarna stannade i tankar och omsattes inte i handling.
Att göra ett återbesök i det förflutna är intressant, och sorgligt. Men nyttigt!
torsdag 25 september 2008
Som att springa i uppförsbacke i motvind
Vissa dagar är allt bara motigt, jag drar fram den där positiva energin och de kloka orden men vill helst av allt dra täcket över huvudet och sova. Sova bort mörkret och sedan vakna glad och pigg igen.
Ibland blir jag så trött på att vara den här positiva, starka bruden som alltid har ett peppande ord, ett ifrågasättande, en kram, en vänlig tanke och klokheter att säga, men som är otroligt dålig på att ta emot det från andra, i den mån jag får något tillbaka. Jag ger hellre tre chanser för mycket än riskerar att någon ska känna att de inte får en chans, och det är inte rättvist. Mot någon. Men tålamodet tryter när energin gör det, jag vill krypa in i mitt skal och hushålla med energin och positiviteten till mig, bara mig, för ingen annan gör det. Men det är svårt att sluta bry mig. Jag bryr mig alldeles förbannat för mycket.
Jag tror att jag är på väg in i en depression; jag har i alla fall inte varit så här deppig på en massa år, det brukar bli en period på sommaren men den brukar gå över och det har den inte gjort. Och jag vet inte hur jag ska få den att gå över heller. Jag förknippar fortfarande depression med de mörka åren med ångest, ätstörning, självskadande, sjukskrivningar, och allt det där är över sedan flera år. Men jag kan vara deprimerad utan de andra bitarna, det vet jag, och jag gillar det inte. Det var lättare att acceptera depressionen när jag tänkte att den berodde på svält, för då hade jag en orsak. Att den skulle "bara vara" pga felaktiga synapser eller dålig återupptagning av signalsubstanser vill jag inte acceptera. Det kan jag inte påverka. Väl? Jag tror på att kunna påverka mitt mående med mina tankar, tänka positivt, inte gräva ner mig, lösa problem och skeva tankemönster, rota efter orsaker och lägga dem till handlingarna - men vad gör jag om det inte räcker? Antidepp igen?
Människor runt mig anar nog inte att jag känner mig deprimerad igen, de ser inte hur motigt allt känns, hur själva livet just nu är som att springa i uppförsbacke i motvind, vilken ansträngning som krävs för minsta lilla. Det känns som om leendet inte når ögonen längre, som om jag har en slöja att tränga igenom för att vara äkta glad - den sidan finns där men verkar sitta längre inne. Det skrämmer mig. Jag tycker inte om det här. Alls. Men eftersom jag inte har några destruktiva beteenden längre, eftersom jag inte försöker uttrycka mig på ett språk som ingen annan förstår, så verkar allt nog bra. Även när jag säger att det inte är så värst bra så låter det kanske bra mycket bättre än vad det gjorde förr, och jag tror att det är den måttstocken de flesta jämför med. Jag svälter mig inte, jag är inte jättemager, jag skär mig inte - alltså kan jag inte må så dåligt.
Fast det är inte så här hela tiden, och det känns inte som om det är jättedjupt än, utan den där positiva, levande sidan av mig ligger ännu ganska nära ytan och kommer fram när jag är bland andra människor. Jag kan dra fram den sidan, hålla depressionen på armlängds avstånd ganska mycket, och det tolkar jag som att då är det inte så farligt. Men samtidigt vet jag att jag är en mästare på förklädnad och förnekelse.
Jag vill vara helt levande igen! Det måste finnas ett sätt att riva den här mörka muren innan den blir för tjock.
Ibland blir jag så trött på att vara den här positiva, starka bruden som alltid har ett peppande ord, ett ifrågasättande, en kram, en vänlig tanke och klokheter att säga, men som är otroligt dålig på att ta emot det från andra, i den mån jag får något tillbaka. Jag ger hellre tre chanser för mycket än riskerar att någon ska känna att de inte får en chans, och det är inte rättvist. Mot någon. Men tålamodet tryter när energin gör det, jag vill krypa in i mitt skal och hushålla med energin och positiviteten till mig, bara mig, för ingen annan gör det. Men det är svårt att sluta bry mig. Jag bryr mig alldeles förbannat för mycket.
Jag tror att jag är på väg in i en depression; jag har i alla fall inte varit så här deppig på en massa år, det brukar bli en period på sommaren men den brukar gå över och det har den inte gjort. Och jag vet inte hur jag ska få den att gå över heller. Jag förknippar fortfarande depression med de mörka åren med ångest, ätstörning, självskadande, sjukskrivningar, och allt det där är över sedan flera år. Men jag kan vara deprimerad utan de andra bitarna, det vet jag, och jag gillar det inte. Det var lättare att acceptera depressionen när jag tänkte att den berodde på svält, för då hade jag en orsak. Att den skulle "bara vara" pga felaktiga synapser eller dålig återupptagning av signalsubstanser vill jag inte acceptera. Det kan jag inte påverka. Väl? Jag tror på att kunna påverka mitt mående med mina tankar, tänka positivt, inte gräva ner mig, lösa problem och skeva tankemönster, rota efter orsaker och lägga dem till handlingarna - men vad gör jag om det inte räcker? Antidepp igen?
Människor runt mig anar nog inte att jag känner mig deprimerad igen, de ser inte hur motigt allt känns, hur själva livet just nu är som att springa i uppförsbacke i motvind, vilken ansträngning som krävs för minsta lilla. Det känns som om leendet inte når ögonen längre, som om jag har en slöja att tränga igenom för att vara äkta glad - den sidan finns där men verkar sitta längre inne. Det skrämmer mig. Jag tycker inte om det här. Alls. Men eftersom jag inte har några destruktiva beteenden längre, eftersom jag inte försöker uttrycka mig på ett språk som ingen annan förstår, så verkar allt nog bra. Även när jag säger att det inte är så värst bra så låter det kanske bra mycket bättre än vad det gjorde förr, och jag tror att det är den måttstocken de flesta jämför med. Jag svälter mig inte, jag är inte jättemager, jag skär mig inte - alltså kan jag inte må så dåligt.
Fast det är inte så här hela tiden, och det känns inte som om det är jättedjupt än, utan den där positiva, levande sidan av mig ligger ännu ganska nära ytan och kommer fram när jag är bland andra människor. Jag kan dra fram den sidan, hålla depressionen på armlängds avstånd ganska mycket, och det tolkar jag som att då är det inte så farligt. Men samtidigt vet jag att jag är en mästare på förklädnad och förnekelse.
Jag vill vara helt levande igen! Det måste finnas ett sätt att riva den här mörka muren innan den blir för tjock.
tisdag 23 september 2008
När är man smal, tjock, mager osv?
Jag tycker att det är så fascinerande att försöka ta reda på vilka tankar som ligger bakom vissa ord och begrepp, och är jättenyfiken på vad ni tänker.
De senaste veckorna har flera vänner och bekanta sagt saker som att de inte har någon lust att äta men samtidigt inte vill bli magra igen, att de vill bli smala och är rädda för att bli tjocka. Eftersom jag är jag kan jag inte låta bli att försöka utmana lite för att ta reda på om de själva vet vad de menar med orden "mager", "smal" och "tjock". Min misstanke är nämligen att de inte riktigt vet vad de menar och att orden inte har en konkret betydelse. Jag har inte alltid vetat vad jag menar, orden har varit väldigt diffusa och snarare betecknat känslotillstånd än något faktiskt, och jag försöker fortfarande definiera vad de betyder, så det här är något som intresserar mig.
Vad innebär smal? När är man smal?
Handlar det om vissa storlekar, vissa BMI eller varierar det otroligt mycket från person till person? Är det en positiv term som står för frisk smalhet - så väljer jag att se det, för då innebär "för smal" ohälsosamt smal - eller är det en osund smalhet?
Säg att smal står för normalsmal, dvs ett normalt BMI. Är det då hela normalintervallet - 20-25 - eller den undre delen?
Var går gränsen mellan smal och mager?
När man passerar den undre gränsen för normalvikt eller först när man når gränsen för en anorektisk vikt? Finns det ett steg mellan som är "för smal"? Skulle det rentav kunna vara så att det handlar om utseende snarare än vikt; att man ser mager ut när man ser sjukligt smal ut?
Jag utgår helt fräckt från att ordet "mager" inte är positivt laddat, medan "smal" är det, och alltså borde det gå någon gräns vid när man inte ser frisk ut. Men finns det en objektiv gräns vid en viss vikt/ett visst BMI eller är det alltid subjektivt?
Var går gränsen mellan smal och tjock?
I huvudet, på storleksetiketten eller på vågen? Hade det varit enkelt skulle man väl säga att man inte kan vara tjock om man har en normalvikt (=i normalintervallet), men att döma av hur många som säger att de är tjocka på en till och med låg normalvikt så verkar begreppet minst sagt luddigt. Och alla som har en övervikt ser inte tjocka ut, inte i mina ögon i alla fall. (Jag tror faktiskt att mitt ögonmått för tjock snarare handlar om ett BMI kring fetmagränsen.)
Eller handlar alltihop om fettprocent? Någon som har en normal vikt med pga hård träning en låg andel kroppsfett kan ju både se sjukligt smal ut och ha alla symtom på undervikt?
En helt annan diskussion är att använda smal/tjock som ett sätt att beskriva en känsla. Den tar jag senare.
De senaste veckorna har flera vänner och bekanta sagt saker som att de inte har någon lust att äta men samtidigt inte vill bli magra igen, att de vill bli smala och är rädda för att bli tjocka. Eftersom jag är jag kan jag inte låta bli att försöka utmana lite för att ta reda på om de själva vet vad de menar med orden "mager", "smal" och "tjock". Min misstanke är nämligen att de inte riktigt vet vad de menar och att orden inte har en konkret betydelse. Jag har inte alltid vetat vad jag menar, orden har varit väldigt diffusa och snarare betecknat känslotillstånd än något faktiskt, och jag försöker fortfarande definiera vad de betyder, så det här är något som intresserar mig.
Vad innebär smal? När är man smal?
Handlar det om vissa storlekar, vissa BMI eller varierar det otroligt mycket från person till person? Är det en positiv term som står för frisk smalhet - så väljer jag att se det, för då innebär "för smal" ohälsosamt smal - eller är det en osund smalhet?
Säg att smal står för normalsmal, dvs ett normalt BMI. Är det då hela normalintervallet - 20-25 - eller den undre delen?
Var går gränsen mellan smal och mager?
När man passerar den undre gränsen för normalvikt eller först när man når gränsen för en anorektisk vikt? Finns det ett steg mellan som är "för smal"? Skulle det rentav kunna vara så att det handlar om utseende snarare än vikt; att man ser mager ut när man ser sjukligt smal ut?
Jag utgår helt fräckt från att ordet "mager" inte är positivt laddat, medan "smal" är det, och alltså borde det gå någon gräns vid när man inte ser frisk ut. Men finns det en objektiv gräns vid en viss vikt/ett visst BMI eller är det alltid subjektivt?
Var går gränsen mellan smal och tjock?
I huvudet, på storleksetiketten eller på vågen? Hade det varit enkelt skulle man väl säga att man inte kan vara tjock om man har en normalvikt (=i normalintervallet), men att döma av hur många som säger att de är tjocka på en till och med låg normalvikt så verkar begreppet minst sagt luddigt. Och alla som har en övervikt ser inte tjocka ut, inte i mina ögon i alla fall. (Jag tror faktiskt att mitt ögonmått för tjock snarare handlar om ett BMI kring fetmagränsen.)
Eller handlar alltihop om fettprocent? Någon som har en normal vikt med pga hård träning en låg andel kroppsfett kan ju både se sjukligt smal ut och ha alla symtom på undervikt?
En helt annan diskussion är att använda smal/tjock som ett sätt att beskriva en känsla. Den tar jag senare.
måndag 22 september 2008
Det här med pro-ana
Jag börjar misstänka att ganska många inte vet vad pro-ana egentligen är, och det kanske beror på att man själv inte vill erkänna att man är det eller på ren okunskap. Jag surfar runt en del och har hittat flera bloggar med tjejer som blir jättearga när någon säger att deras bloggar är pro-ana, trots att de själva skriver det ibland, publicerar s.k. thinspiration = inspirationsbilder på anorektiskt magra tjejer som Nicole Richie som smalast, skriver vad de väger, äter, hur mycket de tränar, tipsar om hur de ska göra för att bli smalare osv.
Någon skrev att hon trodde att pro-ana var personer som vill bli anorektiska eller anorektiskt magra, s.k. wannabes, men det är inte helt sant. De finns, det är ingen tvekan om det, men många som är pro-ana har själva ätstörningar men är mer inriktade på att stanna kvar i ätstörningen än att ta sig ur den, söker sätt att kunna fortsätta med den, delar med sig av tips och inspiration för att göra sig själv sjukare, söker stöd i ätstörningen, inte ut ur den.
Att ena sekunden säga att man minsann inte alls skriver en pro-ana-blogg för att i nästa lägga ut bilder med positiva kommentarer om anorexia och anorektisk magerhet, tala om hur hemskt det är att vara i behandling och behöva äta och hur smal och fin man är med rejäl undervikt, det är verkligen hyckleri. Pro-ana är att skriva/säga saker som hyllar anorexia/anorektisk magerhet och de beteenden som tillhör den. Oavsett om man själv är anorektisk eller inte. (Motsvarande gäller "pro-mia", med bulimi i stället för anorexi.)
Jag har varit med i svängen länge, och sett många av de ursprungliga pro-anasidorna, känt tjejer som legat bakom dem och själv varit där. Många av de gamla sidorna finns inte längre, tjejerna bakom en del av dem valde att ta sig ur sina ätstörningar i stället och insåg det destruktiva i att glorifiera något så skadligt, andra blev sämre och orkade inte fortsätta, några av dem lever inte längre. Det är inte en oskyldig liten tonårsgrej, det är inte ett sätt att peppa varandra att gå ner i vikt om man är överviktig. Det handlar om ätstörningar, det orsakar enormt lidande och otroligt stora förluster av energi, livskraft och människokraft hos tjejer och kvinnor som egentligen har så mycket att ge. Det är inte OK att peppa varandra att göra sig illa på något sätt. Jag förstår väldigt väl att man vill ha stöd och känna sig mindre ensam och att man därför söker sig till människor med samma problem och intressen, men jag vet också lika väl att stöd I en ätstörning är destruktivt, till skillnad från stöd UT UR den.
Vad vill jag säga med det här? Att det är dags att ifrågasätta pro-ana och dem som publicerar thinspiration-bilder och -texter och lever ut sin ätstörning på nätet, glorifierar den magra kroppen och beteenden som skadar och dödar samtidigt som de hävdar att de inte är pro-ana. Det är en enorm skillnad mellan pro-ana och pro-recovery, som jag alltid har stött i mina verksamheter. Att peppa, stötta och hjälpa varandra i en ätstörning, eller till och med i att bli sämre, är inte vänskap och tvärtom grymt och väldigt, väldigt destruktivt.
Någon skrev att hon trodde att pro-ana var personer som vill bli anorektiska eller anorektiskt magra, s.k. wannabes, men det är inte helt sant. De finns, det är ingen tvekan om det, men många som är pro-ana har själva ätstörningar men är mer inriktade på att stanna kvar i ätstörningen än att ta sig ur den, söker sätt att kunna fortsätta med den, delar med sig av tips och inspiration för att göra sig själv sjukare, söker stöd i ätstörningen, inte ut ur den.
Att ena sekunden säga att man minsann inte alls skriver en pro-ana-blogg för att i nästa lägga ut bilder med positiva kommentarer om anorexia och anorektisk magerhet, tala om hur hemskt det är att vara i behandling och behöva äta och hur smal och fin man är med rejäl undervikt, det är verkligen hyckleri. Pro-ana är att skriva/säga saker som hyllar anorexia/anorektisk magerhet och de beteenden som tillhör den. Oavsett om man själv är anorektisk eller inte. (Motsvarande gäller "pro-mia", med bulimi i stället för anorexi.)
Jag har varit med i svängen länge, och sett många av de ursprungliga pro-anasidorna, känt tjejer som legat bakom dem och själv varit där. Många av de gamla sidorna finns inte längre, tjejerna bakom en del av dem valde att ta sig ur sina ätstörningar i stället och insåg det destruktiva i att glorifiera något så skadligt, andra blev sämre och orkade inte fortsätta, några av dem lever inte längre. Det är inte en oskyldig liten tonårsgrej, det är inte ett sätt att peppa varandra att gå ner i vikt om man är överviktig. Det handlar om ätstörningar, det orsakar enormt lidande och otroligt stora förluster av energi, livskraft och människokraft hos tjejer och kvinnor som egentligen har så mycket att ge. Det är inte OK att peppa varandra att göra sig illa på något sätt. Jag förstår väldigt väl att man vill ha stöd och känna sig mindre ensam och att man därför söker sig till människor med samma problem och intressen, men jag vet också lika väl att stöd I en ätstörning är destruktivt, till skillnad från stöd UT UR den.
Vad vill jag säga med det här? Att det är dags att ifrågasätta pro-ana och dem som publicerar thinspiration-bilder och -texter och lever ut sin ätstörning på nätet, glorifierar den magra kroppen och beteenden som skadar och dödar samtidigt som de hävdar att de inte är pro-ana. Det är en enorm skillnad mellan pro-ana och pro-recovery, som jag alltid har stött i mina verksamheter. Att peppa, stötta och hjälpa varandra i en ätstörning, eller till och med i att bli sämre, är inte vänskap och tvärtom grymt och väldigt, väldigt destruktivt.
söndag 21 september 2008
Vem är egentligen lyckad?
Tänker vidare från föregående inlägg: Vem är egentligen lyckad? Vad har ni för tankar om det?
För lite mer än fyra år sedan sprang jag på gamla klasskamrater från gymnasiet, 12 år efter studenten, och det visade sig att alla tre hade barn, två var gifta och en skulle gifta sig nästa dag. Just då var jag lite nere och hade mycket tankar i huvudet om hur över ätstörningen egentligen var, och att träffa dem fick mig att fundera rejält på vad jag hade åstadkommit sedan studenten. Ingenting, kändes det som. Jag kände mig så jäkla misslyckad.
Visst, jag hade pluggat - länge och med bra resultat, jag hade jobb och till och med eget företag (vilket många verkar imponeras av), men vad hade jag mer? Vad hade jag för erfarenheter? Inget fast förhållande, hade inte haft något på flera år, inga barn och inte något av det på horisonten heller. En stor del av mina erfarenheter efter studenten handlade om depression, självdestruktivitet och ätstörningar. Jag hade gjort något av det svåraste man kan göra, jag hade tagit mig ur en väldigt långvarig ätstörning och slutat skada mig själv, men hur mycket räknas det i den normala världen? Hur stort värde tillskrivs det i en CV?
Mina erfarenheter, som är otroligt värdefulla för mig, unika eftersom de flesta i den normala världen aldrig kommer i närheten av dem och som gjort mig till den jag är, gett mig en förståelse för livets mörka sidor och en livsvisdom som många inte uppnår på hela livet, är de inte värda något i den normala världen? Är det bara högskolepoäng, kurser och erfarenheter från arbetslivet som räknas? Mäts lycka och framgång i vilka tjänster du haft, vilken utbildning du har, hur mycket pengar du tjänar, vilka statusattribut du har (bostadsrätt/villa, bil, båt osv), om du har partner och barn? Är det vad som avgör om någon är lyckad? I så fall är jag inte det. Jag som bara har en hyrestvåa i Majorna, är singel, saknar barn men har katter, har fler högskolepoäng än de flesta jag känner och den frihet men också ekonomiska otrygghet som det innebär att vara egenföretagare. Jag lär aldrig bli ekonomiskt rik.
När jag tänkte så kändes det som att all min kamp hade varit fåfäng för jag var ändå misslyckad och skulle alltid ligga många år efter mina jämnåriga när det gäller det normala livet och dess framgångsmarkörer. Tanken att jag lika gärna kunde ge upp drog genom huvudet, men så fan heller att jag skulle göra det. Varför skulle jag spela efter det vanliga statusspelets regler när jag inte håller med om dem? I min värld är personlig frihet och integritet tusen gånger mer värt än statusprylar och pengar, och jag tycker att den som vågar gå sin egen väg för det som hon/han tror på är mer lyckad än den som följer med som ett får i skocken för att göra som alla andra.
Jag har besegrat mig själv, jag har levt i skuggan i decennier och själv valt att ta mig ur den och välja livet, gjort jobbet och gjort mig fri(sk). Jag är lyckad även om jag kanske inte har partner och barn eller en bostadsrätt eller massor av pengar. Jag behöver inte delta i råttracet och spela efter "alla andras" regler om jag inte håller med om dem. Jag skapar mitt eget liv och mina värderingar, och om jag är lyckad eller misslyckad måste väl ändå handla om huruvida jag lever upp till mina värderingar och gör det bästa av mina förutsättningar och mina erfarenheter. Eller?
I andras ögon kanske jag fortfarande inte framstår som så värst lyckad, men vem är det egentligen som ska avgöra det - jag eller de?
För lite mer än fyra år sedan sprang jag på gamla klasskamrater från gymnasiet, 12 år efter studenten, och det visade sig att alla tre hade barn, två var gifta och en skulle gifta sig nästa dag. Just då var jag lite nere och hade mycket tankar i huvudet om hur över ätstörningen egentligen var, och att träffa dem fick mig att fundera rejält på vad jag hade åstadkommit sedan studenten. Ingenting, kändes det som. Jag kände mig så jäkla misslyckad.
Visst, jag hade pluggat - länge och med bra resultat, jag hade jobb och till och med eget företag (vilket många verkar imponeras av), men vad hade jag mer? Vad hade jag för erfarenheter? Inget fast förhållande, hade inte haft något på flera år, inga barn och inte något av det på horisonten heller. En stor del av mina erfarenheter efter studenten handlade om depression, självdestruktivitet och ätstörningar. Jag hade gjort något av det svåraste man kan göra, jag hade tagit mig ur en väldigt långvarig ätstörning och slutat skada mig själv, men hur mycket räknas det i den normala världen? Hur stort värde tillskrivs det i en CV?
Mina erfarenheter, som är otroligt värdefulla för mig, unika eftersom de flesta i den normala världen aldrig kommer i närheten av dem och som gjort mig till den jag är, gett mig en förståelse för livets mörka sidor och en livsvisdom som många inte uppnår på hela livet, är de inte värda något i den normala världen? Är det bara högskolepoäng, kurser och erfarenheter från arbetslivet som räknas? Mäts lycka och framgång i vilka tjänster du haft, vilken utbildning du har, hur mycket pengar du tjänar, vilka statusattribut du har (bostadsrätt/villa, bil, båt osv), om du har partner och barn? Är det vad som avgör om någon är lyckad? I så fall är jag inte det. Jag som bara har en hyrestvåa i Majorna, är singel, saknar barn men har katter, har fler högskolepoäng än de flesta jag känner och den frihet men också ekonomiska otrygghet som det innebär att vara egenföretagare. Jag lär aldrig bli ekonomiskt rik.
När jag tänkte så kändes det som att all min kamp hade varit fåfäng för jag var ändå misslyckad och skulle alltid ligga många år efter mina jämnåriga när det gäller det normala livet och dess framgångsmarkörer. Tanken att jag lika gärna kunde ge upp drog genom huvudet, men så fan heller att jag skulle göra det. Varför skulle jag spela efter det vanliga statusspelets regler när jag inte håller med om dem? I min värld är personlig frihet och integritet tusen gånger mer värt än statusprylar och pengar, och jag tycker att den som vågar gå sin egen väg för det som hon/han tror på är mer lyckad än den som följer med som ett får i skocken för att göra som alla andra.
Jag har besegrat mig själv, jag har levt i skuggan i decennier och själv valt att ta mig ur den och välja livet, gjort jobbet och gjort mig fri(sk). Jag är lyckad även om jag kanske inte har partner och barn eller en bostadsrätt eller massor av pengar. Jag behöver inte delta i råttracet och spela efter "alla andras" regler om jag inte håller med om dem. Jag skapar mitt eget liv och mina värderingar, och om jag är lyckad eller misslyckad måste väl ändå handla om huruvida jag lever upp till mina värderingar och gör det bästa av mina förutsättningar och mina erfarenheter. Eller?
I andras ögon kanske jag fortfarande inte framstår som så värst lyckad, men vem är det egentligen som ska avgöra det - jag eller de?
torsdag 18 september 2008
Vad är en lyckad anorektiker/bulimiker?
Ett gemensamt drag för alla ätstörningar tycks vara upplevelsen av att vara misslyckad, oavsett om man är anorektiker, bulimiker, hetsätare, en kombination av alltihop eller utan fastställd diagnos. Alla tycks sträva efter den eftertraktade Diagnosen, den som ska göra att man tar sig själv på allvar, men märkligt nog blir det inte ett dugg lättare att ta sig på allvar bara för att man får orden Anorexia nervosa eller Bulimia nervosa inskrivna i journalen.
Jag har inte träffat en enda anorektiker som tyckt sig vara lyckad utan tvärtom har alla - inklusive jag själv - känt sig otroligt misslyckade. Likadant med bulimiker, fast de brukar bli rätt så irriterade när man som anorektiker försöker förklara att man inte känner sig mer lyckad bara för att man är smalare. Och jag förstår deras irritation: Det är klart att man inte vill höra att det där tillståndet man strävar efter inte alls gör att man känner sig lyckad, för då är ju kampen för att bli smal hopplös.
Men vad skulle ni som läser det här säga: Vad är en lyckad anorektiker/bulimiker? Vem avgör vem som är lyckad?
Är den lyckade anorektikern en död anorektiker eller en frisk före detta anorektiker?
Är den lyckade bulimikern den som tar sig ur bulimin eller den som "lyckas" bli anorektisk?
I min värld är den som lyckas den som lämnar ätstörningen och gör sig fri(sk). Ätstörningsspelet är ett spel man aldrig kan vinna så länge man spelar det, det finns ingen vinnare, ingen lyckas. Och om man ska tala i termer av lyckande/misslyckande måste det väl ändå vara så att en ätstörning är och alltid kommer att vara ett misslyckande, eller kanske snarare ett o-lyckande eftersom man inte kan bli vare sig lycklig eller lyckad där. Att ha en ätstörning är inget misslyckande, men att välja att stanna kvar i den eller till och med vilja göra sig sjukare i stället för att ge sig själv en 100%-ig, ärlig chans till ett fullvärdigt liv som fri(sk) (vilket är möjligt för alla som är beredda att släppa de beteenden som utgör ätstörningen!), skulle jag säga innebär att man ser till att man kommer att misslyckas kapitalt.
När man tänker på det: Hur skulle något så självdestruktivt och så livsförnekande som en ätstörning någonsin kunna kallas för att lyckas?
Jag har inte träffat en enda anorektiker som tyckt sig vara lyckad utan tvärtom har alla - inklusive jag själv - känt sig otroligt misslyckade. Likadant med bulimiker, fast de brukar bli rätt så irriterade när man som anorektiker försöker förklara att man inte känner sig mer lyckad bara för att man är smalare. Och jag förstår deras irritation: Det är klart att man inte vill höra att det där tillståndet man strävar efter inte alls gör att man känner sig lyckad, för då är ju kampen för att bli smal hopplös.
Men vad skulle ni som läser det här säga: Vad är en lyckad anorektiker/bulimiker? Vem avgör vem som är lyckad?
Är den lyckade anorektikern en död anorektiker eller en frisk före detta anorektiker?
Är den lyckade bulimikern den som tar sig ur bulimin eller den som "lyckas" bli anorektisk?
I min värld är den som lyckas den som lämnar ätstörningen och gör sig fri(sk). Ätstörningsspelet är ett spel man aldrig kan vinna så länge man spelar det, det finns ingen vinnare, ingen lyckas. Och om man ska tala i termer av lyckande/misslyckande måste det väl ändå vara så att en ätstörning är och alltid kommer att vara ett misslyckande, eller kanske snarare ett o-lyckande eftersom man inte kan bli vare sig lycklig eller lyckad där. Att ha en ätstörning är inget misslyckande, men att välja att stanna kvar i den eller till och med vilja göra sig sjukare i stället för att ge sig själv en 100%-ig, ärlig chans till ett fullvärdigt liv som fri(sk) (vilket är möjligt för alla som är beredda att släppa de beteenden som utgör ätstörningen!), skulle jag säga innebär att man ser till att man kommer att misslyckas kapitalt.
När man tänker på det: Hur skulle något så självdestruktivt och så livsförnekande som en ätstörning någonsin kunna kallas för att lyckas?
måndag 15 september 2008
Småätande
Småätande - det är för mig en av de stora skillnaderna mellan ätstörd, "frisk" och frisk.
Jag har många gånger försökt förklara för personer som är på väg ut ur ätstörningar, och alltså fortfarande kvar i ätstörningen, att friska människor inte alltid äter mellanmål, utan att de (dvs vi) får i oss tillräckligt med energi genom att småäta. För den som fortfarande är beroende av ett schema som säger vad och när de ska äta så ter sig blotta tanken på ett planlöst småätande jätteskrämmande, som något man "måste" gå upp i vikt av och något som tyder på kontrollbrist och som därför ofelbart "måste" leda till hetsätning och kompensation. Det är också en av de sakerna som de som är "friska" har svårast för, eftersom de ofta fortfarande är låsta vid att äta på ett visst sätt, vissa tider, vissa saker, och småätande inte ingår i den planen.
För mig, som alltid haft svårt för att följa matplaner eftersom jag varit nästan tvångsmässigt rädd för att bli tvångsmässig, har småätande varit en symbol för friskhet, för ett tillstånd när man äter för att man är sugen och inte tänker mer på det, när man kan äta lite utanför planen utan att det blir kris och katastrof och leder till en massa dumheter. Så enkelt har det givetvis inte alltid varit, och det har inte heller alltid handlat om sug utan ofta om ren tristess och stress, eller har det? Kan tristessen möjligen vara förtäckt småhunger? Kan stressätandet faktiskt vara ett tecken på att jag behöver mer näring när jag är stressad för att jag tappar aptiten av stress? Mitt småätande kan nog i själva verket betraktas som flera små mellanmål som energimässigt blir som ett vanligt mellanmål, och jag småäter mellan måltiderna - det vill säga när kroppen vill ha ett litet tillskott. Alltså är de inte ett dugg skrämmande, inte minsta lilla kontrollförlust, fullkomligt naturliga och de får mig inte ens att gå upp i vikt. Tänk vad fel man kan tro i ätstörningen.
OK, nu går jag inte och småäter utöver en måltidsplan som till punkt och pricka täcker upp exakt mitt dagliga näringsbehov, jag planerar inte mer än lunch och middag (knappt det), utan försöker lita på att min kropp är klok och talar om vad den behöver. Är det choklad så får den choklad. Är det en knäckemacka med avokado så får den en knäckemacka med avokado. Är det morötter med dijonsenap (mitt senaste sug) så får den morötter med dijonsenap, och då slipper jag dessutom bry mig om att fixa grönsaker till middagen. Det är inte småätandet i sig som gör att någon går upp i vikt, utan om man under en längre period äter mer än vad kroppen faktiskt gör av med. Alltså inte hur man äter i första hand, utan hur mycket och vad. Kroppen föredrar dessutom en löpande, utspridd näringstillförsel hellre än att få alltihop vid ett eller två tillfällen, därav det klassiska upplägget frukost, mellis, lunch, mellis/fika, middag, kvällsmat.
För mig var det ett sundhetstecken när jag kunde småäta mellan de riktiga huvudmålen utan att få ångest över att jag fick i mig "för mycket" eller tänka att jag hade tappat kontrollen, och just därför innebar det att jag hade tagit ytterligare kontroll över mitt ätande och inte behöver tänka lika mycket på exakt vad jag stoppar i mig hela tiden. Att kunna småäta utan att ägna det en massa tankekraft och utan att ha den där lilla kaloriräknaren i huvudet är friskt för mig.
Jag har många gånger försökt förklara för personer som är på väg ut ur ätstörningar, och alltså fortfarande kvar i ätstörningen, att friska människor inte alltid äter mellanmål, utan att de (dvs vi) får i oss tillräckligt med energi genom att småäta. För den som fortfarande är beroende av ett schema som säger vad och när de ska äta så ter sig blotta tanken på ett planlöst småätande jätteskrämmande, som något man "måste" gå upp i vikt av och något som tyder på kontrollbrist och som därför ofelbart "måste" leda till hetsätning och kompensation. Det är också en av de sakerna som de som är "friska" har svårast för, eftersom de ofta fortfarande är låsta vid att äta på ett visst sätt, vissa tider, vissa saker, och småätande inte ingår i den planen.
För mig, som alltid haft svårt för att följa matplaner eftersom jag varit nästan tvångsmässigt rädd för att bli tvångsmässig, har småätande varit en symbol för friskhet, för ett tillstånd när man äter för att man är sugen och inte tänker mer på det, när man kan äta lite utanför planen utan att det blir kris och katastrof och leder till en massa dumheter. Så enkelt har det givetvis inte alltid varit, och det har inte heller alltid handlat om sug utan ofta om ren tristess och stress, eller har det? Kan tristessen möjligen vara förtäckt småhunger? Kan stressätandet faktiskt vara ett tecken på att jag behöver mer näring när jag är stressad för att jag tappar aptiten av stress? Mitt småätande kan nog i själva verket betraktas som flera små mellanmål som energimässigt blir som ett vanligt mellanmål, och jag småäter mellan måltiderna - det vill säga när kroppen vill ha ett litet tillskott. Alltså är de inte ett dugg skrämmande, inte minsta lilla kontrollförlust, fullkomligt naturliga och de får mig inte ens att gå upp i vikt. Tänk vad fel man kan tro i ätstörningen.
OK, nu går jag inte och småäter utöver en måltidsplan som till punkt och pricka täcker upp exakt mitt dagliga näringsbehov, jag planerar inte mer än lunch och middag (knappt det), utan försöker lita på att min kropp är klok och talar om vad den behöver. Är det choklad så får den choklad. Är det en knäckemacka med avokado så får den en knäckemacka med avokado. Är det morötter med dijonsenap (mitt senaste sug) så får den morötter med dijonsenap, och då slipper jag dessutom bry mig om att fixa grönsaker till middagen. Det är inte småätandet i sig som gör att någon går upp i vikt, utan om man under en längre period äter mer än vad kroppen faktiskt gör av med. Alltså inte hur man äter i första hand, utan hur mycket och vad. Kroppen föredrar dessutom en löpande, utspridd näringstillförsel hellre än att få alltihop vid ett eller två tillfällen, därav det klassiska upplägget frukost, mellis, lunch, mellis/fika, middag, kvällsmat.
För mig var det ett sundhetstecken när jag kunde småäta mellan de riktiga huvudmålen utan att få ångest över att jag fick i mig "för mycket" eller tänka att jag hade tappat kontrollen, och just därför innebar det att jag hade tagit ytterligare kontroll över mitt ätande och inte behöver tänka lika mycket på exakt vad jag stoppar i mig hela tiden. Att kunna småäta utan att ägna det en massa tankekraft och utan att ha den där lilla kaloriräknaren i huvudet är friskt för mig.
lördag 13 september 2008
Frisk eller "frisk"
Mia skrev något väldigt klokt i en kommentar till mitt inlägg När tar en ätstörning slut? som jag vill dela med mig här, för det återspeglar perfekt mina upplevelser och erfarenheter:
Jag var själv "frisk" i ett par år innan jag förstod vad som krävdes för att bli frisk, eller fri(sk) eftersom jag fortfarande har svårt att se att jag var sjuk innan. "Frisk" innebar för mig att jag inte hade en anorektisk vikt och att jag åt hyfsat normalt men ändå trillade dit och kompenserade ibland och att jag hade vissa kontrollbeteenden för att se till att jag inte vägde "för mycket" eftersom jag inte ville acceptera en normalvikt. Det var inte helt friskt och jag hade inte ett helt friskt förhållande till vare sig mat eller min vikt.
Så länge man manipulerar vikten på något sätt eller har hyss för sig kring maten, äter för fettsnålt, för kolhydratsnålt eller för nyttigt, så äter man inte normalt och för en person som haft en ätstörning är de där hyssen ofta ett sätt att bevara delar av ätstörningen. Att välja att inte låta kroppen själv gå upp till sin friskvikt bara för att den kanske ligger lite högre än vad man själv vill väga (vilket man inte kan veta förrän man låter kroppen bestämma), eller att medvetet stanna kvar på en lägsta normalvikt, eller till och med strax under det, är att inte släppa ätstörningen helt. Det krävs mod att våga lita på kroppen, och tålamod för att fortsätta lita på den under de år det kan ta innan kroppen kommer i balans och når en mer stabil friskvikt. Och "stabil" innebär inte att vikten ligger exakt still, utan den rör sig lite upp och ner inom ett visst intervall.
Normalvikt är ett intervall enligt en normalfördelningskurva, och därför kan inte alla ha ett normal-BMI på 20. Det vore ju konstigt om just personer som haft undervikt pga ätstörning allihop naturligt skulle ligga just i den nedre delen av intervallet. Vi borde väl ha samma spridning som resten av normalbefolkningen?
Så här enkelt är det: Om du är frisk, äter normalt och rör på dig normalt, så bör din kropp nå en vikt som ligger inom normalintervallet eller inte alltför långt utanför. Man kan inte bli extremt underviktig av att äta och röra på sig normalt, lika lite som man kan bli extremt överviktig av det. Men det där lilla ordet "normalt" rör till det, för vad är egentligen normalt? Skulle inte det kunna vara den kost som uppfyller kroppens näringsbehov och den aktivitetsnivå som kroppen mår bra av?
Jag har vänner som haft ätstörningar och som kallar sig för friska trots att de har beteenden kring mat och motion som inte är sunda, och jag har vänner som i likhet med mig faktiskt är friska på riktigt. Jag har också bekanta som inte haft rena ätstörningar men som har mat- och träningsbeteenden som är väldigt lika ätstörningsbeteenden. Det är sorgligt med personer som säger sig vara friska men där man inte behöver mer än 5 minuter tillsammans för att se att de verkligen inte är det, och att märka hur styrda de fortfarande är av tankar på och kontroll över mat och vikt. Så länge man väljer att behålla något av ätstörningen tillåter man sig inte att bli frisk.
Jag hoppas att många fler vågar släppa taget och bli fri(sk)a!
Mia -tack för dina kloka tankar...
Jag tror att uppfattningen om att det aldrig går att bli helt fri från en ätstörning bottnar i att så många "väljer" att inte bli helt fria. Jag håller med dig när du säger att det går att bli helt frisk, men jag har också mött personer som är "friska" som påstår att det inte går.
Skillnaden mellan mig och dom (varav en är min närmsta vän) är att de håller kvar vid vissa saker, strävar efter att äta hälsosamt och fettsnålt t.ex. och fortfarande försöker manipulera sin kropp och sitt ätande även om vikten är normal och beteendet inte ätstört.
Jag var själv "frisk" i ett par år innan jag förstod vad som krävdes för att bli frisk, eller fri(sk) eftersom jag fortfarande har svårt att se att jag var sjuk innan. "Frisk" innebar för mig att jag inte hade en anorektisk vikt och att jag åt hyfsat normalt men ändå trillade dit och kompenserade ibland och att jag hade vissa kontrollbeteenden för att se till att jag inte vägde "för mycket" eftersom jag inte ville acceptera en normalvikt. Det var inte helt friskt och jag hade inte ett helt friskt förhållande till vare sig mat eller min vikt.
Så länge man manipulerar vikten på något sätt eller har hyss för sig kring maten, äter för fettsnålt, för kolhydratsnålt eller för nyttigt, så äter man inte normalt och för en person som haft en ätstörning är de där hyssen ofta ett sätt att bevara delar av ätstörningen. Att välja att inte låta kroppen själv gå upp till sin friskvikt bara för att den kanske ligger lite högre än vad man själv vill väga (vilket man inte kan veta förrän man låter kroppen bestämma), eller att medvetet stanna kvar på en lägsta normalvikt, eller till och med strax under det, är att inte släppa ätstörningen helt. Det krävs mod att våga lita på kroppen, och tålamod för att fortsätta lita på den under de år det kan ta innan kroppen kommer i balans och når en mer stabil friskvikt. Och "stabil" innebär inte att vikten ligger exakt still, utan den rör sig lite upp och ner inom ett visst intervall.
Normalvikt är ett intervall enligt en normalfördelningskurva, och därför kan inte alla ha ett normal-BMI på 20. Det vore ju konstigt om just personer som haft undervikt pga ätstörning allihop naturligt skulle ligga just i den nedre delen av intervallet. Vi borde väl ha samma spridning som resten av normalbefolkningen?
Så här enkelt är det: Om du är frisk, äter normalt och rör på dig normalt, så bör din kropp nå en vikt som ligger inom normalintervallet eller inte alltför långt utanför. Man kan inte bli extremt underviktig av att äta och röra på sig normalt, lika lite som man kan bli extremt överviktig av det. Men det där lilla ordet "normalt" rör till det, för vad är egentligen normalt? Skulle inte det kunna vara den kost som uppfyller kroppens näringsbehov och den aktivitetsnivå som kroppen mår bra av?
Jag har vänner som haft ätstörningar och som kallar sig för friska trots att de har beteenden kring mat och motion som inte är sunda, och jag har vänner som i likhet med mig faktiskt är friska på riktigt. Jag har också bekanta som inte haft rena ätstörningar men som har mat- och träningsbeteenden som är väldigt lika ätstörningsbeteenden. Det är sorgligt med personer som säger sig vara friska men där man inte behöver mer än 5 minuter tillsammans för att se att de verkligen inte är det, och att märka hur styrda de fortfarande är av tankar på och kontroll över mat och vikt. Så länge man väljer att behålla något av ätstörningen tillåter man sig inte att bli frisk.
Jag hoppas att många fler vågar släppa taget och bli fri(sk)a!
Mia -tack för dina kloka tankar...
torsdag 11 september 2008
Hjälp till självmord - reaktion på Uppdrag granskning
Ni som såg Uppdrag granskning igår (10 september 2008) , vad är er reaktion på programmet?
Jag blir så ARG när det finns människor som inte bara peppar någon att ta sitt liv, att våga ta det stora steget, ta livet i sina egna händer och själv bestämma om man vill leva eller dö - hur de nu uttrycker det - utan dessutom skickar instrumenten för att hjälpa någon ta sitt liv. Är inte det medhjälp till självmord och borde vara straffbart?
I många fall är självmordstankar en reaktion på en omöjlig situation, djup depression, ångest och andra mentala problem, men också ett rop på hjälp. Man behöver stöd, men inte stöd i sina tankar utan stöd ut ur dem, någon som tänder en låga, visar på ett alternativ. När man är så långt inne i mörkret att man inte vågar tro att någonsin blir ljust igen är det lätt att komma till den punkten att man står vid stupet och knuffas så långt att man tar steget om andra står bakom och ropar hejarop och uppmuntrar med bäst sätt att göra det.
Det är där jag tycker att det riktigt hemska sker: En desperat och sårbar människa går till en webbplats om självmord för att hon/han mår så dåligt man kan må och funderar på att ta sitt liv, men har inte bestämt sig. (Jag tror nämligen bestämt att den som verkligen bestämt sig inte behöver mer information eller stöd och därför inte söker sig ut på nätet utan gör det.) När den sökande/funderande börjar skriva sina tankar på sidan får hon/han förståelse från andra - vilket är positivt - men också stöd för tankarna, argument om att hon/han har ett ansvar för sig själv och bara sig själv och har rätt att bestämma över sitt eget liv. Jag har svårt att säga emot, för jag håller med om det, men har vi inte också ett ansvar för att LEVA det liv vi fått? Att "peppas" med åsikter som att självmord är en positiv utväg som man har rätt till, att det är det enda alternativet (det är förvånansvärt få åsikter i motsatt riktning på just de här pro-självmordssidorna), att man gör ett proaktivt val och tar livet i egna händer - vilket låter nog så positivt för den som är djupt deprimerad eller känner sig fast i en hopplös situation, och får ett så varmt, älskvärt och positivt stöd för att ta sitt liv, inte för att fortsätta leva det, kan lätt leda till att det där som bara var en tanke växer och blir till den enda utvägen, och så skaffar man informationen som krävs, de instrument för att ta sitt eget liv. Kanske till och med någon att göra det tillsammans med, i en pakt. Lyckas man, så får de andra som hjälpt till sällan veta det, och det var intressant att se "Makarows" reaktion när han konfronterades i programmet.
Hur kan det kännas att ha hjälpt en ung människa ta sitt liv?
Är det en känsla av att ha uträttat något stort och fint, att ha hjälpt någon, eller är det en bitter känsla av tvivel på att man gjorde rätt? Känns det som att ha varit delaktiv till att ha berövat någon livet?
Jag är kluven till självmord och kan varken tycka att det är en extremt egoistisk handling - jag skulle tro att väldigt få tar livet av sig för att straffa någon annan - eller att det är helt ok och att vi självklart har rätt att göra vad vi vill med våra liv. För rätten till självbestämmande över mitt liv handlar för mig om att fortfarande göra något av det, det enda livet jag fått här och nu. Jag tror att alla som föds har en plats i den här världen och en roll att fylla, det finns en mening med varje människas liv, och den meningen måste vi hitta och skapa på egen hand. Att ta livet av sig är att beröva sig möjligheten att göra något av livet och det skapar ett tomrum, för ingen människa kan fylla en annan människas plats.
Jag kan förstå den som inte ser någon utväg, men det finns hjälp att få och det finns alltid en utväg, det finns alltid något bättre, mörkret är som djupast före gryningen, när man når absoluta botten så bryter man igenom den till andra sidan, till något annat. Det är min bestämda övertygelse, och jag har upplevt det också. Jag kan förstå den som på grund av en kronisk sjukdom eller den som pga ett så gravt försämrat fysiskt tillstånd i stort sett är en fungerande hjärna i en nära på livlös eller snabbt borttynande kropp, jag förstår att man kan välja att dö för egen hand i stället för att tyna bort i vad som kan kännas som en omänsklig vårdapparat - men jag kan inte riktigt jämföra dem med unga människor med så stor psykisk smärta som skulle kunna ha ett långt, värdigt liv framför sig.
Men vad ger mig rätt att uttala mig i den här frågan? Att jag är människa, det ger mig rätt.
Men också att jag själv har varit där, jag har haft långt gångna tankar på att ta mitt liv, och jag har vänner som både försökt ta sina liv och som faktiskt tog sina liv när deras livssmärta blev för stor. Jag sörjer för deras skull, för de var människor som hade så mycket liv i sig, som hade ett ljus som lyste igenom mörkret, men som till sist inte vågade tro at det skulle bli bättre, som inte såg någon utväg när de var inne i mörkret.
Jag hade självmordstankar redan på mellanstadiet, och de återkom då och då under åren, mer frekvent på högstadiet när jag kände mig väldigt utanför och mobbad. Inte av alla, för jag hade kompisar i skolan, men av några stycken, och även om jag inte verkade ta åt mig så gjorde jag det. När människor pratar om sin högstadietid idag känner jag bara att jag var glad att jag överlevde den, visserligen med svårt sargad självkänsla och allt mer befäst anorexi, men jag överlevde.
Jag var under många år djupt deprimerad, vid sidan av anorexin, och verkade bara sjunka allt djupare ned när jag började behandlas för den. För att ge mig själv en illusion av kontroll över mörkret hade jag en lista med vad som räknades som dödlig dos av de mediciner jag hade, utifall att jag inte skulle orka. Jag tog aldrig en överdos, för jag var alldeles för väl medveten om att det inte är säkert och jag ville inte utsätta mig för risken att ge mig själv livslånga skador på bl.a. levern.
Jag hade också ganska allvarliga självskadebeteenden under en massa år, beteenden som otroligt snabbt blev till tvång, till något jag kände mig tvungen att göra för att hålla den psykiska smärtan och vanmakten på avstånd, något som fick mig att känna något alls under de perioder då jag kände mig som en levande död. Visst hade jag kunskapen om hur jag skulle ta livet av mig på det sättet, men jag skar mig aldrig någonsin för att jag ville dö. Jag ville inte dö. Jag ville inte leva det liv jag hade, med den ena antideppen efter den andra som inte hjälpte, med ständig ångest och en överväldigande rädsla för att misslyckas med livet, men jag ville inte dö. Jag har aldrig kunnat ge upp, har aldrig vetat hur man gör, och än idag vet jag inte vad det innebär att ge upp, för den möjligheten tycks bara inte finnas för mig. Så jag var tvungen att fortsätta kämpa, och ibland var jag så trött att jag ville lägga mig ned och dö, men jag visste inte hur jag skulle göra. Jag minns att jag var totalt likgiltig inför om jag levde eller dog, kunde önska att jag skulle somna in på natten och aldrig vakna igen, och om någon skulle ha kört ihjäl mig eller om bussen hade krockat skulle det inte ha gjort mig något, men jag var inte beredd att själv ta mitt liv. När man är så djupt deprimerad saknar man initiativkraft och energi att faktiskt göra något åt situationen, det är därför som många tar sina liv när depressionen börjar hävas och de får tillbaka initiativförmågan. När allt verkar bättre för omgivningen kan det kännas värre inuti, och man tar steget. Det är något som människor i allmänhet borde bli medvetna om för att kunna finnas där lite extra. Allt är inte bättre för att det ser bättre ut.
Jag vet inte riktigt när eller hur det vände för mig, när jag slutade tänka att jag ville dö från det halvliv jag levde, en tillvaro där jag överlevde snarare än levde, men någonstans vände det. Det är i år 10 år sedan min sista vistelse på psyk, 10 år sedan jag fick elbehandling (ECT) eftersom inga mediciner verkade ha någon effekt. Jag har nog aldrig varit så rädd som innan de behandlingarna, samtidigt som jag liksom inte orkade vara rädd längre, jag ville bara må bättre. Hela sommaren 1998 är som ett svart hål där jag bara minns bilder av vad jag gjorde, för jag var så deprimerad. I slutet trodde jag att jag skulle förlora förståndet, för de destruktiva hjulen snurrade extremt fort, jag var jättesjälvdestruktiv och otroligt ätstörd, så när jag blev rädd för att förlora kontrollen skrev jag in mig, och hoppades innerligt på att den här lösningen, som alla sa skulle hjälpa, också skulle bli en vändning. Det hjälpte inte. Jag är nog en av få som faktiskt blivit sämre av ECT. Jag fick 8 behandlingar, och vid det laget bör man få resultat. Men icke. Jag fick inte ens minnesluckor, utan bara en djävulsk huvudvärk, som jag tror beror på att jag inte tålde narkosen särskilt bra. Men fortfarande djupt deprimerad skrev jag ut mig efter några veckor, fick en långtidssjukskrivning på två år beviljad - tidsbegränsad förtidspension, så jag var pensionär vid 24 års ålder - började klättra på väggarna efter några månader och bröt sjukskrivningen efter ett år eftersom FK ändå inte gjorde något för att rehabilitera mig. Jag blev kanske till sist så less på att inte våga leva att jag tog risken, och ilskan över att FK uppenbarligen inte tänkte hjälpa mig fick mig att ta livet i egna händer - för att Leva, inte dö. Kanske var det så enkelt att ilskan fick mig att ge upp tankarna på att dö.
Men jag kan inte låta bli att tänka: Vad hade hänt om jag under åren med självmordstankar hade gått med i ett pro-självmordsforum och människor hade uppmuntrat och blåst eld under de tankarna? På samma sätt som pro-anorexisajter (som jag är helt emot, varför kan ni läsa här) uppmuntrar användarna att göra sig sjukare, berättigar och uppmuntrar anorexin och anorektiska beteenden och på så sätt gör att man blir accepterad när man är en av dem men inte får samma stöd om man vill bli frisk - det negativa premieras, det positiva tystas ned och fryses ut - på samma sätt vänder pro-självmordssajter på uppfattningarna och uppmuntrar det som för de flesta av oss är negativt: Utsläckandet av människoliv. Hade jag suttit här om jag under mina sårbara perioder fått stöd för att ta livet av mig i stället för stöd att ta mig ur mörkret?
Texter från mina mörka år, där jag många gånger uttryckte tankarna i ord i stället för handling, kommer steg för steg upp i min blogg Den mörka spegeln, där jag samlar intryck, minnen och texter från år som jag inte minns helt ut. Läs där om ni vill veta mer.
Jag blir så ARG när det finns människor som inte bara peppar någon att ta sitt liv, att våga ta det stora steget, ta livet i sina egna händer och själv bestämma om man vill leva eller dö - hur de nu uttrycker det - utan dessutom skickar instrumenten för att hjälpa någon ta sitt liv. Är inte det medhjälp till självmord och borde vara straffbart?
I många fall är självmordstankar en reaktion på en omöjlig situation, djup depression, ångest och andra mentala problem, men också ett rop på hjälp. Man behöver stöd, men inte stöd i sina tankar utan stöd ut ur dem, någon som tänder en låga, visar på ett alternativ. När man är så långt inne i mörkret att man inte vågar tro att någonsin blir ljust igen är det lätt att komma till den punkten att man står vid stupet och knuffas så långt att man tar steget om andra står bakom och ropar hejarop och uppmuntrar med bäst sätt att göra det.
Det är där jag tycker att det riktigt hemska sker: En desperat och sårbar människa går till en webbplats om självmord för att hon/han mår så dåligt man kan må och funderar på att ta sitt liv, men har inte bestämt sig. (Jag tror nämligen bestämt att den som verkligen bestämt sig inte behöver mer information eller stöd och därför inte söker sig ut på nätet utan gör det.) När den sökande/funderande börjar skriva sina tankar på sidan får hon/han förståelse från andra - vilket är positivt - men också stöd för tankarna, argument om att hon/han har ett ansvar för sig själv och bara sig själv och har rätt att bestämma över sitt eget liv. Jag har svårt att säga emot, för jag håller med om det, men har vi inte också ett ansvar för att LEVA det liv vi fått? Att "peppas" med åsikter som att självmord är en positiv utväg som man har rätt till, att det är det enda alternativet (det är förvånansvärt få åsikter i motsatt riktning på just de här pro-självmordssidorna), att man gör ett proaktivt val och tar livet i egna händer - vilket låter nog så positivt för den som är djupt deprimerad eller känner sig fast i en hopplös situation, och får ett så varmt, älskvärt och positivt stöd för att ta sitt liv, inte för att fortsätta leva det, kan lätt leda till att det där som bara var en tanke växer och blir till den enda utvägen, och så skaffar man informationen som krävs, de instrument för att ta sitt eget liv. Kanske till och med någon att göra det tillsammans med, i en pakt. Lyckas man, så får de andra som hjälpt till sällan veta det, och det var intressant att se "Makarows" reaktion när han konfronterades i programmet.
Hur kan det kännas att ha hjälpt en ung människa ta sitt liv?
Är det en känsla av att ha uträttat något stort och fint, att ha hjälpt någon, eller är det en bitter känsla av tvivel på att man gjorde rätt? Känns det som att ha varit delaktiv till att ha berövat någon livet?
Jag är kluven till självmord och kan varken tycka att det är en extremt egoistisk handling - jag skulle tro att väldigt få tar livet av sig för att straffa någon annan - eller att det är helt ok och att vi självklart har rätt att göra vad vi vill med våra liv. För rätten till självbestämmande över mitt liv handlar för mig om att fortfarande göra något av det, det enda livet jag fått här och nu. Jag tror att alla som föds har en plats i den här världen och en roll att fylla, det finns en mening med varje människas liv, och den meningen måste vi hitta och skapa på egen hand. Att ta livet av sig är att beröva sig möjligheten att göra något av livet och det skapar ett tomrum, för ingen människa kan fylla en annan människas plats.
Jag kan förstå den som inte ser någon utväg, men det finns hjälp att få och det finns alltid en utväg, det finns alltid något bättre, mörkret är som djupast före gryningen, när man når absoluta botten så bryter man igenom den till andra sidan, till något annat. Det är min bestämda övertygelse, och jag har upplevt det också. Jag kan förstå den som på grund av en kronisk sjukdom eller den som pga ett så gravt försämrat fysiskt tillstånd i stort sett är en fungerande hjärna i en nära på livlös eller snabbt borttynande kropp, jag förstår att man kan välja att dö för egen hand i stället för att tyna bort i vad som kan kännas som en omänsklig vårdapparat - men jag kan inte riktigt jämföra dem med unga människor med så stor psykisk smärta som skulle kunna ha ett långt, värdigt liv framför sig.
Men vad ger mig rätt att uttala mig i den här frågan? Att jag är människa, det ger mig rätt.
Men också att jag själv har varit där, jag har haft långt gångna tankar på att ta mitt liv, och jag har vänner som både försökt ta sina liv och som faktiskt tog sina liv när deras livssmärta blev för stor. Jag sörjer för deras skull, för de var människor som hade så mycket liv i sig, som hade ett ljus som lyste igenom mörkret, men som till sist inte vågade tro at det skulle bli bättre, som inte såg någon utväg när de var inne i mörkret.
Jag hade självmordstankar redan på mellanstadiet, och de återkom då och då under åren, mer frekvent på högstadiet när jag kände mig väldigt utanför och mobbad. Inte av alla, för jag hade kompisar i skolan, men av några stycken, och även om jag inte verkade ta åt mig så gjorde jag det. När människor pratar om sin högstadietid idag känner jag bara att jag var glad att jag överlevde den, visserligen med svårt sargad självkänsla och allt mer befäst anorexi, men jag överlevde.
Jag var under många år djupt deprimerad, vid sidan av anorexin, och verkade bara sjunka allt djupare ned när jag började behandlas för den. För att ge mig själv en illusion av kontroll över mörkret hade jag en lista med vad som räknades som dödlig dos av de mediciner jag hade, utifall att jag inte skulle orka. Jag tog aldrig en överdos, för jag var alldeles för väl medveten om att det inte är säkert och jag ville inte utsätta mig för risken att ge mig själv livslånga skador på bl.a. levern.
Jag hade också ganska allvarliga självskadebeteenden under en massa år, beteenden som otroligt snabbt blev till tvång, till något jag kände mig tvungen att göra för att hålla den psykiska smärtan och vanmakten på avstånd, något som fick mig att känna något alls under de perioder då jag kände mig som en levande död. Visst hade jag kunskapen om hur jag skulle ta livet av mig på det sättet, men jag skar mig aldrig någonsin för att jag ville dö. Jag ville inte dö. Jag ville inte leva det liv jag hade, med den ena antideppen efter den andra som inte hjälpte, med ständig ångest och en överväldigande rädsla för att misslyckas med livet, men jag ville inte dö. Jag har aldrig kunnat ge upp, har aldrig vetat hur man gör, och än idag vet jag inte vad det innebär att ge upp, för den möjligheten tycks bara inte finnas för mig. Så jag var tvungen att fortsätta kämpa, och ibland var jag så trött att jag ville lägga mig ned och dö, men jag visste inte hur jag skulle göra. Jag minns att jag var totalt likgiltig inför om jag levde eller dog, kunde önska att jag skulle somna in på natten och aldrig vakna igen, och om någon skulle ha kört ihjäl mig eller om bussen hade krockat skulle det inte ha gjort mig något, men jag var inte beredd att själv ta mitt liv. När man är så djupt deprimerad saknar man initiativkraft och energi att faktiskt göra något åt situationen, det är därför som många tar sina liv när depressionen börjar hävas och de får tillbaka initiativförmågan. När allt verkar bättre för omgivningen kan det kännas värre inuti, och man tar steget. Det är något som människor i allmänhet borde bli medvetna om för att kunna finnas där lite extra. Allt är inte bättre för att det ser bättre ut.
Jag vet inte riktigt när eller hur det vände för mig, när jag slutade tänka att jag ville dö från det halvliv jag levde, en tillvaro där jag överlevde snarare än levde, men någonstans vände det. Det är i år 10 år sedan min sista vistelse på psyk, 10 år sedan jag fick elbehandling (ECT) eftersom inga mediciner verkade ha någon effekt. Jag har nog aldrig varit så rädd som innan de behandlingarna, samtidigt som jag liksom inte orkade vara rädd längre, jag ville bara må bättre. Hela sommaren 1998 är som ett svart hål där jag bara minns bilder av vad jag gjorde, för jag var så deprimerad. I slutet trodde jag att jag skulle förlora förståndet, för de destruktiva hjulen snurrade extremt fort, jag var jättesjälvdestruktiv och otroligt ätstörd, så när jag blev rädd för att förlora kontrollen skrev jag in mig, och hoppades innerligt på att den här lösningen, som alla sa skulle hjälpa, också skulle bli en vändning. Det hjälpte inte. Jag är nog en av få som faktiskt blivit sämre av ECT. Jag fick 8 behandlingar, och vid det laget bör man få resultat. Men icke. Jag fick inte ens minnesluckor, utan bara en djävulsk huvudvärk, som jag tror beror på att jag inte tålde narkosen särskilt bra. Men fortfarande djupt deprimerad skrev jag ut mig efter några veckor, fick en långtidssjukskrivning på två år beviljad - tidsbegränsad förtidspension, så jag var pensionär vid 24 års ålder - började klättra på väggarna efter några månader och bröt sjukskrivningen efter ett år eftersom FK ändå inte gjorde något för att rehabilitera mig. Jag blev kanske till sist så less på att inte våga leva att jag tog risken, och ilskan över att FK uppenbarligen inte tänkte hjälpa mig fick mig att ta livet i egna händer - för att Leva, inte dö. Kanske var det så enkelt att ilskan fick mig att ge upp tankarna på att dö.
Men jag kan inte låta bli att tänka: Vad hade hänt om jag under åren med självmordstankar hade gått med i ett pro-självmordsforum och människor hade uppmuntrat och blåst eld under de tankarna? På samma sätt som pro-anorexisajter (som jag är helt emot, varför kan ni läsa här) uppmuntrar användarna att göra sig sjukare, berättigar och uppmuntrar anorexin och anorektiska beteenden och på så sätt gör att man blir accepterad när man är en av dem men inte får samma stöd om man vill bli frisk - det negativa premieras, det positiva tystas ned och fryses ut - på samma sätt vänder pro-självmordssajter på uppfattningarna och uppmuntrar det som för de flesta av oss är negativt: Utsläckandet av människoliv. Hade jag suttit här om jag under mina sårbara perioder fått stöd för att ta livet av mig i stället för stöd att ta mig ur mörkret?
Texter från mina mörka år, där jag många gånger uttryckte tankarna i ord i stället för handling, kommer steg för steg upp i min blogg Den mörka spegeln, där jag samlar intryck, minnen och texter från år som jag inte minns helt ut. Läs där om ni vill veta mer.
lördag 6 september 2008
När tar en ätstörning slut?
Tar ätstörningen slut den dag man slutar svälta/hetsäta/kompensera, tar den slut när man normaliserat ätandet och vikten, tar den slut när de bakomliggande problemen är lösta eller tar den slut först den dag då alla tankar är borta? Tar den slut?
Många tycks tro att man inte kan bli frisk från en ätstörning, och det har jag stött på både inom vården och bland vanliga människor. Jag tror inte det eftersom jag vet. Jag har tagit mig ur det, liksom flera andra jag känner. Fast kanske är det en fråga om hur man definierar frisk, eller fri(sk).
Som jag ser det tar den aktiva ätstörningen slut när man slutar med de beteenden som utgör den, det vill säga när man slutar svälta/hetsäta/kompensera och normaliserar ätandet och andra beteenden. Sedan kan det ta ett tag innan vikten normaliseras, och man till exempel behöver få extra näring för att gå upp, och kroppen återhämtar sig. Men det tar längre tid innan man vant sig av med beteendena och ännu längre tills tankarna försvinner. De flesta trillar dit ett par eller flera gånger på vägen ut, och det ser jag bara som en del av tillfrisknandet - man faller för att kunna lära och gå vidare. Kanske kan man se det så att när man är inne i det aktiva tillfrisknandet, den aktiva frigörelsen, och arbetar med att lära in friska beteenden, lära sig leva utan flyktvägar, så är det en passiv eller latent ätstörning som inte är helt borta men inte heller helt aktiv.
Arbetet med de bakomliggande faktorerna, det som en gång ledde till att man började med de beteenden som ledde in i ätstörningen, kan inte riktigt kallas för ett ätstörningsarbete, eftersom de handlar om något annat. Det kan pågå under lång tid efter ätstörningen, för en del i decennier, för andra knappt alls. Och frågan är om det arbetet, som kommer efter ätstörningen, alls är något som ätstörningsenheter och -mottagningar ska ägna sig åt, eller om det inte egentligen hör hemma inom den vanliga psykiatrin, eller rent av i terapi utanför psykiatrin. Att vara kvar inom vården för länge kan ge en falsk sjukidentitet som man mår bäst av att bryta med. Den som fortsätter att definiera sig som sjuk förblir sjuk.
Tankarna däremot är något helt annat. Jag vet idag inte om jag någonsin kommer att bli helt av med ätstörningstankar, för de är en del av mitt förflutna, ett så invant tankemönster att de fortfarande kan dyka upp i vissa situationer, även om jag slår bort dem. Att en tanke dyker upp är inget vi kan kontrollera, däremot styr vi över tanke nr 2, och över om vi väljer att gå från tanke till handling. Lika lite som jag är en mördare för att jag någon gång kan tänka tanken att jag vill sticka en kniv i någon, lika lite är jag ätstörd för att jag tänker en ätstörd tanke. Men många kanske inte ser skillnaden mellan tanke och handling och förstår att jag kan sätta ord på en tanke utan att fördenskull omsätta den i handling. (Det är lite lustigt om fullt friska människor inte förstår det, för vad säger det om deras egen kontroll över tankar och handlingar?)
Jag förstår trots allt att människor kan vara tveksamma till om man kan bli fri(sk) från en ätstörning eftersom de inte förstår ätstörningar och eftersom alldeles för många tyvärr inte frigör sig utan behåller mer eller mindre av ätstörningen. I medierna hör vi sällan talas om lyckliga slut, om dem som tog sig hela vägen ut, för det är uppenbarligen mindre sensationellt än offerhistorier med extremt sjuka människor. Det negativa är mer uppseendeväckande än det positiva. Men solskenshistorierna finns och är viktiga för alla som kämpar och för alla som lever runt dem. Det är möjligt att bli fri om man släpper taget och inte går tillbaka igen. Alla kan, det finns ingen åldersgräns, ingen gräns för när man varit ätstörd "för länge" för att kunna bli fri (det gick efter 25 år för mig, då måste det gå efter 30 också), och även om kroppen kanske kommer att ha vissa spår, så kan resten bli friskt. Fritt.
Innebär ett slut att det inte kan bli en ny början, att man aldrig kan falla igen? Det vet jag inte. Men om rökare kan sluta och börja och sluta igen, så varför skulle inte andra kunna falla lite och bli fria igen?
Många tycks tro att man inte kan bli frisk från en ätstörning, och det har jag stött på både inom vården och bland vanliga människor. Jag tror inte det eftersom jag vet. Jag har tagit mig ur det, liksom flera andra jag känner. Fast kanske är det en fråga om hur man definierar frisk, eller fri(sk).
Som jag ser det tar den aktiva ätstörningen slut när man slutar med de beteenden som utgör den, det vill säga när man slutar svälta/hetsäta/kompensera och normaliserar ätandet och andra beteenden. Sedan kan det ta ett tag innan vikten normaliseras, och man till exempel behöver få extra näring för att gå upp, och kroppen återhämtar sig. Men det tar längre tid innan man vant sig av med beteendena och ännu längre tills tankarna försvinner. De flesta trillar dit ett par eller flera gånger på vägen ut, och det ser jag bara som en del av tillfrisknandet - man faller för att kunna lära och gå vidare. Kanske kan man se det så att när man är inne i det aktiva tillfrisknandet, den aktiva frigörelsen, och arbetar med att lära in friska beteenden, lära sig leva utan flyktvägar, så är det en passiv eller latent ätstörning som inte är helt borta men inte heller helt aktiv.
Arbetet med de bakomliggande faktorerna, det som en gång ledde till att man började med de beteenden som ledde in i ätstörningen, kan inte riktigt kallas för ett ätstörningsarbete, eftersom de handlar om något annat. Det kan pågå under lång tid efter ätstörningen, för en del i decennier, för andra knappt alls. Och frågan är om det arbetet, som kommer efter ätstörningen, alls är något som ätstörningsenheter och -mottagningar ska ägna sig åt, eller om det inte egentligen hör hemma inom den vanliga psykiatrin, eller rent av i terapi utanför psykiatrin. Att vara kvar inom vården för länge kan ge en falsk sjukidentitet som man mår bäst av att bryta med. Den som fortsätter att definiera sig som sjuk förblir sjuk.
Tankarna däremot är något helt annat. Jag vet idag inte om jag någonsin kommer att bli helt av med ätstörningstankar, för de är en del av mitt förflutna, ett så invant tankemönster att de fortfarande kan dyka upp i vissa situationer, även om jag slår bort dem. Att en tanke dyker upp är inget vi kan kontrollera, däremot styr vi över tanke nr 2, och över om vi väljer att gå från tanke till handling. Lika lite som jag är en mördare för att jag någon gång kan tänka tanken att jag vill sticka en kniv i någon, lika lite är jag ätstörd för att jag tänker en ätstörd tanke. Men många kanske inte ser skillnaden mellan tanke och handling och förstår att jag kan sätta ord på en tanke utan att fördenskull omsätta den i handling. (Det är lite lustigt om fullt friska människor inte förstår det, för vad säger det om deras egen kontroll över tankar och handlingar?)
Jag förstår trots allt att människor kan vara tveksamma till om man kan bli fri(sk) från en ätstörning eftersom de inte förstår ätstörningar och eftersom alldeles för många tyvärr inte frigör sig utan behåller mer eller mindre av ätstörningen. I medierna hör vi sällan talas om lyckliga slut, om dem som tog sig hela vägen ut, för det är uppenbarligen mindre sensationellt än offerhistorier med extremt sjuka människor. Det negativa är mer uppseendeväckande än det positiva. Men solskenshistorierna finns och är viktiga för alla som kämpar och för alla som lever runt dem. Det är möjligt att bli fri om man släpper taget och inte går tillbaka igen. Alla kan, det finns ingen åldersgräns, ingen gräns för när man varit ätstörd "för länge" för att kunna bli fri (det gick efter 25 år för mig, då måste det gå efter 30 också), och även om kroppen kanske kommer att ha vissa spår, så kan resten bli friskt. Fritt.
Innebär ett slut att det inte kan bli en ny början, att man aldrig kan falla igen? Det vet jag inte. Men om rökare kan sluta och börja och sluta igen, så varför skulle inte andra kunna falla lite och bli fria igen?
tisdag 2 september 2008
Den mörka spegeln - blogg för min historia om de mörka åren
Jag har funderat hit och dit om hur jag ska göra med min historia, anteckningar och texter från de mörka åren i ätstörningen, depressionen, destruktiviteten, och kom fram till att det är bäst att lägga det i en egen blogg. Även om min historia har gjort mig till den jag är idag så är jag inte samma person som då, och ViFinns-Lisa är inte den depressiva, anorektiska, osäkra och livrädda tjejen jag var.
Det känns viktigt att dela med mig av min historia, även om den blir något censurerad online, och därför väljer jag att lägga den i en separat blogg, Den mörka spegeln, och fortsätta använda den här bloggen som tidigare. Den som är intresserad av min historia kan helt enkelt gå dit.
Det känns viktigt att dela med mig av min historia, även om den blir något censurerad online, och därför väljer jag att lägga den i en separat blogg, Den mörka spegeln, och fortsätta använda den här bloggen som tidigare. Den som är intresserad av min historia kan helt enkelt gå dit.
måndag 1 september 2008
Uppföljning: De mörka åren
Tack, ni som lämnat kommentarer!
Just nu har jag lite mycket runt mig och försöker leta reda på gamla dagböcker och se vad som kan vara läsvärt. Det är intressant att se hur jag undvek att skriva om ätstörningen, hur jag censurerade mig själv även i mina egna dagböcker, för jag minns hur mycket tanketid den tog. Men antagligen var jag inne i en väldigt intensiv förnekelsefas, den var dessutom "min hemlighet" som ingen skulle få hota, och jag ville ju inte att min älskade sambo skulle kunna få veta mer än vad han såg. För honom var depressionen värst, och rädslan för mina självskadebeteenden (men det sa han inte förrän det var slut), och han hade nog ingen aning om att jag hela tiden levde ett dolt liv med någon som jag inte kunde tänka mig att lämna för honom. Om han hade vetat och ställt ultimatum så hade jag nog valt ätstörningen. Det är fortfarande hemskt att erkänna.
Jag märker också att jag inte skrev ned en massa tankar om vikt, och inget glorifierande. Det beror nog på att jag började skriva ner just de tankarna när jag hade bestämt mig för att ta mig ur anorexin, när jag redan insett hur jävligt livet var i den. Jag ville gå ner, ner, ner - det är fantastiskt hur kan se det direkta sambandet mellan en viss vikt och de tankarna - men har aldrig varit uttalat pro-ana.
j, jag förstår din tanke, men ser ett högre syfte i att dela med mig av helvetet och vägen ut. Jag har inte ett ansvar gentemot dem som läser det jag skriver, och den som är lättriggad kan hoppa över just de inläggen. Dessutom är de inte i närheten av så triggande som ätstörningsbloggar med en massa foton av magra människor, matlistor och annat som jag vet fungerar som thinspiration för många som fortfarande är i en ätstörning.
Faktum är att det känns väldigt ärligt och därför ansvarstagande att dela med mig av min historia, just för att andra som kämpar ska veta att jag förde verkligen en kamp mot mig, men en som jag vann. Jag var där men se var jag är idag!
Men men, det kommer. Har lite för mycket jobb i huvudet just nu för att ha tid att sätta mig mer seriöst.
Just nu har jag lite mycket runt mig och försöker leta reda på gamla dagböcker och se vad som kan vara läsvärt. Det är intressant att se hur jag undvek att skriva om ätstörningen, hur jag censurerade mig själv även i mina egna dagböcker, för jag minns hur mycket tanketid den tog. Men antagligen var jag inne i en väldigt intensiv förnekelsefas, den var dessutom "min hemlighet" som ingen skulle få hota, och jag ville ju inte att min älskade sambo skulle kunna få veta mer än vad han såg. För honom var depressionen värst, och rädslan för mina självskadebeteenden (men det sa han inte förrän det var slut), och han hade nog ingen aning om att jag hela tiden levde ett dolt liv med någon som jag inte kunde tänka mig att lämna för honom. Om han hade vetat och ställt ultimatum så hade jag nog valt ätstörningen. Det är fortfarande hemskt att erkänna.
Jag märker också att jag inte skrev ned en massa tankar om vikt, och inget glorifierande. Det beror nog på att jag började skriva ner just de tankarna när jag hade bestämt mig för att ta mig ur anorexin, när jag redan insett hur jävligt livet var i den. Jag ville gå ner, ner, ner - det är fantastiskt hur kan se det direkta sambandet mellan en viss vikt och de tankarna - men har aldrig varit uttalat pro-ana.
j, jag förstår din tanke, men ser ett högre syfte i att dela med mig av helvetet och vägen ut. Jag har inte ett ansvar gentemot dem som läser det jag skriver, och den som är lättriggad kan hoppa över just de inläggen. Dessutom är de inte i närheten av så triggande som ätstörningsbloggar med en massa foton av magra människor, matlistor och annat som jag vet fungerar som thinspiration för många som fortfarande är i en ätstörning.
Faktum är att det känns väldigt ärligt och därför ansvarstagande att dela med mig av min historia, just för att andra som kämpar ska veta att jag förde verkligen en kamp mot mig, men en som jag vann. Jag var där men se var jag är idag!
Men men, det kommer. Har lite för mycket jobb i huvudet just nu för att ha tid att sätta mig mer seriöst.
Svar: Att ta sig ur det där som finns kvar efter ätstörningen
Jag fick den här frågan:
Jag gjorde på mitt sätt, och det kanske inte fungerar för alla andra eftersom vi är olika. Men jag ska försöka dela med mig så gott det går.
Allt var inte löst bara för att jag lämnade ätstörningen, men eftersom vägen ut tog ganska lång tid hann jag nog bearbeta ångest, depression och en hel del annat parallellt med ätstörningen. Inget går helt av sig självt även om mycket av det som hörde ihop med själva ätstörningen löstes när jag släppte den. Allt som fanns bakom den var däremot kvar när jag hade gått upp i vikt och börjat äta normalt igen. Det var superfrustrerande och kändes hemskt orättvist, men var egentligen inte konstigt. Det fanns anledningar till ätstörningen, bakomliggande faktorer, som jag inte kunde ta tag i förrän ätstörningen var under kontroll.
Känslorna och minnena vaknar till liv när man börjar tina upp igen, och allt som begravdes under ätstörningen kommer tillbaka. Det kan vara smärtsamt och sorgligt men är en del av tillfrisknandet, en del av din tillväxt för att bli den du egentligen är.
Jag hade ångest och var djupt deprimerad under ätstörningsåren, testade över ett dussin antidepp både ensamt och i kombinationer, och även andra behandlingsmetoder, men hittade till sist ett antidepp som hjälpte. Så just depressionen löste jag på det sättet. Fast jag tror också att mycket av depressionen hjälptes av att jag åt bättre och att jag ändrade mitt sätt att tänka, bestämde mig för att försöka tänka positivt och bryta de där negativa, depressiva tankemönstren.
Ångesten lärde jag mig hantera genom att stå ut med den. Så länge jag försökte fly genom olika destruktiva beteenden så befäste jag den bara, gjorde den starkare och gav den mer makt över mig eftersom jag varje gång jag flydde sa till mig att den var farlig och något jag inte klarar av. När jag tvärtom satte stopp för flykten och stannade kvar, stod kvar i ångesten, så var den inte så farlig. Faktum var att den gick över snabbare när jag inte försökte göra något åt den. Vad är ångest mer än tankar som väcker rädsla och gör att vi spänner oss så att andningen hämmas och en ångestspiral sätter igång genom att vi jagar upp oss? Ångest kan inte skada dig, det är det du gör för att fly från den som kan skada dig.
Jag lärde mig att motarbeta den fysiska delen av ångesten genom att djupandas och andas i fyrkant, genom aktiv avspänning, genom att krypa ner under täcket och göra ingenting när ångesten kommer. Och jag lärde mig att känna igen signalerna tidigare så att jag kunde bryta spiralen och distrahera mig med något enkelt. Det är ingen idé att försöka göra något avancerat tankearbete när ångesten kommer, men lättare saker går, som att lägga patiens eller pussel på datorn, dammsuga, diska, ta ett bad, sjunga...
I takt med att jag konfronterade tankarna och rädslorna bakom ångesten och tog tillbaka kontrollen över den så minskade den. Mycket. Jag har fortfarande depressiva perioder och ångest då och då, men jag kan leva med det, det är inte farligt, det skrämmer mig men rädslan har ingen makt över mig.
Jag har arbetat jättemycket med mig själv, både i terapi och på egen hand. Jag tror att några av de saker som varit extra viktiga är att våga konfrontera mina rädslor (t.ex. rädslan för att misslyckas, rädslan för att inte vara bra nog/perfekt), ifrågasätta mina tankar och beteenden, lära mig känna efter i stället för att bara tänka efter, ta reda på vad jag vill/tänker/tycker i stället för att fundera över vad andra vill eller tycker att jag borde göra/tänka/vara, ifrågasätta "sanningar" om mig själv och börja lita på mig själv och min intuition.
En helt avgörande sak var att jag insåg att jag måste släppa ätstörningen helt för att kunna hitta tryggheten i mig själv. Det är något som alla inte inser, utan de tänker att de ska släppa ärstörningen när de hittar en annan trygghet (som om ätstörningen någonsin är en trygghet). Jag hade ingen aning om det fanns någon trygghet i mig själv, men när jag släppte den falska tryggheten så hittade jag den.
En sak till: Fyll tillvaron med friska, positiva, kreativa saker. Det behövs en motvikt mot allt jobbigt, du behöver skapa ditt nya friska liv. Våga testa nya saker!
Så våga ta nästa steg, våga möta rädslorna, våga stå ut med ångesten. Prata med läkare om du tror att du behöver medicinsk hjälp som antidepp eller ångestlindrande (men glöm inte att rädslan för ångesten är större än ångesten, och den kan du inte medicinera bort), gå i terapi om du behöver professionell vägledning (och då menar jag inte ätstörningsbehandling, utan terapi bortanför den, helst utanför vården), upptäck och bejaka dig själv och Livet. Våga tro att det blir bättre, för det blir det! Har du kommit så här långt så kan du komma resten av vägen också.
hej Lisa! jag undrar hur du lyckades ta dig ur den onda cirkeln av
depression/ångest efter anorexin...-jag har själv gått upp i vikt och det syns
inte längre att jag är sjuk, men jag känner mig helkonstig. massa ångest,
rädsla, panik. pendlar mellan hyperaktivitet och typ zombie. det verkar som att
många f d anorektiker hamnar där. hur blev du frisk till slut? maila gärna eller
svara här. tack :) kram /Nathalie
Jag gjorde på mitt sätt, och det kanske inte fungerar för alla andra eftersom vi är olika. Men jag ska försöka dela med mig så gott det går.
Allt var inte löst bara för att jag lämnade ätstörningen, men eftersom vägen ut tog ganska lång tid hann jag nog bearbeta ångest, depression och en hel del annat parallellt med ätstörningen. Inget går helt av sig självt även om mycket av det som hörde ihop med själva ätstörningen löstes när jag släppte den. Allt som fanns bakom den var däremot kvar när jag hade gått upp i vikt och börjat äta normalt igen. Det var superfrustrerande och kändes hemskt orättvist, men var egentligen inte konstigt. Det fanns anledningar till ätstörningen, bakomliggande faktorer, som jag inte kunde ta tag i förrän ätstörningen var under kontroll.
Känslorna och minnena vaknar till liv när man börjar tina upp igen, och allt som begravdes under ätstörningen kommer tillbaka. Det kan vara smärtsamt och sorgligt men är en del av tillfrisknandet, en del av din tillväxt för att bli den du egentligen är.
Jag hade ångest och var djupt deprimerad under ätstörningsåren, testade över ett dussin antidepp både ensamt och i kombinationer, och även andra behandlingsmetoder, men hittade till sist ett antidepp som hjälpte. Så just depressionen löste jag på det sättet. Fast jag tror också att mycket av depressionen hjälptes av att jag åt bättre och att jag ändrade mitt sätt att tänka, bestämde mig för att försöka tänka positivt och bryta de där negativa, depressiva tankemönstren.
Ångesten lärde jag mig hantera genom att stå ut med den. Så länge jag försökte fly genom olika destruktiva beteenden så befäste jag den bara, gjorde den starkare och gav den mer makt över mig eftersom jag varje gång jag flydde sa till mig att den var farlig och något jag inte klarar av. När jag tvärtom satte stopp för flykten och stannade kvar, stod kvar i ångesten, så var den inte så farlig. Faktum var att den gick över snabbare när jag inte försökte göra något åt den. Vad är ångest mer än tankar som väcker rädsla och gör att vi spänner oss så att andningen hämmas och en ångestspiral sätter igång genom att vi jagar upp oss? Ångest kan inte skada dig, det är det du gör för att fly från den som kan skada dig.
Jag lärde mig att motarbeta den fysiska delen av ångesten genom att djupandas och andas i fyrkant, genom aktiv avspänning, genom att krypa ner under täcket och göra ingenting när ångesten kommer. Och jag lärde mig att känna igen signalerna tidigare så att jag kunde bryta spiralen och distrahera mig med något enkelt. Det är ingen idé att försöka göra något avancerat tankearbete när ångesten kommer, men lättare saker går, som att lägga patiens eller pussel på datorn, dammsuga, diska, ta ett bad, sjunga...
I takt med att jag konfronterade tankarna och rädslorna bakom ångesten och tog tillbaka kontrollen över den så minskade den. Mycket. Jag har fortfarande depressiva perioder och ångest då och då, men jag kan leva med det, det är inte farligt, det skrämmer mig men rädslan har ingen makt över mig.
Jag har arbetat jättemycket med mig själv, både i terapi och på egen hand. Jag tror att några av de saker som varit extra viktiga är att våga konfrontera mina rädslor (t.ex. rädslan för att misslyckas, rädslan för att inte vara bra nog/perfekt), ifrågasätta mina tankar och beteenden, lära mig känna efter i stället för att bara tänka efter, ta reda på vad jag vill/tänker/tycker i stället för att fundera över vad andra vill eller tycker att jag borde göra/tänka/vara, ifrågasätta "sanningar" om mig själv och börja lita på mig själv och min intuition.
En helt avgörande sak var att jag insåg att jag måste släppa ätstörningen helt för att kunna hitta tryggheten i mig själv. Det är något som alla inte inser, utan de tänker att de ska släppa ärstörningen när de hittar en annan trygghet (som om ätstörningen någonsin är en trygghet). Jag hade ingen aning om det fanns någon trygghet i mig själv, men när jag släppte den falska tryggheten så hittade jag den.
En sak till: Fyll tillvaron med friska, positiva, kreativa saker. Det behövs en motvikt mot allt jobbigt, du behöver skapa ditt nya friska liv. Våga testa nya saker!
Så våga ta nästa steg, våga möta rädslorna, våga stå ut med ångesten. Prata med läkare om du tror att du behöver medicinsk hjälp som antidepp eller ångestlindrande (men glöm inte att rädslan för ångesten är större än ångesten, och den kan du inte medicinera bort), gå i terapi om du behöver professionell vägledning (och då menar jag inte ätstörningsbehandling, utan terapi bortanför den, helst utanför vården), upptäck och bejaka dig själv och Livet. Våga tro att det blir bättre, för det blir det! Har du kommit så här långt så kan du komma resten av vägen också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)