Första advent idag, och jag kan inte förstå hur det redan blivit det. Vart tog hösten vägen? December imorgon, snart Nobelprisutdelning, Lucia och julen kommer allt närmare. Jag ser inte fram emot jul, det har jag inte gjort på åratal. Barndomens ivriga väntan på julafton, alla förväntningar och spänningen är sedan länge borta. Det ersattes av ångest från alla jular då jag mådde dåligt och låtsades att allt var bra för att inte förstöra för resten av familjen, alla jular då jag kände plikten att tindra och glädjas och tog på en mask för att i hemlighet smita in på toaletten eller döva den inre smärtan med yttre smärta. Det var åren då adventspsalmens ord "Advent är mörker och kyla" sannerligen stämde för mig. Numera är allt annorlunda, men det är ändå något i allt kring jul som fortfarande drar ner mig och lägger ett mörkt täcke över allt.
Jag tycker att det är jobbigt med att det läggs sådan vikt på familjen kring jul eftersom det alltid påminner mig om hur utanför jag känner mig tillsammans med min familj, hur jag liksom inte är delaktig i den. Jag känner ingen närhet till mina föräldrar, inget naturligt band. Ingen vill väl bli påmind om hur de inte passar in, så det är inte konstigt att jag tycker att det är lite jobbigt att umgås med familjen. Trots att det går mycket bättre än förr.
När jag är med min familj kan jag känna att jag verkligen saknar en familj, en riktig varm grupp med människor som jag vet älskar mig ovillkorligt och som skulle ställa upp no matter what. Det vet jag att åtminstone mina föräldrar inte skulle, de har sällan ställt upp för mig. De har fått många chanser och svikit mig gång på gång. Jag vet att det är för sent för mig att få den familj jag saknar genom min biologiska familj, så det är dags att bilda min egen familj. Men eftersom jag inte har någon partner känns det ibland ensamt att vara med min familj eftersom det påminner mig om att jag är singel. Och ensam. Den hemskaste ensamheten är ju att vara ensam i ett sällskap med människor.
Jag vet ju att jag inte är den enda som inte tycker om jul, som förknippar denna glädjens högtid mer med ångest och stress än med förväntan och glädje. Förhoppningsvis kan jag fira åtminstone en del av julafton med likasinnade, människor som inte heller vill fira jul, som inte ens har sina familjer här. Hur gör ni på jul?
Idag sänder jag en varm kram och mina tankar till alla som också känner mörker och kyla idag.
söndag 30 november 2008
fredag 28 november 2008
Att hinna andas
De senaste dagarna har jag levt med nästan ständig stress, som känns som om den sitter nästan som en klump i halsen. Antagligen är det lite ångest, men det känns mycket som stress över att försöka hinna med allt. Lite känns det som att balansera på en tunn lina, där jag vet att jag kommer att hålla balansen och det i vilket fall som helst inte är katastrof om jag inte gör det, för jag kommer inte att falla ned i någon avgrund och slå mig fördärvad. Men ändå... helt behagligt är det inte.
Denna vecka som började så lugnt och med ångest har fyllts på successivt med översättningsjobb och sminkjobb. Jag fick i måndags en fråga om jag hade lust att assistera på ett jobb på torsdag och tackade ja utan att fråga vad det gällde, men det visade sig vara en reklamfotografering, som jag till och med skulle få lite betalt på (elevlön). I onsdags eftermiddag ringde min lärare, som hade bokat in mig, och frågade om jag kunde tänka mig att ta hand om smink och hår själv till en extrafotografering som de hade lagt in på fredag morgon. Eftersom jag vet att hon inte skulle fråga mig om hon inte visste att jag klarar av det svarade jag Ja. Så idag har jag gjort mitt första helt ensamma makeupartistjobb! Det är jag jättestolt över, och det gick dessutom bra. Jag kände mig inte ett dugg nervös eller osäker när jag väl var där, annat än lite över hårstylingen, men det berodde mest på att jag inte hade tid med den riktigt. Fotografen var i alla fall nöjd, och det är vad som räknas. Helt nöjd blir jag väl aldrig, men för att vara det första jobbet så är det inte illa.
Men jag har ju översättningar också, så igår satt jag på förmiddagen med en översättning som jag fick iväg och sedan snabbt hann slänga i mig lite soppa medan jag sminkade mig innan jag skulle iväg till plåtningen. Idag hann jag med lunch med en kompis på stan innan jag var tvungen att åka hem och jobba, och det lär jag få göra en stor del av kvällen också. För imorgon, när jag hade tänkt jobba, har jag precis tackat ja till att sminka på en hårvisning.
Jag fyller min tid nästan maniskt, och det är jag medveten om, men det är en kombination av att det är KUL, att jag vill få så mycket erfarenhet som möjligt och visa vad jag går för, och kanske liiite det gamla mönstret att fylla min tid så mycket som möjligt när jag mår sämre för att slippa känna efter hur jag mår. Någon gång måste jag ju börja må bättre, och då är det väl inget fel i att hålla mig aktiv tills dess, eller? Men balansen ligger i att inte göra för mycket så att jag bränner ut mig. Eftersom jag låg och sov i en timme på eftermiddagen och ser till att försöka sova och äta så bra som möjligt så tror jag ändå att jag tar hand om mig och ger mig återhämtning mellan alla jobb. Tror. Vet inte. Det känns ok, men hur vet jag vad som är ok eller inte? Jag har lite för många års erfarenhet av att intala mig själv att allt är ok även när det inte är det, så nu tvivlar jag alltid lite på min egen bedömning av hur det egentligen är. Men jag kan inte göra annat än att ha koll på vad jag gör och varför, att ge mig själv tid till återhämtning och göra saker som jag tycker är kul. Och det är kul. Då får jag väl vara lite osocial och stanna hemma en fredagkväll för att jobba lite och sedan komma i säng tidigt i stället för att gå på after work. Prioritering, kallas det visst ;-)
Denna vecka som började så lugnt och med ångest har fyllts på successivt med översättningsjobb och sminkjobb. Jag fick i måndags en fråga om jag hade lust att assistera på ett jobb på torsdag och tackade ja utan att fråga vad det gällde, men det visade sig vara en reklamfotografering, som jag till och med skulle få lite betalt på (elevlön). I onsdags eftermiddag ringde min lärare, som hade bokat in mig, och frågade om jag kunde tänka mig att ta hand om smink och hår själv till en extrafotografering som de hade lagt in på fredag morgon. Eftersom jag vet att hon inte skulle fråga mig om hon inte visste att jag klarar av det svarade jag Ja. Så idag har jag gjort mitt första helt ensamma makeupartistjobb! Det är jag jättestolt över, och det gick dessutom bra. Jag kände mig inte ett dugg nervös eller osäker när jag väl var där, annat än lite över hårstylingen, men det berodde mest på att jag inte hade tid med den riktigt. Fotografen var i alla fall nöjd, och det är vad som räknas. Helt nöjd blir jag väl aldrig, men för att vara det första jobbet så är det inte illa.
Men jag har ju översättningar också, så igår satt jag på förmiddagen med en översättning som jag fick iväg och sedan snabbt hann slänga i mig lite soppa medan jag sminkade mig innan jag skulle iväg till plåtningen. Idag hann jag med lunch med en kompis på stan innan jag var tvungen att åka hem och jobba, och det lär jag få göra en stor del av kvällen också. För imorgon, när jag hade tänkt jobba, har jag precis tackat ja till att sminka på en hårvisning.
Jag fyller min tid nästan maniskt, och det är jag medveten om, men det är en kombination av att det är KUL, att jag vill få så mycket erfarenhet som möjligt och visa vad jag går för, och kanske liiite det gamla mönstret att fylla min tid så mycket som möjligt när jag mår sämre för att slippa känna efter hur jag mår. Någon gång måste jag ju börja må bättre, och då är det väl inget fel i att hålla mig aktiv tills dess, eller? Men balansen ligger i att inte göra för mycket så att jag bränner ut mig. Eftersom jag låg och sov i en timme på eftermiddagen och ser till att försöka sova och äta så bra som möjligt så tror jag ändå att jag tar hand om mig och ger mig återhämtning mellan alla jobb. Tror. Vet inte. Det känns ok, men hur vet jag vad som är ok eller inte? Jag har lite för många års erfarenhet av att intala mig själv att allt är ok även när det inte är det, så nu tvivlar jag alltid lite på min egen bedömning av hur det egentligen är. Men jag kan inte göra annat än att ha koll på vad jag gör och varför, att ge mig själv tid till återhämtning och göra saker som jag tycker är kul. Och det är kul. Då får jag väl vara lite osocial och stanna hemma en fredagkväll för att jobba lite och sedan komma i säng tidigt i stället för att gå på after work. Prioritering, kallas det visst ;-)
måndag 24 november 2008
Plötsligt slår mörkret till
Idag är en sådan där dag då allt plötsligt blev väldigt tungt, det känns som om en iskyla planterade sig längs med ryggraden och kyler skelettet till is så att jag fryser inifrån, klumpen i magen och halsen bara växer men gråten kommer inte, och luften är tung att andas. Mörkret tränger sig på när jag inte orkar hålla det borta. För det mesta är jag så bra på att hålla det borta, hålla mig aktiverad, göra saker, positiva saker, sådant som får mig att må bra. Så kommer en liten droppe som får bägaren att rinna över, ett litet svek, ett litet tvivel, och det är som om marken rämnar under mina fötter. All ork bara rinner av mig.
Jag har accepterat att jag är deprimerad och försöker inte förneka det genom att hålla mig aktiv. Men jag mår bättre när jag gör saker, när jag är bland människor, även om jag just nu blir otroligt trött efteråt. Så det finns ju en klar anledning till att jag är halvtidssjukskriven. Tro mig, det är väldigt berättigat och jag blir tröttare än vad jag själv egentligen vill medge. Jag vill bara få tillbaka orken och bli mitt vanliga energiska jag igen.
Samtidigt är det inte i närheten av så illa som för tio år sedan, och jag lever inte ut en massa självdestruktivitet. Den här gången är jag deprimerad utan att svälta eller skära mig, och skillnaden är enorm. Jag kan klara av ångest utan att försöka fly, kan till och med hantera den så lätt som att jag stannar upp, andas igenom den, känner och bryter den tankespiral som fördjupar ångesten. Det går. Men det tar kraft att göra det gång på gång. Armar och ben känns som blytung spagetti och det pirrar i fingrarna - det är så ångesten känns i kroppen innan jag känner den i huvudet. Och så har det varit ett tag nu. Jag vet att antidepp kan förstärka ångest i början, och när man höjer dosen, och jag har lugnande att ta, men vill inte göra det (har bara tagit det en gång på 1½ månad) så länge jag klarar mig. Det känns onödigt att ta behovsmedicin när jag klarar mig utan den, även om den kanske skulle kunna lindra ångesten. Men bortsett från kortare stunder klarar jag faktiskt av ångesten förvånansvärt bra. Så bra att det förvånar mig, faktiskt. Skillnaden mot alla år då jag var så rädd för ångesten att jag hela tiden försökte fly från den, med ganska självdestruktiva metoder dessutom, är så stor att det inte går att beskriva. tänk om jag hade vetat då hur ofarlig den var. Läskig - o ja, skrämmande - javisst, men farlig - nej. Inte ett dugg, faktiskt.
Jag får allt fler bevis på hur långt jag kommit, och på att jag verkligen kan hantera alla gamla destruktiva tankar som kan dyka upp. Ta bara det här: I ett par månader har jag tänkt köpa nya skalpellblad att ha hemma "ifall att", men varje gång jag är inne i stan glömmer jag det. Att skada mig är en tanke som drar genom huvudet då och då, och som ibland känns som en väldigt stark längtan, men den är inte så närvarande att jag kommer ihåg den när jag skulle kunna gå från tanke till handling. Och det är intressant. För de där stunderna då jag vill skada mig kan jag nästan förbanna att jag glömmer bort att skaffa de där bladen, men samtidigt så innebär det att jag slår bort impulsen och låter bli. Att använda något annat är inte en lösning. Jag kommer hela tiden längre och längre bort från att skada mig, och det gör mig stolt.
Trots upplevelsen av att ha fallit ner i ett svart hål idag så har jag faktiskt inga som helst tankar på att vara självdestruktiv, och det är verkligen ett ljus i det här mörkret. Plötsligt känns allt lite lättare. Jag hoppas på att hitta fler ljus, och att allt ska vara ljusare och lättare imorgon. Men idag har det verkligen varit tungt att andas. Jag vill ha lite tjockare hud igen, och lite mer energi så att jag inte faller ihop av en liten besvikelse.
onsdag 19 november 2008
Överdos av ord
Orden stockar sig i huvudet, de är för många, tumlar runt varandra och vill ut, men fastnar liksom. Det är så mycket som jag skulle vilja säga, så många tankar som håller på att formuleras, men så någonstans på vägen... tar det liksom stopp. Inte blir det lättare när jag jobbat med ord en hel dag, med andras ord, andras tankar som jag försöker klä i svenska ord. Då tröttnar ögonen till sist och jag vill göra något annat. Inte läsa, inte skriva. Men vad gör jag av mina tankar? Jag har ett behov av att skriva, ett behov av att uttrycka mig, att sätta ord på tankar och känslor. Jag märker att om jag inte får skriva av mig lite, släppa ut en del av det där tankevirrvarret, så surrar tankarna som en bikupa på kvällen och jag får inte ro.
Jag känner att jag försummar den här bloggen just nu, men hoppas att läsarna hittar till mina andra bloggar och förstår varför jag inte alltid skriver. Egentligen skulle det krävas så lite för att uppdatera dem, men vissa dagar saknas energin till ens det där lilla. Det här inlägget är i stort sett en korspost från min vardagsblogg, något jag av respekt för dem som läser både här och där helst inte vill göra, men idag väljer jag att göra det ändå. Vissa inlägg hör hemma här också. Men ständigt denna överdrivna hänsyn för alla andra...
Resan in i det förflutna som startade när jag började gå igenom gamla texter och lägga ut dem på Den mörka spegeln har väckt minnen till liv igen. Det är så mycket som jag har glömt, ledtrådar till vem jag var då och till hur jag hamnade där jag är nu, insikten om allt jag lärt mig på vägen som jag inte visste för bara några år sedan, den svårare insikten om hur lyckligt lottad jag är att det gick så bra. För det kunde ha gått ganska snett, många gånger. Det är märkligt, men först nu, med många år lagda mellan då och nu, kan jag till sist känna allt det där jag aldrig kände då. När jag läser mina ord och minns allt det som föll mellan orden, i mellanrummen på pappret, allt det jag inte sa, känner jag känslorna från då. Det är inte alltid trevligt. Jag blir också påmind om saker jag förträngt och försökt glömma, men som jag tror att jag måste minnas för att verkligen gå vidare, läka, bli hel. För att vara mig själv hel och hållen. Jag är summan av allt jag varit med om. Jag är min historia och min nutid. Vissa dagar vill jag inte minnas, inte känna, vill fly rakt tillbaka in i den falska tryggheten under glömskans vallmoblad, men jag kan inte längre. För jag vet att det inte går att glömma. Det går bara att vandra genom minnena, genom de där skuggiga eller rent av beckmörka fläckarna på stigen, och lita på att jag kommer ut i solen igen. För jag vet ju att jag gör det, jag har gjort den här resan förut och ljuset återvänder alltid. Jag har ju redan överlevt det som varit.
Jag känner att jag försummar den här bloggen just nu, men hoppas att läsarna hittar till mina andra bloggar och förstår varför jag inte alltid skriver. Egentligen skulle det krävas så lite för att uppdatera dem, men vissa dagar saknas energin till ens det där lilla. Det här inlägget är i stort sett en korspost från min vardagsblogg, något jag av respekt för dem som läser både här och där helst inte vill göra, men idag väljer jag att göra det ändå. Vissa inlägg hör hemma här också. Men ständigt denna överdrivna hänsyn för alla andra...
Resan in i det förflutna som startade när jag började gå igenom gamla texter och lägga ut dem på Den mörka spegeln har väckt minnen till liv igen. Det är så mycket som jag har glömt, ledtrådar till vem jag var då och till hur jag hamnade där jag är nu, insikten om allt jag lärt mig på vägen som jag inte visste för bara några år sedan, den svårare insikten om hur lyckligt lottad jag är att det gick så bra. För det kunde ha gått ganska snett, många gånger. Det är märkligt, men först nu, med många år lagda mellan då och nu, kan jag till sist känna allt det där jag aldrig kände då. När jag läser mina ord och minns allt det som föll mellan orden, i mellanrummen på pappret, allt det jag inte sa, känner jag känslorna från då. Det är inte alltid trevligt. Jag blir också påmind om saker jag förträngt och försökt glömma, men som jag tror att jag måste minnas för att verkligen gå vidare, läka, bli hel. För att vara mig själv hel och hållen. Jag är summan av allt jag varit med om. Jag är min historia och min nutid. Vissa dagar vill jag inte minnas, inte känna, vill fly rakt tillbaka in i den falska tryggheten under glömskans vallmoblad, men jag kan inte längre. För jag vet att det inte går att glömma. Det går bara att vandra genom minnena, genom de där skuggiga eller rent av beckmörka fläckarna på stigen, och lita på att jag kommer ut i solen igen. För jag vet ju att jag gör det, jag har gjort den här resan förut och ljuset återvänder alltid. Jag har ju redan överlevt det som varit.
onsdag 12 november 2008
Antijantelagen
Antijantelagen
De tio budorden lyder:
Du ska tro att du är enastående.
Du är värd långt mer än du tror.
Du kan lära dig allt.
Du är bättre än många andra.
Du vet mycket mer än många andra.
Du har mycket att vara stolt över.
Du duger till allt.
Du skall le och skratta.
Du har någon som bryr sig om dig.
Du har kunskaper att lära ut.
Antijantelagen, eller jäntelagen, utformades av journalisten och författarinnan Gudrun Hjelte, och är en motreaktion till Aksel Sandemoses jantelag.
Eftersom jag inte är någon anhängare av jantelagen, som jag tycker förminskar människor och förhindrar dem från att leva upp till sin fulla potential och helt enkelt hindrar dem från vara sina fantastiska jag, av rädsla för att sticka ut eller för vad andra ska säga, så vill jag dela med mig av den här. Framför allt som jag precis hittade ett papper med den när jag röjde upp lite här hemma. Hur sant är det inte?
Tänk om alla barn fick lära sig de här visdomsorden från när de började i förskolan?
Tänk om vi alla tog in dem, satte dem på väggen eller någonstans där vi kunde läsa dem varje dag, och började leva efter dem? Skulle inte det kunna innebära en revolution?
Då och nu - svar och funderingar
Lisa W och Matilda hade intressanta kommentarer till föregående inlägg, och jag har redan kommenterat dem till viss del. Men bara så ni vet: Jag vet att jag är smal och att jag har marginal att bli större. Jag har väldigt få tjockdagar och när jag har det är jag helt medveten om att det inte handlar om kroppen utan bara om en gammal ovana att feltolka allmänt missnöje som att det skulle vara något så enkelt som att min kropp är fel. Vilket givetvis inte är sant. Fat is not a feeling. Det är en feltolkning av att en verklig känsla i själva verket skulle bero på att jag är fet. Vilket egentligen vore bisarrt.
Men jag är också fascinerad av att jag kan vara så här smal och väga så mycket mer än förut. Jag menar allvar när jag säger att jag under de anorektiska åren tänkte att jag måste vara tjock för min vikt eller något eftersom det inte bara verkade vara jag som såg hur smal jag borde vara, utan även andra människor. Antingen så har "folk" ett otroligt skevt ideal eller helt störd uppfattning av vad som är sjukligt magert, eller så såg jag större ut än vad jag var. För jag har aldrig gömt mig i jättekläder. Så kanske är det så att jag är smal för min vikt idag. Jag vet inte. Och egentligen spelar det ingen roll, för jag vet vem jag är, vad jag gör, vilka tankar och beteenden jag har, och jag vet att jag mår bra och beter mig friskt. Så jag tar inte illa upp av kommentarerna, och blir inte heller jättenojig och rädd för att andra ska tro att jag ljuger och inte alls är frisk bara för att jag fortfarande är smal. Andras åsikter spelar helt enkelt ingen större roll längre. Det är mest lite förvirrande, faktiskt.
Matilda ställde följande fråga: "Innan du blev sjuk, alltså typ 1995 - hur såg du ut då?"
Jag har faktiskt inget "innan jag blev sjuk". Jag gick in i ett anorektiskt tänkande redan när jag var ungefär 5 år, har matvägrat sedan jag var baby, alltid varit underviktig och slutade i stort sett äta normalt när jag började skolan som 6-åring (ett år för tidigt). Jag var världsbäst på att ha alibin genom att inte gå ner massor i vikt förrän jag var ganska gammal, utan "bara" fortsätta vara underviktig, vilket alla ändå var vana vid, och genom att jag alltid ätit hemma. Fram tills jag var 28, efter att ha varit på AnorexiCenter i Varberg, hade jag aldrig, inte ens under bättre perioder, haft ett BMI som låg över anorektiskt BMI. På fotot från nyår 99/00 ligger jag ett antal steg till under det , men det är egentligen inte så värst relevant. Så jag vet inte hur jag såg ut innan jag blev anorektisk, eftersom jag inte haft något innan som vuxen. Ska jag säga sanningen så tyckte jag att jag var normalsmal. Men jag visste att jag borde vara smalare än så även om jag inte kunde se det. Tanke och känsla går inte alltid ihop så värst bra.
Idag är det annorlunda. Jag ser att jag är smal, jag vet att jag är smal, jag äter och väger normalt, och bryr mig inte ens en tiondel av vad jag gjorde för bara fem år sedan. Det har blivit nästan lika naturligt att äta som det förr var att inte äta, eller att kompensera, även om jag ofta fortfarande tycker att det är tråkigt att äta och ett nödvändigt ont - jag är väldigt barnslig när det gäller måsten, och att äta när man inte har aptit är skittrist, men jag gör det. Och jag är en obotlig gottegris! Det är häftigt att inte nojja, att inte känna att jag måste träna eller måste ut och promenera bara för att jag har ätit något oplanerat, det är underbart att vara så avslappnad kring mat och att inte ha ångest över att jag är lite mjuk här och där.
Jag minns att en kompis som var på MHE-kliniken i Mora berättade att hennes behandlare där sa att målet med behandlingen var att hon skulle bli smal. Hon vågade inte tro på det eftersom hon inte var smal trots anorexi. Men smal är något helt annat än mager, smal är väl friskt medan mager är sjukligt? Så ser i alla fall jag det idag. Som jag hade ångest för att gå upp i vikt, och över att se hur vågen visade mer vecka för vecka. Jag var livrädd för att vikten bara skulle fortsätta upp, upp, upp i all evighet eftersom det för mig kändes omöjligt med en vikt som var stabil. Antingen går den väl upp eller ner? Och det spelade ingen roll vad andra sa, för jag vågade inte tro att det skulle vara så även för mig att vikten faktiskt stabiliseras på kroppens egen friskvikt. Tänk om just jag var annorlunda och skulle bli världens fetto? Men jag gjorde det ändå, jag tog ett steg ut i det okända, ett leap of faith, och testade. För det var ju inte som om det funkade så värst bra att vara anorektisk, jag var inte direkt lycklig och frisk. Och det var värt chansen. Jag gick från att vara mager och se mig som ganska tjock, till att både vara och se mig som smal. Från olycklig till lyckligare, från att inte ha ett liv till att ha väldigt mycket liv, från att vara osäker och rädd till att bli självsäker, ha självkänsla och inse hur modig jag faktiskt är. Det är klart att jag är rädd, men mod innebär att göra något fast man är rädd; att inte låta rädslan styra. Jag kommer aldrig mer låta rädslan styra.
Förändringen är så enorm att jag är som två olika personer som lever två olika liv; ett då, ett nu. Men jag gillar att se kontrasterna, se hur mycket som faktiskt hänt, inte minst de där dagarna då allt inte är rosenrött och jag ibland känner att jag inte kommer någonvart i livet. Då är det nyttigt att stanna upp och påminna mig: Se hur långt jag kommit!
Men jag är också fascinerad av att jag kan vara så här smal och väga så mycket mer än förut. Jag menar allvar när jag säger att jag under de anorektiska åren tänkte att jag måste vara tjock för min vikt eller något eftersom det inte bara verkade vara jag som såg hur smal jag borde vara, utan även andra människor. Antingen så har "folk" ett otroligt skevt ideal eller helt störd uppfattning av vad som är sjukligt magert, eller så såg jag större ut än vad jag var. För jag har aldrig gömt mig i jättekläder. Så kanske är det så att jag är smal för min vikt idag. Jag vet inte. Och egentligen spelar det ingen roll, för jag vet vem jag är, vad jag gör, vilka tankar och beteenden jag har, och jag vet att jag mår bra och beter mig friskt. Så jag tar inte illa upp av kommentarerna, och blir inte heller jättenojig och rädd för att andra ska tro att jag ljuger och inte alls är frisk bara för att jag fortfarande är smal. Andras åsikter spelar helt enkelt ingen större roll längre. Det är mest lite förvirrande, faktiskt.
Matilda ställde följande fråga: "Innan du blev sjuk, alltså typ 1995 - hur såg du ut då?"
Jag har faktiskt inget "innan jag blev sjuk". Jag gick in i ett anorektiskt tänkande redan när jag var ungefär 5 år, har matvägrat sedan jag var baby, alltid varit underviktig och slutade i stort sett äta normalt när jag började skolan som 6-åring (ett år för tidigt). Jag var världsbäst på att ha alibin genom att inte gå ner massor i vikt förrän jag var ganska gammal, utan "bara" fortsätta vara underviktig, vilket alla ändå var vana vid, och genom att jag alltid ätit hemma. Fram tills jag var 28, efter att ha varit på AnorexiCenter i Varberg, hade jag aldrig, inte ens under bättre perioder, haft ett BMI som låg över anorektiskt BMI. På fotot från nyår 99/00 ligger jag ett antal steg till under det , men det är egentligen inte så värst relevant. Så jag vet inte hur jag såg ut innan jag blev anorektisk, eftersom jag inte haft något innan som vuxen. Ska jag säga sanningen så tyckte jag att jag var normalsmal. Men jag visste att jag borde vara smalare än så även om jag inte kunde se det. Tanke och känsla går inte alltid ihop så värst bra.
Idag är det annorlunda. Jag ser att jag är smal, jag vet att jag är smal, jag äter och väger normalt, och bryr mig inte ens en tiondel av vad jag gjorde för bara fem år sedan. Det har blivit nästan lika naturligt att äta som det förr var att inte äta, eller att kompensera, även om jag ofta fortfarande tycker att det är tråkigt att äta och ett nödvändigt ont - jag är väldigt barnslig när det gäller måsten, och att äta när man inte har aptit är skittrist, men jag gör det. Och jag är en obotlig gottegris! Det är häftigt att inte nojja, att inte känna att jag måste träna eller måste ut och promenera bara för att jag har ätit något oplanerat, det är underbart att vara så avslappnad kring mat och att inte ha ångest över att jag är lite mjuk här och där.
Jag minns att en kompis som var på MHE-kliniken i Mora berättade att hennes behandlare där sa att målet med behandlingen var att hon skulle bli smal. Hon vågade inte tro på det eftersom hon inte var smal trots anorexi. Men smal är något helt annat än mager, smal är väl friskt medan mager är sjukligt? Så ser i alla fall jag det idag. Som jag hade ångest för att gå upp i vikt, och över att se hur vågen visade mer vecka för vecka. Jag var livrädd för att vikten bara skulle fortsätta upp, upp, upp i all evighet eftersom det för mig kändes omöjligt med en vikt som var stabil. Antingen går den väl upp eller ner? Och det spelade ingen roll vad andra sa, för jag vågade inte tro att det skulle vara så även för mig att vikten faktiskt stabiliseras på kroppens egen friskvikt. Tänk om just jag var annorlunda och skulle bli världens fetto? Men jag gjorde det ändå, jag tog ett steg ut i det okända, ett leap of faith, och testade. För det var ju inte som om det funkade så värst bra att vara anorektisk, jag var inte direkt lycklig och frisk. Och det var värt chansen. Jag gick från att vara mager och se mig som ganska tjock, till att både vara och se mig som smal. Från olycklig till lyckligare, från att inte ha ett liv till att ha väldigt mycket liv, från att vara osäker och rädd till att bli självsäker, ha självkänsla och inse hur modig jag faktiskt är. Det är klart att jag är rädd, men mod innebär att göra något fast man är rädd; att inte låta rädslan styra. Jag kommer aldrig mer låta rädslan styra.
Förändringen är så enorm att jag är som två olika personer som lever två olika liv; ett då, ett nu. Men jag gillar att se kontrasterna, se hur mycket som faktiskt hänt, inte minst de där dagarna då allt inte är rosenrött och jag ibland känner att jag inte kommer någonvart i livet. Då är det nyttigt att stanna upp och påminna mig: Se hur långt jag kommit!
lördag 8 november 2008
Då och nu - i bild
Då och nu. Ibland slås jag av hur mycket som hänt på de senaste 10 åren, hur i stort sett allt faktiskt har förändrats bara på de senaste 4 åren. Jag har varit fri(sk) i bara fyra år, sedan september 2004 då jag en dag insåg att det nog var över nu. Visst är jag en nykter = icke svältande anorektiker, men jag lever ett friskt liv och har friska tankar och beteenden, till och med jämfört med många som alltid varit friska.
En av de största förändringarna har handlat om kroppsuppfattningen. Jag har gått från att vara rejält underviktig men ändå uppleva och se och känna mig tjock, eller i alla fall inte smal, till att gå upp nästan 20 kilo, vara normalviktig och både se att jag är smal och faktiskt uppleva mig som smalare än förr. Visst är det häftigt vilken förändring det kan bli?!
Så länge jag aktivt svalt mig och var underviktig så strävade jag alltid efter att bli tillräckligt smal, vilket inte satt i ett visst antal kilo - eftersom jag aldrig var smal nog vid något av viktmålen - utan handlade mer om hur jag upplevde min egen kropp. Problemet med den tanken är bara att ju mindre du väger, desto mer svält- och underviktigspåverkad blir du, och då får du allt sämre kroppsuppfattning och det kan till och med bli så att ju mindre du väger, desto större uppfattar du dig. Och låt mig tala om att det är otroligt frustrerande att uppleva det eftersom du ser att vågen visar mindre och ändå inte kan se att du blir smalare trots att du vet att du borde bli det. Jo, visst märker du av mer ben, men det där mjuka mellan benknotorna, har det inte blivit lite mer och lite mjukare? Ju smalare jag blev, desto mer rädd blev jag för att bli tjock. Självklart handlade det här med att vara smal nog inte om kroppen egentligen, utan om att få en känsla av att trivas med mig själv, en känsla av lugn, tillförsikt och ro som jag felaktigt trodde skulle infinna sig bara jag blev tillräckligt smal.
Men med fler kilon, normalt ätande och en hjärna som tolkar signalerna sannare, arbetade jag mig fram till en mer verklighetsanknuten kroppsuppfattning. Det var en process som pågick både vid matbordet och hos sjukgymnasten; jag fick bättre kroppsuppfattning både genom att gå upp i vikt och äta bra och genom att arbeta med kroppskännedom och dessutom bearbeta mina egna tankar och ideal. Jag är fortfarande inte helt säker på att det jag ser i spegeln är detsamma som andra ser när de ser mig, men jag vet att det jag ser åtminstone överensstämmer bättre med vad andra ser än hur det var förr. För 5-6 år sedan vet jag att alla som jag tyckte var lika stora som jag vägde 10 kilo mer. Idag skulle jag gissa att det handlar om max 5 kilos "synfel". Om ens det. Jag vet att jag är smal, men normalsmal i stället för mager, och jag tycker faktiskt riktigt bra om en del av de där mjukare bitarna, som bröst och rumpa.
Här kommer två foton, med nästan 9 års mellanrum - millennieskiftet och Halloween i år - och kanske 10-12 kilos skillnad. Kortet från millennieskiftet är nog ett av de foton där jag väger minst, trots att jag vägde betydligt mindre senare, men då stod jag alltid bakom kameran. Men de kanske åskådliggör skillnaden lite grann. Jag kanske bör tala om att jag har korsett på fotot från i år och är ganska så snörd, så jag ser nog lite smalare ut än vanligt.
En sak jag kan tillägga: Jag kan fortfarande inte se att jag skulle vara sådär jättesmal på det första kortet. Jag vet att med det BMI jag hade då så borde jag vara det, men kan fortfarande inte riktigt se det när det handlar om foton på mig själv. Jag och foton har inte ett kärleksförhållande, om man säger så, för jag är extremt självkritisk och tycker sällan att jag blir tillräckligt bra på dem. Idag går det dock ungefär 1000 gånger bättre än förr, troligen på grund av att jag trivs med hur jag ser ut oavsett om bilderna blir bra.
En av de största förändringarna har handlat om kroppsuppfattningen. Jag har gått från att vara rejält underviktig men ändå uppleva och se och känna mig tjock, eller i alla fall inte smal, till att gå upp nästan 20 kilo, vara normalviktig och både se att jag är smal och faktiskt uppleva mig som smalare än förr. Visst är det häftigt vilken förändring det kan bli?!
Så länge jag aktivt svalt mig och var underviktig så strävade jag alltid efter att bli tillräckligt smal, vilket inte satt i ett visst antal kilo - eftersom jag aldrig var smal nog vid något av viktmålen - utan handlade mer om hur jag upplevde min egen kropp. Problemet med den tanken är bara att ju mindre du väger, desto mer svält- och underviktigspåverkad blir du, och då får du allt sämre kroppsuppfattning och det kan till och med bli så att ju mindre du väger, desto större uppfattar du dig. Och låt mig tala om att det är otroligt frustrerande att uppleva det eftersom du ser att vågen visar mindre och ändå inte kan se att du blir smalare trots att du vet att du borde bli det. Jo, visst märker du av mer ben, men det där mjuka mellan benknotorna, har det inte blivit lite mer och lite mjukare? Ju smalare jag blev, desto mer rädd blev jag för att bli tjock. Självklart handlade det här med att vara smal nog inte om kroppen egentligen, utan om att få en känsla av att trivas med mig själv, en känsla av lugn, tillförsikt och ro som jag felaktigt trodde skulle infinna sig bara jag blev tillräckligt smal.
Men med fler kilon, normalt ätande och en hjärna som tolkar signalerna sannare, arbetade jag mig fram till en mer verklighetsanknuten kroppsuppfattning. Det var en process som pågick både vid matbordet och hos sjukgymnasten; jag fick bättre kroppsuppfattning både genom att gå upp i vikt och äta bra och genom att arbeta med kroppskännedom och dessutom bearbeta mina egna tankar och ideal. Jag är fortfarande inte helt säker på att det jag ser i spegeln är detsamma som andra ser när de ser mig, men jag vet att det jag ser åtminstone överensstämmer bättre med vad andra ser än hur det var förr. För 5-6 år sedan vet jag att alla som jag tyckte var lika stora som jag vägde 10 kilo mer. Idag skulle jag gissa att det handlar om max 5 kilos "synfel". Om ens det. Jag vet att jag är smal, men normalsmal i stället för mager, och jag tycker faktiskt riktigt bra om en del av de där mjukare bitarna, som bröst och rumpa.
Här kommer två foton, med nästan 9 års mellanrum - millennieskiftet och Halloween i år - och kanske 10-12 kilos skillnad. Kortet från millennieskiftet är nog ett av de foton där jag väger minst, trots att jag vägde betydligt mindre senare, men då stod jag alltid bakom kameran. Men de kanske åskådliggör skillnaden lite grann. Jag kanske bör tala om att jag har korsett på fotot från i år och är ganska så snörd, så jag ser nog lite smalare ut än vanligt.
31 december 1999:
31 oktober 2008:
En sak jag kan tillägga: Jag kan fortfarande inte se att jag skulle vara sådär jättesmal på det första kortet. Jag vet att med det BMI jag hade då så borde jag vara det, men kan fortfarande inte riktigt se det när det handlar om foton på mig själv. Jag och foton har inte ett kärleksförhållande, om man säger så, för jag är extremt självkritisk och tycker sällan att jag blir tillräckligt bra på dem. Idag går det dock ungefär 1000 gånger bättre än förr, troligen på grund av att jag trivs med hur jag ser ut oavsett om bilderna blir bra.
torsdag 6 november 2008
Det är klart att man kan bli frisk!
Jag har många gånger mötts av tvivel från människor som tror att man inte kan bli frisk från en ätstörning, eller för den delen från många andra psykiska problem, och är medveten om att många med mig har mötts av samma tvivel. Till en början gjorde de att jag kände en enorm press på mig att vara friskare än frisk för att bevisa att jag visst var frisk, och nästan ständigt rannsakade mig själv och ifrågasatte om jag verkligen var frisk. För vad är egentligen friskt?
Jag kände på fullt allvar att jag var tvungen att försvara min friskhet på ett sätt som egentligen är ganska absurt, för vilka andra behöver göra det? Jag vågade inte tala om att jag mådde dåligt ibland, kände mig tvungen att vara glad och positiv och kontrollerad och samlad och aldrig prata om vilka mörka tankar jag också kunde ha, för tänk om någon trodde att jag fortfarande var sjuk? "Folk" vet ju att anorektiker ljuger, så då kanske de trodde att jag också gjorde det? Därför var jag i stort sett tvungen att t.ex. tacka ja när jag blev bjuden på något, även om jag egentligen inte ville ha för att jag helt enkelt inte var sugen.
Sedan ifrågasatte min kloka terapeut om det verkligen är så friskt att behöva vara friskare än frisk och förneka att man mår dåligt, vilket drog undan mattan under fötterna på mig ett tag, innan jag samlade mig och insåg att jag faktiskt inte behöver bevisa något för någon. Jag behöver inte försvara att jag inte längre svälter mig men att jag ändå är smal, men normalsmal i stället för underviktigt mager, jag behöver inte äta om jag inte vill eller inte är sugen, jag får må dåligt utan att veta varför och ingen har egentligen rätt att ifrågasätta hur jag mår eller vad jag gör. Jag vet ju vad jag gör och att jag inte lever ut en ätstörning eller skadar mig. Långsamt började jag släppa pressen på att vara friskast i världen och få en mer nyanserad bild av vad frisk innebär för mig, och kunde släppa känslan av att behöva försvara mig mot andras tvivel. Det har varit en process, men nu i veckan insåg jag att jag inte längre känner mig hotad av eventuella tvivel och misstro.
Visst irriterar det mig att människor, inte minst många i vårdyrken, tror att man inte kan bli frisk från en ätstörning, att "en gång anorektiker, alltid anorektiker" och att de nästan tycks förvänta sig att man ska fortsätta vara instabil eller ha ett problematiskt förhållande till mat, vikt och kroppen. Men faktum är att jag och de flesta andra friska f.d. ätstörda tvärtom verkar ha ett mindre problematiskt förhållande till allt det där än många som aldrig haft en ätstörning. Vi verkar vara de friskare i ett allt mer stört samhälle.
Jag har haft tur i oturen att jag aldrig har fått andra diagnoser, eftersom jag var så privat och kontrollerad kring mitt självskadande att jag aldrig hamnade på akuten, för tyvärr är det så att även felaktiga diagnosetiketter har en tendens att hänga kvar. Fast jag misstänker att så fort en läkare får höra att jag är tidigare anorektiker så dyker det upp en massa fördomar om att jag ljuger och manipulerar och nog inte alls är så frisk som jag verkar, men skillnaden mot för bara några år sedan är jag inte ser det i första hand som ett hot längre, utan som en möjlighet att visa att det inte alls är så.
OK, det är tyvärr sant att många med ätstörningar blir aldrig helt friska eftersom de inte släpper hela ätstörningen, men den som släpper alltihop kan bli helt frisk. Det är faktiskt inte konstigare än så. Men vad "frisk" innebär är en definitionsfråga. Är en frisk anorektiker bara som en nykter alkoholist som skulle kunna få ett återfall? Kanske, men faktum är fortfarande att en icke svältande eller kompenserande person inte är anorektiker. Så då är man väl frisk? Om jag inte längre skadar mig är jag inte längre självskadande, eller hur?
Jag undrar vad människor som betvivlar att man kan bli frisk från en ätstörning menar med frisk. Och jag undrar varför de tycks tro att om jag uttrycker tankar om bantning eller självskadande så skulle jag också agera ut tankarna - har de själva så dålig impulskontroll att de alltid omsätter sina tankar i handling? För mig är det faktiskt ett stort steg mellan tanke och handling, jag har aldrig varit impulsstyrd och känner inga som helst tvång att agera ut en destruktiv tanke. Men av någon anledning finns det människor som inte tycks kunna skilja på just tanke och handling, och jag tror att det egentligen säger mer om dem än om mig.
Jag vet vad jag gör, jag vet att jag är frisk och även om jag har kvar en viss identitet som f.d. ätstörd och f.d. självskadare så är det nu som frisk min identitet är starkast. Ibland känns det som en press eftersom jag själv försöker definiera hur dåligt man kan må och ändå vara frisk, men för det mesta är det ganska oproblematiskt. Som nu: Jag är deprimerad, men jag är ändå frisk från ätstörningen och självskadandet. Det är inte så enkelt som att man antingen är helt frisk på alla sätt eller helt sjuk på alla sätt.
Följ min blogg med bloggkoll
Jag kände på fullt allvar att jag var tvungen att försvara min friskhet på ett sätt som egentligen är ganska absurt, för vilka andra behöver göra det? Jag vågade inte tala om att jag mådde dåligt ibland, kände mig tvungen att vara glad och positiv och kontrollerad och samlad och aldrig prata om vilka mörka tankar jag också kunde ha, för tänk om någon trodde att jag fortfarande var sjuk? "Folk" vet ju att anorektiker ljuger, så då kanske de trodde att jag också gjorde det? Därför var jag i stort sett tvungen att t.ex. tacka ja när jag blev bjuden på något, även om jag egentligen inte ville ha för att jag helt enkelt inte var sugen.
Sedan ifrågasatte min kloka terapeut om det verkligen är så friskt att behöva vara friskare än frisk och förneka att man mår dåligt, vilket drog undan mattan under fötterna på mig ett tag, innan jag samlade mig och insåg att jag faktiskt inte behöver bevisa något för någon. Jag behöver inte försvara att jag inte längre svälter mig men att jag ändå är smal, men normalsmal i stället för underviktigt mager, jag behöver inte äta om jag inte vill eller inte är sugen, jag får må dåligt utan att veta varför och ingen har egentligen rätt att ifrågasätta hur jag mår eller vad jag gör. Jag vet ju vad jag gör och att jag inte lever ut en ätstörning eller skadar mig. Långsamt började jag släppa pressen på att vara friskast i världen och få en mer nyanserad bild av vad frisk innebär för mig, och kunde släppa känslan av att behöva försvara mig mot andras tvivel. Det har varit en process, men nu i veckan insåg jag att jag inte längre känner mig hotad av eventuella tvivel och misstro.
Visst irriterar det mig att människor, inte minst många i vårdyrken, tror att man inte kan bli frisk från en ätstörning, att "en gång anorektiker, alltid anorektiker" och att de nästan tycks förvänta sig att man ska fortsätta vara instabil eller ha ett problematiskt förhållande till mat, vikt och kroppen. Men faktum är att jag och de flesta andra friska f.d. ätstörda tvärtom verkar ha ett mindre problematiskt förhållande till allt det där än många som aldrig haft en ätstörning. Vi verkar vara de friskare i ett allt mer stört samhälle.
Jag har haft tur i oturen att jag aldrig har fått andra diagnoser, eftersom jag var så privat och kontrollerad kring mitt självskadande att jag aldrig hamnade på akuten, för tyvärr är det så att även felaktiga diagnosetiketter har en tendens att hänga kvar. Fast jag misstänker att så fort en läkare får höra att jag är tidigare anorektiker så dyker det upp en massa fördomar om att jag ljuger och manipulerar och nog inte alls är så frisk som jag verkar, men skillnaden mot för bara några år sedan är jag inte ser det i första hand som ett hot längre, utan som en möjlighet att visa att det inte alls är så.
OK, det är tyvärr sant att många med ätstörningar blir aldrig helt friska eftersom de inte släpper hela ätstörningen, men den som släpper alltihop kan bli helt frisk. Det är faktiskt inte konstigare än så. Men vad "frisk" innebär är en definitionsfråga. Är en frisk anorektiker bara som en nykter alkoholist som skulle kunna få ett återfall? Kanske, men faktum är fortfarande att en icke svältande eller kompenserande person inte är anorektiker. Så då är man väl frisk? Om jag inte längre skadar mig är jag inte längre självskadande, eller hur?
Jag undrar vad människor som betvivlar att man kan bli frisk från en ätstörning menar med frisk. Och jag undrar varför de tycks tro att om jag uttrycker tankar om bantning eller självskadande så skulle jag också agera ut tankarna - har de själva så dålig impulskontroll att de alltid omsätter sina tankar i handling? För mig är det faktiskt ett stort steg mellan tanke och handling, jag har aldrig varit impulsstyrd och känner inga som helst tvång att agera ut en destruktiv tanke. Men av någon anledning finns det människor som inte tycks kunna skilja på just tanke och handling, och jag tror att det egentligen säger mer om dem än om mig.
Jag vet vad jag gör, jag vet att jag är frisk och även om jag har kvar en viss identitet som f.d. ätstörd och f.d. självskadare så är det nu som frisk min identitet är starkast. Ibland känns det som en press eftersom jag själv försöker definiera hur dåligt man kan må och ändå vara frisk, men för det mesta är det ganska oproblematiskt. Som nu: Jag är deprimerad, men jag är ändå frisk från ätstörningen och självskadandet. Det är inte så enkelt som att man antingen är helt frisk på alla sätt eller helt sjuk på alla sätt.
Följ min blogg med bloggkoll
tisdag 4 november 2008
Många mår dåligt - självmord, självbevarelsedrift och hopp
Det är många runt mig som mår dåligt nu, som har det jobbigt på ett eller annat sätt, och jag orkar inte riktigt bry mig längre. Fast jag bryr mig ändå, för jag är en person som bryr mig. Jag försöker att ta några steg bakåt för att ge mig själv det utrymme jag behöver, för att bry mig om mig först och främst, men det påverkar mig ändå. Jag har lätt för att tycka om människor, även människor jag aldrig har träffat, och då är det oundvikligt att jag känner med dem. Det är inte längre som förr, när jag önskade så hett att jag skulle kunna ställa allt tillrätta för alla, frälsa världen ungefär, och därför körde slut på min energi, men jag skulle fortfarande vilja kunna hjälpa, kunna göra skillnad. Jag är däremot realist och vet hur lite jag kan påverka eftersom jag är väl medveten om hur lite någon annan kunde påverka mig eller få mig att göra på ett annat sätt när jag var som mest destruktiv och inne i ätstörningen och självskadandet. Ingenting kunde ha stoppat mig då. Det var först när jag insåg att jag har ett val, att jag kan göra på ett annat sätt som viljan att göra på ett annat sätt dök upp. När jag började lyssna på min friska sida.
Den skillnad som andra har gjort för mig är att de fanns där, de gav min friska sida uppmärksamhet, näring och utrymme, de sa saker som jag kanske inte ville höra men som gick direkt genom det anorektiska blurret och trängde fram till det friska och som därför har betytt så otroligt mycket. Det var människor som tog mig på allvar, som såg igenom all bullshit jag höll på med, som inte lät sig luras och manipuleras eftersom de faktiskt såg igenom försvaren och såg den jag var egentligen. Sedan jag blev friskare har jag strävat efter att behandla andra på just det sättet, att aldrig någonsin låta mig luras av ätstörningar, självdestruktivitet och alla dessa ursäkter, ursäkter, ursäkter. Jag tänker inte bli medberoende, jag tänker inte bli en möjliggörare genom att acceptera att någon jag tycker om skadar sig själv. Ibland är det svårt, när någon är så fast i det att de inte själva ser sin friska sida, och då tar jag en paus från den personen. Jag vet mina gränser idag, och tänker inte låta någon suga musten och livsglädjen ur mig igen.
Nyligen tog en person på ett forum som jag är med på livet av sig, och några personer runt mig har gjort allvarliga självmordsförsök. Jag tar åt mig mindre än vad jag trodde, orkar inte riktigt just nu, men jag tycker att det är så synd. Jag vet själv hur jag tänkte, hur jag på ett sätt ville dö men ändå inte. Jag ville bara ha förändring. Döden är så slutgiltig, då finns det inte längre något hopp om förändring, hopp om något bättre, och jag inser idag att hur nattsvart allt ändå kändes så fanns ändå det där hoppet hos mig. Jag ville dö, men inte från hela livet och existensen utan dö från det liv jag hade. För det var inget liv. Jag ville desperat bryta mig fri från alla tvång och slå mig ut ur mörkret och fängelset där jag hade stängt in mig, ville dö från den jag var i anorexin, depressionen och självdestruktiviteten för att återfödas frisk, eller friskare.
Den självdestruktiva delen av mig förbannade många gånger den självbevarelsedrift som hindrade mig från att skära för djupt, göra intoxen allvarlig, från att svälta mig för långt eller kräkas tills matstrupen sprack; men jag är djupt tacksam för just min självbevarelsedrift, för den räddade livet på mig. Så många gånger som jag kom nära att göra slut på det, men alltid höll mig tillbaka. Eftersom jag inte gjorde tillräckligt allvarliga försök för att hamna på akuten så är detta något som människor runt mig inte vet och det står inte i några journaler. Då tyckte min självdestruktiva sida att jag var feg - fegfegfeg fetochfulochfeg - men det var inte feghet. Det var hopp, och modet att stå kvar i mörkret och våga tro att det kan ändras. Utan garantier.
Jag vågade be om hjälp ibland när jag märkte att det började gå för långt och förvarades då på psyk ett tag. Ren förvaring, aldrig någon som försökte hjälpa mig ändra på det eller ge behandling. Idag förundras jag över hur jag måste ha lyckats lura alla att jag hade kontroll. Visst hade jag en slags kontroll, men tvånget att självskada, svälta och låtsas att allt var bra var så starkt att jag inte kände att jag hade ett val. Jag tror inte att det var ett OCD-klassat tvång, men kraften var nog lika stark. Jag såg inte att jag hade något alternativ.
Så här mer än ett decennium efter vissa av de händelserna inser jag hur många gånger det varit så nära att det skulle gå snett. Jag hade lätt kunnat bli hospitaliserad och institutionaliserad, men kanske var det prestationstvångesten (tvånget att prestera som gav enorm prestationsångest) som höll mig utanför de vita väggarnas fängelse. Kanske fanns det en mening med, en silver lining på, den förbannelsen. Jag kunde nämligen inte ge upp. Jag visste inte och vet än idag inte hur man ger upp, så det alternativet fanns inte. Periodvis, när jag kände mig helt likgiltig, önskade jag att något annat skulle avgöra valet mellan liv och död - en bil som sladdar av vägen, bussen som kör in i en bergvägg, mitt hjärta som bestämmer sig för att stanna - men allra längst in fanns alltid ett hopp, ett aldrig så litet gryn av hopp om ett värdigt Liv. Jag kunde inte själv ta steget att lämna livet, jag kunde inte ge upp.
Och idag Lever jag, med stort L.
Livet är inte alltid toppen, just nu är det rent av riktigt motigt vissa dagar, men skillnaden mot då är milsvid. Jag vet att mörkret kan skingras igen, jag vet att jag kommer ur den här svackan också. Det ska bli bra igen. Jag tänker inte ge upp, jag kan inte ge upp.
Den skillnad som andra har gjort för mig är att de fanns där, de gav min friska sida uppmärksamhet, näring och utrymme, de sa saker som jag kanske inte ville höra men som gick direkt genom det anorektiska blurret och trängde fram till det friska och som därför har betytt så otroligt mycket. Det var människor som tog mig på allvar, som såg igenom all bullshit jag höll på med, som inte lät sig luras och manipuleras eftersom de faktiskt såg igenom försvaren och såg den jag var egentligen. Sedan jag blev friskare har jag strävat efter att behandla andra på just det sättet, att aldrig någonsin låta mig luras av ätstörningar, självdestruktivitet och alla dessa ursäkter, ursäkter, ursäkter. Jag tänker inte bli medberoende, jag tänker inte bli en möjliggörare genom att acceptera att någon jag tycker om skadar sig själv. Ibland är det svårt, när någon är så fast i det att de inte själva ser sin friska sida, och då tar jag en paus från den personen. Jag vet mina gränser idag, och tänker inte låta någon suga musten och livsglädjen ur mig igen.
Nyligen tog en person på ett forum som jag är med på livet av sig, och några personer runt mig har gjort allvarliga självmordsförsök. Jag tar åt mig mindre än vad jag trodde, orkar inte riktigt just nu, men jag tycker att det är så synd. Jag vet själv hur jag tänkte, hur jag på ett sätt ville dö men ändå inte. Jag ville bara ha förändring. Döden är så slutgiltig, då finns det inte längre något hopp om förändring, hopp om något bättre, och jag inser idag att hur nattsvart allt ändå kändes så fanns ändå det där hoppet hos mig. Jag ville dö, men inte från hela livet och existensen utan dö från det liv jag hade. För det var inget liv. Jag ville desperat bryta mig fri från alla tvång och slå mig ut ur mörkret och fängelset där jag hade stängt in mig, ville dö från den jag var i anorexin, depressionen och självdestruktiviteten för att återfödas frisk, eller friskare.
Den självdestruktiva delen av mig förbannade många gånger den självbevarelsedrift som hindrade mig från att skära för djupt, göra intoxen allvarlig, från att svälta mig för långt eller kräkas tills matstrupen sprack; men jag är djupt tacksam för just min självbevarelsedrift, för den räddade livet på mig. Så många gånger som jag kom nära att göra slut på det, men alltid höll mig tillbaka. Eftersom jag inte gjorde tillräckligt allvarliga försök för att hamna på akuten så är detta något som människor runt mig inte vet och det står inte i några journaler. Då tyckte min självdestruktiva sida att jag var feg - fegfegfeg fetochfulochfeg - men det var inte feghet. Det var hopp, och modet att stå kvar i mörkret och våga tro att det kan ändras. Utan garantier.
Jag vågade be om hjälp ibland när jag märkte att det började gå för långt och förvarades då på psyk ett tag. Ren förvaring, aldrig någon som försökte hjälpa mig ändra på det eller ge behandling. Idag förundras jag över hur jag måste ha lyckats lura alla att jag hade kontroll. Visst hade jag en slags kontroll, men tvånget att självskada, svälta och låtsas att allt var bra var så starkt att jag inte kände att jag hade ett val. Jag tror inte att det var ett OCD-klassat tvång, men kraften var nog lika stark. Jag såg inte att jag hade något alternativ.
Så här mer än ett decennium efter vissa av de händelserna inser jag hur många gånger det varit så nära att det skulle gå snett. Jag hade lätt kunnat bli hospitaliserad och institutionaliserad, men kanske var det prestationstvångesten (tvånget att prestera som gav enorm prestationsångest) som höll mig utanför de vita väggarnas fängelse. Kanske fanns det en mening med, en silver lining på, den förbannelsen. Jag kunde nämligen inte ge upp. Jag visste inte och vet än idag inte hur man ger upp, så det alternativet fanns inte. Periodvis, när jag kände mig helt likgiltig, önskade jag att något annat skulle avgöra valet mellan liv och död - en bil som sladdar av vägen, bussen som kör in i en bergvägg, mitt hjärta som bestämmer sig för att stanna - men allra längst in fanns alltid ett hopp, ett aldrig så litet gryn av hopp om ett värdigt Liv. Jag kunde inte själv ta steget att lämna livet, jag kunde inte ge upp.
Och idag Lever jag, med stort L.
Livet är inte alltid toppen, just nu är det rent av riktigt motigt vissa dagar, men skillnaden mot då är milsvid. Jag vet att mörkret kan skingras igen, jag vet att jag kommer ur den här svackan också. Det ska bli bra igen. Jag tänker inte ge upp, jag kan inte ge upp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)