Något har hänt

Ja, något har hänt med mitt tålamod. Det är liksom lite större och jag har lättare för att acceptera saker som de är.

Hur märkte jag detta? Jo, genom att jag kunde acceptera att ta det lugnt och inte riktigt göra något alls i flera dagar när jag fick influensa i onsdags. Delvis förknippar jag acceptansen och lugnet med att jag på tisdagen tillbringade en underbar dag på spa på Sankt Jörgen Park Resort och verkligen gick ner i varv och bara var. Vatten, värme och indisk oljemassage gjorde underverk med mitt inre! Efter det följde 3 timmar dansdrilling, Drilling from Hell, som var körsbäret på toppen av en urhärlig dag. OK, det kanske inte var mitt smartaste beslut att köra spa + träning när jag vaknade med ont i halsen och lite småkymig känsla i kroppen, men det kändes ju bra under tiden (famous last words). Kanske inte lika bra när jag framåt småtimmarna vaknade efter att ha däckat i soffan några timmar och hade feberfrossa…

Men: jag accepterade. Vad annars fanns det att göra? Efter att jag plikttroget (och lite galet) hade varit uppe, slutkollat och skickat iväg ett jobb på onsdag morgon, var det sängen som gällde. Lugnet från tisdagen var kvar och jag var märkligt harmonisk. Tillräckligt för att lägga märke till det själv. Jag tog inte automatiskt värk- och febernedsättande för att kunna hålla vanligt tempo, utan kände att kroppen behövde vila. Så det fick den. Time out från allt annat.

Två dagar senare när jag fortfarande hade feber, fortfarande värk i kroppen och fortfarande inte kunde tänka klarare än för att läsa deckare och med möda tota ihop enstaka inlägg, OCH missade en after work som jag verkligen ville gå på var det kanske sisådär med acceptansen. Tålamodet tröt i takt med de avbokade gympassen och allt mer spända musklerna (jag är inte gjord för att ligga still), och med upplevelsen av att jag må vara lugn, men jag kan inte meditera eller göra något vettigt tankearbete eftersom det surrar av halva tankar i huvudet. Men ändå: jag pushade mig inte över gränsen. Och det var ändå 2005 som jag senast hade rejäl influensa, så det var kanske dags. Acceptansen gick helt klart lättare än förr.

Ytterligare två dagar senare är jag groggy men feberfri, försöker samla tankar och energi och funderar över hur tålamodet kan förändras. Jag tänker verkligen inte på mig själv som en tålmodig person, blir lätt otålig, vill att saker ska hända NU och har en tendens att tröttna på saker som drar ut på tiden eller personer som blir för långrandiga, men har ändå gång på gång bevisat att jag ibland har ett ofantligt tålamod. Och om jag lär mig att bemästra acceptans i stället för att bli irriterad och stressad över saker som jag faktiskt inte rår över och inte kan forcera, så är mycket vunnet. Jag tror att jag är på väg dit, och det känns underligt att vara så här lugn, så här… tålmodig. Men det är skönt.

Ibland slår det mig hur frisk jag blivit

Ibland dyker det upp en förflugen tanke som i ett slag påminner mig om hur långt jag har kommit, om hur fri(sk) jag har blivit. Är. Låt gå för att jag varit fri(sk) i ganska många år vid det här laget, men frisk på samma sätt som den som aldrig haft en ätstörning kommer jag aldrig att bli. Min friskhet, eller frihet som jag föredrar att kalla det, är min helt egna, enligt kriterier som jag själv fick skapa på vägen ut. Den innebär kort och gott ätstörningsfri. Recovered.

Men vissa dagar far en tanke genom huvudet. Som idag. Det är fredag = tidigt BodyPump-pass. Fruktansvärt roligt, omänskligt tidigt. Men med bra instruktör och ännu bättre träningssällskap är det ett av de bästa sätten att börja en dag. Fast i morse var det trögt att gå upp. När jag inte sovit ordentligt på nästan tre veckor är morgnarna sega. Och jag var så trött efter passet att det knappt kändes verkligt. Inte sådär skönt efterträningstrött, utan trött. Så trött att jag knappt orkar prata, tänka, så trött att jag skakar och är illamående av trötthet. Då far en tanke genom huvudet: "Nu vill jag bara hetsäta." Något jag egentligen aldrig har gjort, annat än av svält eller för att kunna kompensera efteråt. Något jag inte heller gjort på… åratal. Så länge sedan att jag inte riktigt minns hur länge. Men tanken kommer, och det som får mig att notera den är hur jag viftar bort den. "Jaha. Nej, det ska jag inte." Slut på diskussionen och tanken blåser vidare som ett maskrosfrö. Jag tömmer min Gainomax, åker hem och äter en smörgås som andrafrukost. Och inser hur långt jag har kommit.

En gång i tiden var den sortens tanke något jag inte reflekterade över att jag ens kunde säga Nej till; numera är den något som dyker upp sällan och liksom bara blåser förbi. På vägen ut fanns det några år när sådana här tankar gav upphov till många och långa inre diskussioner. Det var när jag hade insett att jag kunde säga Nej, att jag kunde låta bli även om jag ville äta/spy/skada mig på något annat sätt bara för att jag faktiskt inte ville ta konsekvenserna av det, att det fanns ett alternativ, men inte var helt klar över vad alternativet var och om jag egentligen ville säga nej eller tänka på konsekvenserna. Vanans makt är stor… Men med åren, eller rättare sagt med aktivt förändringsarbete, försvann den vanan och ersattes av friska, oätstörda vanor. För att inte tala om hur tankarna byttes ut och tankebanorna förändrades. (Man måste verkligen beundra våra fantastiska hjärnors förmåga till förändring!) Så att jag idag noterar när det dyker upp en gammal tankerest, men inte tar fasta på den. Det som var självklart då är inte ens naturligt längre.

De gamla tankespåren finns kvar någonstans inne i synapsernas vindlingar. De är numera halvt igenvuxna stigar i stället för breda motorvägar, men de finns där. Ibland händer något som gör att en tanke viker av in på dem, som ett litet snedsteg ner i det förflutna. Oftast handlar det om att jag är trött, eller hungrig, eller stressad, eller ledsen, eller otillfredsställd, eller alltihop på samma gång - något som uppenbarligen påminner tankarna om det som var, och så far en synaps in på en gammal stig. Så enkelt, så… odramatiskt.

Hade någon för 10 år sedan sagt till mig att jag en dag skulle kunna vifta bort tankar så enkelt, skulle jag inte ha trott på det. Jag vägrade tro på att det var omöjligt att bli fri(sk), även om jag många gånger tvivlade, men så här långt tror jag inte att jag vågade tro var möjligt att nå. Och ytterligare en tanke slår mig: om jag har klarat det "omöjliga" på ett område så kan jag ju göra det på många fler, eller hur?

Jag känner vad jag känner

Jag känner vad jag känner, right? Det är jävligt överdramatiskt ibland, fjortisaktigt, men då är det vad jag känner precis där och då. Det är inte vad jag känner hela tiden, men jag tänker inte avhålla mig från att tillåta mig att känna saker bara för att jag, som jag så ofta säger till mig själv, borde veta bättre.

Däremot har jag en tendens att i svackorna stirra mig blind på dem, vara helt oemottaglig för annan input som skulle kunna leda utåt och liksom vara känslomässigt blind för allt annat. Jag förstår inte varför och jag förstår inte vad det ger mig att göra så, att liksom gräva ner mig lite till. Rent instinktivt känns det som en flykt från allt annat, från ansvar, från (upplevda) krav, från att ta itu med saker. Kanske är det ett lite missriktat försök att slippa vara duktig, slippa vara så jävla stor och smart och kompetent, för resultatet är bara att jag mår skit, drar ner andra och får taggarna utåt. Förlorar tid utan att komma någonvart. För i det där mörkret är det mer som att jag går bakåt och glömmer allt annat jag lärt mig. Jag vill inte vara sådan, men någon del av mig klamrar mig fast vid det. Vana? Trygghet? Brist på alternativ? Jag vill hursomhelst inte vara där, inte vara sådan. (Hm. Tror att jag hittade ett svar där, och ett argument till varför det inte fungerar.)

Ju mer jag säger till mig att rycka upp mig och ta mig i kragen, desto mer blir jag som en kombination av en yr höna och trotsig 5-åring. Ser inte utvägen, ser inga lösningar, kan inte tänka en tanke till slut och blir bara frustrerad och ilsken över att inte prestera en lösning eller en utväg som jag egentligen vet finns där. Totalt surr i huvudet. Och så vill jag dra täcket över huvudet och typ lösas upp i atomer. Fast egentligen inte. Nej, det är inte sådan jag vill vara.

Dessutom känns det som små depressions- och ångestgropar och kanske är det så att jag gör mig maktlös i dem. För jag är någonstans fortfarande väldigt rädd för att bli deprimerad igen, och de där depressionsattackerna skrämmer mig något hejdlöst. Om jag slutar vara rädd och bara är, lär mig känna igen de första små dipptecknen och skapa strategier för att bryta det – som jag kan påminna mig om när det behövs, eftersom jag lätt glömmer bort listor och allt annat när surret i tankarna blir för stort – så behöver jag inte vara rädd längre. Låter det knäppt att säga att jag tror att man kan bemästra en depression med tankens kraft? Det är svårt som fan, när kroppen inte är med en, men jag tror verkligen att det går. Jag har lärt mig att i stort sett bemästra ångestattacker med tankens kraft, så varför skulle det inte gå med depressionsattacker?

Dags att lägga om kursen. Idag är det inte längre så att jag inte vill vilja gräva ner mig (= vill, men önskar att jag inte ville), utan jag vill verkligen inte. Hitta alternativ, står på agendan. Ta reda på vad jag vill, alltså. Lagom lätt uppgift efter jobbet.

I natt vill jag inte vara stark

I natt vill jag inte mer
I natt vill jag inte känna mer
I natt vill jag bara att någon ska hålla om mig
Stryka mig över håret och säga att allt kommer att bli bra
I natt vill jag inte vara stark.

(skrivet natten till den 23 december 2009)

I natt vill jag inte vara stark.

Men hur gör man när stark är det enda man känner till? När "någon" inte finns där utan man måste klara sig själv?
Hur är man svag ensam?

Jag har inga problem med att vara svag och sårbar, mer än att jag inte riktigt vet hur jag ska vara det. Jag värderar inte styrka högre än svaghet, ser inget som helst negativt i att vara sårbar utan tycker tvärtom att jag är som ärligt starkast när jag sänker garden, blottar mig och är sårbar. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska göra det.

Jag har aldrig fått vara svag, liten, behövande. Annat än när jag varit (fysiskt) sjuk: öroninflammationer, halsflusser, magsjuka. Allt det där jag hade mycket av som barn. Då fick jag vara liten. Annars fick jag aldrig riktigt vara barn. Eller tillät inte mig själv att vara barn, att vara i vägen, ställa krav, göra mina behov hörda - jag vet inte om det var jag som såg att mina behov skulle vara i vägen för dem som var mindre och mer behövande, eller om det var något som visades mig. Jag är äldsta barnet och fick nya syskon i en ganska tät följd (vi är fem barn på åtta år), och hade dessutom en mamma med psykiska problem (svår panikångest), som därför inte riktigt var förmögen att vara mamma åt mig. Jag lägger ingen skuld i det, utan det är ett konstaterande: Hon hade för mycket med sig själv och var för otrygg i sig själv för att kunna vara mamma och förmedla trygghet till mig.
Men jag har aldrig upplevt att det finns en öppen famn, en axel att luta mig mot, ett osvikligt stöd i nödens stund. Jag har aldrig kunnat lita på att någon tar emot mig om jag faller.

Däremot har jag alltid, ända sedan jag var liten, fått höra att jag är så stark, att vi, "kvinnorna Carlsson", är så starka, alltid klarar oss osv. Jag har fått höra det så många gånger att det blivit som ett krav att vara stark, inte minst för att jag har fått höra det just när jag har antytt behov eller sprickor i den starka fasaden. Därför har jag alltid upplevt att jag inte "får" vara svag - vad nu svag och stark egentligen är i sammanhanget. För det definierades aldrig.

Och visst är jag stark, självständig, van att klara mig själv, inte vara i vägen, inte ställa krav eller ställa till med besvär. Det är ett livslångt inlärt beteende som är otroligt djupt rotat eftersom det dessutom har premierats. Men det är inte konstruktivt. Ingen kan vara stark jämt, och alla har vi behov av en axel att luta oss mot ibland. För mig har den inlärda självständigheten och det halvt självvalda, halvt påtvingade "kan själv"-beteendet gjort mig hårdare än vad jag egentligen är och oändligt ensam. När det blåser hårt står jag alltid ensam, för steget att vända mig till någon annan, be någon finnas där, är så stort att det blir snudd på omöjligt. Att vara självständig är positivt, att klara sig själv suveränt, men att inte kunna eller våga be om hjälp för att man är rädd för att vara i vägen och bli avvisad är allt annat än bra. Att redan som barn ha förnekat mitt inre barn innebär att jag idag försöker att hitta och bejaka det som borde ha fått komma naturligt en gång i tiden. Det är inte naturligt att förneka behov bara för att man kan upplevas som besvärlig eller krävande, och det var absolut inte naturligt för ett barn att göra det. Barnet inom oss måste få vara precis så som hon/han är för att vi ska vara hela och faktiskt växa upp på riktigt.

Och där är jag nu: att jag blivit medveten om att det här är ett problem, något som inte gör mig gott och som jag vill och behöver ta mig genom för att gå vidare som mer hel. Jag är inte rädd för att vara svag, men jag behöver träna på att vara det och på att låta någon annan finnas där då. På att släppa in någon. Om jag inte öppnar den dörren kommer jag att förbli ensam i de mörka stunderna och ger inte andra chansen att finnas där för mig eller hjälpa mig att tillgodose mina behov. De stunder då jag har ett behov av en annan människas stöd och värme är svåra att lösa på egen hand. Så här är jag. Jag har tagit de första stegen och insett att jag inte är ensam om de här tankarna. Jag behöver inte vara ensam.

Spontana prioriteringar för välbefinnandets skull

Hur lätt är det inte att ruta in sitt liv i jobb, fritid, böcker att läsa, vänner att träffa, telefonsamtal att ringa, träningspass, TV-program, mattider... Även fritiden blir inrutad och full av måsten och borden. Hur bra är det för välbefinnandet när det roliga blir ett måste?

Något som ofta får stryka på foten när jag har mycket runt mig är sociala kontakter. Vänner. Familj. Bekanta. Jag ringer eller skriver inte om jag inte har något att säga, eller om jag har så många tankar i huvudet att jag inte vill prata med någon eller orkar lyssna. Stress gör mig dålig på att ta initiativ, och jag som till och med en bra dag avskyr att ringa andra än de allra närmaste... ja, ni förstår. Det handlar inte om att jag inte bryr mig om eller inte tänker på, bara att jag måste sätta mig själv främst. Ibland är ett SMS mitt sätt att visa att jag bryr mig men inte orkar ringa.
Genom åren har det tyvärr lett till en hel del konflikter och mer eller mindre direkta anklagelser om svek och egoism. Och det gör att jag lätt hamnar i en skuldfälla och känner mig skyldig och som en dålig kompis som inte ringer. Men som jag brukar säga: "telefonen går åt två håll." Vill du prata med mig är det bara att ringa. Hör jag telefonen och kan svara gör jag det, hinner jag prata gör jag det, hinner jag inte säger jag till, men ett par minuter brukar jag hinna. Då brukar jag strunta i vad jag orkar eller inte, tyvärr. Jag är dålig på att säga till att "du, jag orkar inte prata med dig idag". (Väldigt dålig.) Och feg, för jag räknar faktiskt inte riktigt med att mitt behov förstås och respekteras. Det har hänt för många gånger att reaktionen blivit den motsatta.

Just nu är jag dålig på att planera in att träffa vänner eftersom jag har haft ganska mycket jobb (och av lite olika skäl så tar allt längre tid, vilket ger långa dagar utan mer betalt), och inte heller vet idag om jag orkar eller vill träffa någon imorgon, eller om jag hellre vill ha lite tid för mig själv. Tid för mig själv är ett lite krångligt kapitel just nu, framför allt kvalitetstid. Tröttid i soffan för att jag inte orkar göra något är inte riktigt kvalitetstid, även om den är nödvändig. Om vännerna däremot själva tar initiativ så är det en annan fråga; då öppnar jag kalendern och skriver in. När jag väl lovat, och det finns en tid, så håller jag mitt löfte. Men det innebär att det blir lite "först till kvarn"; den som hör av sig har en större chans än den som väntar. Det är mitt flyta-med-i-strömmen-tillstånd.

Den här veckan har det varit prova på-klasser i dans på Studieförbundet Vuxenskolan i Göteborg, och pga jobb missade jag både måndagens och tisdagens klasser. Igår var jag för en gångs skull klar med jobbet tidigt och tänkte att jag åker ut och dansar nybörjarklassen och åker sedan förbi och köper kattsand på vägen hem. Men för säkerhets skull stoppade jag ner träningskläder för att kunna köra drilling (hårdare teknik- och styrketräning för dansare) också, om jag ville. Jag tänkte inte göra det eftersom jag då inte skulle hinna handla. Men ifall att...

Det blev ifall att. Efter dansklassen kände jag att jag lika gärna kunde stanna kvar, när jag ändå var där, och köra en sista gång. (Jag kommer inte att gå drillingkursen i höst eftersom pengarna och tiden inte räcker till.) Mycket spontant. Därmed valde jag bort att hinna handla, att hinna ringa de där samtalen jag hade tänkt ringa, att diska och en massa andra saker. Men katterna överlever, vännerna får acceptera, disken kan jag ta idag - och i stället fick jag köra ur mig lite stress och hade roligt. Jag gillar ju att träna!

Visst blev det senare än jag hade tänkt och visst fick jag inte gjort det jag hade tänkt, men jag fick faktiskt något annat i stället. Det är nyttigt att lägga måsten och borden på hyllan ibland för lite spontant kul!

Värmeslag och danssjuka

Åtminstone så mycket värmeslag att det där med bloggande och allt annat än the bare necessities (vilket inkluderar Facebook) blir vilande tills min överhettade och därför avmattade hjärna orkar ta itu med det. Trist, men vad ska jag göra när det bara är för varmt för att ens röra mig? Fast dans och hård drilling orkar jag med... JA, klart jag gör! Det är ju så kul, givande, stimulerande ochberoendeframkallande. Jag har nog fått danssjuka, för jag tycker att två gånger i veckan är för lite och får abstinens redan innan min dance high gått över. Och som drog betraktat är dans i det närmaste helt ofarligt, kanske bortsett från för mitt sociala liv (visst - som om jag hade något), så även om jag känner mig galet överraskad över att plötsligt på allvar kunna tänka mig att binda upp mig tre kvällar i veckan - jag som haft enorma problem med att ens ha en fast aktivitet som inkräktar på min frihet - så är det inget jag skräms av. Tvärtom. Jag är själaglad över att äntligen ha hittat hem till dansen igen. Och jag har världens coolaste danskompisar! Underbart öppna tjejer som är lika onormala som jag.

Känner mig otroligt hemma i gruppen, även om jag har kvar vissa små blygseltendenser och rädslor för att vara "för mycket" och att andra inte ska gilla mig. De är däremot bittesmå, men jag blir stundtals medveten om dem så att jag noterar dem, även om jag i stort sett väljer att strunta fullkomligt i dem och bara vara mig själv. Jag trivs ju bäst då, och andra får faktiskt ta mig som jag är - om någon inte gillar mig; taskigt för dem! (Nu fick jag Pinks "So What" i skallen, som för att understryka det påståendet.)

Jag lider verkligen av värmen och önskar så att jag hade tillgång till bil för att kunna åka och kvällsbada i Delsjön. Var där i tisdags kväll med underbara väninnor, och njöt. Dag: havet, kväll: sjö. Vill dit varje kväll för att suga märgen ur sommaren. Men två spårvagnar och en lång promenad är lite för avancerat för att jag ska göra den resan själv. Så jag får väl nöja mig med en kvällsdusch... Inte lika roligt. Men kanske hjälper det mig att sova.

Jag gör tappra försök att komma i och ur säng relativt tidigt, så att jag åtminstone kan ge sken av att vara produktiv och få något gjort, men det är dåligt bevänt med det. Jag vaknar till liv när solen sänker sig och temperaturen sjunker, och kommer sällan i säng före två nu. Det är liksom som om jag mer och mer blir den där nattvarelsen som jag haft inom mig så länge; puppan håller på att spricka, den vackra varelsen kan äntligen komma ut ur det fängslande skalet och låta de svartlila fjärilsvingarna breda ut sig och ta henne/mig till oanade höjder och djup. Födslovåndor? Nej, faktiskt inte. Mer nyfikenhet och en förundran över att känna att det händer något stort som jag inte riktigt vet vad det är. Men häftigt.

Det känns som om ytterligare bitar av min sanna identitet, mitt sanna Jag, faller på plats i rask takt, skalet flagar av och jag blir friare, starkare, den jag är ämnad att vara. Vissa små steg, knappt förändringar alls, känns stora när det handlar om att byta en etikett mot en annan, men samtidigt är jag densamma. När en förändring egentligen mest är semantisk och handlar om etiketter som innebär att andra kommer att placera mig i ett annat fack, så känns den faktiskt inte så stor alls. Inte när den handlar om en insikt som vuxit fram under lång tid tills jag faktiskt förstod. Och den slutgiltiga förståelsen kom när jag satte ord på det. Insikter, tankar och resonemang för sig själv i all ensamhet i all ära, men jag behöver ofta höra mina egna ord, i samtal med andra, få reflektioner och speglingar genom möten, för att verkligen förstå.

Annars är allt nästan som vanligt: Försöker jobba (dubbeljobba egentligen) men ligger efter pga värmen, så det blir helgjobb igen, dansar, träffar vänner då och då, är social över nätet... Lite lätt frustrerad, av flera skäl. Färgade håret idag och fick lite panikkänning när färgen var morotsröd när jag hade satt i den. Jag hade för mig att jag hade köpt en kallt mörkt brunröd... Det blev inte riktigt morotsrött, men rödare, och kanske inte så kallt som jag vill och bör ha. Se själva - fast det syns kanske inte så värst bra eftersom det inte är särskilt ljust i köket, där jag sitter:

Nu har jag satt i mig trekvarts liter jordgubbar (mums!), är fortfarande hungrig, känner mig klibbig och varm och behöver en dusch, så det är kanske dags för kvällsmat, kvällsdusch och ett ambitiöst försök att komma i säng.

Lager av insikter

Jag fick en Stor och Viktig Insikt igår när jag kom på att det som mer än något annat triggar mina svartaste dippar är trötthet. Eller rättare sagt frustration över att jag inte orkar göra allt jag vill, hur gärna jag än vill, för att jag är för trött. Och i den frustrationen blandas det även in saker som handlar ganska mycket om prestationer och egenvärde.

Jag tycker att jag har gått igenom just den frågan tidigare, att jag redan vet att mitt värde inte har något att göra med huruvida jag presterar eller inte, för mitt egenvärde ligger i något så enkelt som att jag är jag, men det finns tydligen några lager till att gå igenom.

Så uppenbarligen gör jag någonstans en koppling mellan att hur mycket och hur bra jag presterar och hur jag ser på mig själv. Det sker mest omedvetet, och inte förrän insikten slår mig och jag verkligen tänker efter. För hur känns det där i mörkret? Ensamt, som att jag är dålig, inte klarar av något (= inte är tillräckligt bra), är värdelös och hopplös och rädd för att andra inte tycker om mig egentligen. Allt detta är välkända tankar och känslor, och saker som jag för det mesta inte funderar över längre, men som uppenbarligen dyker upp när orken tryter och jag inte längre är den där högpresterande, aktiva och energiska personen som jag vill vara.

Jag försöker acceptera att det tar tid att komma tillbaka efter en depression med inslag av utmattning och ger mig ganska mycket tid att vila (ibland känns det som om just vila har blivit en viktig fritidssysselsättning), men det är inte alltid så bra bevänt med den där acceptansen. När viljan är så mycket större än orken, och tröttheten hotar min identitet, så är det inte lätt att acceptera. För jag vill ju inte vara så här trött! Någon gång måste det väl vara över, någon gång måste jag väl få tillbaka min otroliga energi, mer än stunder i taget?

Men det är intressant hur insikterna skalas av, lager efter lager, som på en lök, tills man någon gång når in i själva sakens hjärta. En insikt gör ingen helhet, men varje insikt som omsätts i handling ger en liten bit till mot helheten.

Tänk om du kunde

Tänk om

Du kan