torsdag 20 augusti 2009

Att få äga sina känslor eller När en kram är fel svar

En av de svårare sakerna jag fått lära mig när det gäller lyssnande och det vårdande/stöttande/helande samtalet (både när det gäller motivationsarbete, coaching, råd, healing och "själavård") är att hålla tillbaka mina egna känslor och låta den som talar äga sina. Det krävde till en början att jag tänkte efter lite och aktivt höll tillbaka, men kommer idag, för det mesta, naturligt.

Det handlar om att ge utrymme och låta den som talar äga sina känslor utan att - i största välmening - inkräkta på, ogiltigförklara, förminska eller ta över känslorna. Att lyssna är att bortse från sina egna känslor, reaktioner och impulser och verkligen höra vad den som talar säger, i ord och i uttryckta känslor. Genom att aktivt lyssna utan att själv inkräkta eller ta över håller man personen ifråga energimässigt, skapar ett tryggt utrymme för samtalet och visar att man är där och lyssnar. Att hålla ett känsloavstånd och ge utrymme och äganderätt till de egna känslorna är lika viktigt som gränserna man sätter vid t.ex. massage och healing, där gränserna kanske är lättare att känna igen just för att de är fysiska.

Jag är en fysisk och kramig person som bryr mig väldigt mycket om andra människor; jag är dessutom empat och har lätt för att känna in mig i andras känslor (vilket kan vara påfrestande tills man lärt sig att sätta upp en sköld som skyddar mot andras känslor). Just därför har jag fått lära mig att aktivt hålla tillbaka och ge utrymme tills den som talar själv talar om vad hon/han behöver av mig. Den där medkänslan som är så naturlig och mänsklig, önskan om att ge tröst genom en kram - det är fint, men i det här sammanhanget kan det vara så fel.
Det blir ett inkräktande, det blir ett sätt att faktiskt inte lyssna fullt ut, utan att låta sig styras av sina egna känslor och reaktioner; det tar fokus från den som talar, det berövar henne på sätt och vis äganderätten till sina känslor och förminskar dem. Att tränga in i samtalet med sina egna impulser och känslor, och projicera dem på den man lyssnar till (eller borde lyssna till), blir ett sätt att flytta fokus på den som talar till sig själv och därför förminska både den som talade och hennes/hans känslor.

Det är otroligt lätt att säga "kram" eller att kasta sig fram och ge en kram, men vad säger det egentligen? Visar det förståelse? Visar det att man har lyssnat och verkligen hört vad som sagts? Ja, om någon har bett om en kram eller visat att hon/han vill ha det. Men annars är det fel svar. Detsamma gäller råd; att ge ett råd kan bli så fel om man inte har blivit tillfrågad. I ett professionellt sammanhang eller när det gäller att prata allvar så är det helt enkelt fel svar. Rätt svar kan vara så enkelt som att vara tyst tills den som talat själv visar att hon vill ha en kram eller reaktion, ställer en fråga eller liknande. Låta den andra, den som pratar, själv bestämma vad hon vill ha och behöver och acceptera det.

Det professionella samtalet skiljer sig givetvis från vanliga kompissamtal och andra typer av vardagssamtal, men när det gäller allvarligare samtal, förtroligheter, personliga avslöjanden och blottlägganden - då gäller egentligen samma sak angående gränserna: att ta ett steg bakåt känslomässigt, lyssna aktivt och låta den som talar ta steget att bryta gränsen efteråt. Lämna de egna känslorna utanför, säg inget förrän den andra är färdig eller vill att du ska säga något. Det är respekt. Det är lyssnande. Det är att hålla någon energimässigt och känslomässigt och ge henne/honom rätt till sina egna känslor och ord. Det är att vara mogen nog att ta ett steg tillbaka från sina egna känslor och inte projicera dem på den andra, inte bemöta på det sättet man själv skulle vilja bli bemött utan bara vara där.

Jag har råkat ut för ett antal dåliga samtalspartner genom åren i psykiatrin - skötare, kuratorer, sjuksköterskor, arbetsterapeuter - som inte kan lyssna. Jag vet inte om det har handlat om bristande erfarenhet, dålig utbildning eller en personlig oförmåga att förstå vikten av att lyssna aktivt, men det har påverkat min tilltro till de här personerna och faktiskt till hela yrkesgrupper när jag har träffat för många inom ett yrke med samma oförmåga att lyssna. Svaret "det ordnar sig nog, ska du se" är ett skolexempel på ett tomt svar som innebär att man inte har förstått någonting.

Idag försöker jag vara väldigt medveten om att lyssna, hålla tyst och ta ett steg bakåt i allvarliga samtal även med vänner, och låta dem själva avgöra vad de behöver från mig. Jag är långt ifrån perfekt, men jag försöker. Och jag har kanske blivit lite känsligare för hur jag blir bemött i ett samtal. Om jag inte känner mig hörd, om jag märker att den jag pratar med inte hör mig, utan lyssnar genom sina egna filter och känslor och projicerar dem på mig, då tappar jag förtroendet. Jag väljer vilka som får förtroenden - utöver sådant som sägs i en helt öppen blogg där fördelen är att ingen kan avbryta - och det är en liten skara som jag känner att jag litar tillräckligt mycket på för att de ska få veta lite mer än andra. En avgörande faktor är reaktionen och förmågan att lyssna utan att projicera och låta mig äga mina känslor.

Det är en svår balansgång att ha distans i rätt sammanhang, men det första steget till att bli en bra och förtroendegivande lyssnare är att kunna vara tyst och inte låta de egna känslorna få överhanden i en situation som inte handlar om dig, utan om någon annan.

Tänk om du kunde
Tänk om
Du kan

3 kommentarer:

Jacob C sa...

Ser att du också har en blogg. Detta tycker jag var mycket intressant och ovanligt tänkvärt.

Lisa sa...

Jajamän, jag bloggar också. Som nästan alla andra, känns det som.
Och världen är liten, eller hur?
~L

Jacob C sa...

Ja, smått överraskande liten :-)
/J.