Ibland slår det mig hur frisk jag blivit

Ibland dyker det upp en förflugen tanke som i ett slag påminner mig om hur långt jag har kommit, om hur fri(sk) jag har blivit. Är. Låt gå för att jag varit fri(sk) i ganska många år vid det här laget, men frisk på samma sätt som den som aldrig haft en ätstörning kommer jag aldrig att bli. Min friskhet, eller frihet som jag föredrar att kalla det, är min helt egna, enligt kriterier som jag själv fick skapa på vägen ut. Den innebär kort och gott ätstörningsfri. Recovered.

Men vissa dagar far en tanke genom huvudet. Som idag. Det är fredag = tidigt BodyPump-pass. Fruktansvärt roligt, omänskligt tidigt. Men med bra instruktör och ännu bättre träningssällskap är det ett av de bästa sätten att börja en dag. Fast i morse var det trögt att gå upp. När jag inte sovit ordentligt på nästan tre veckor är morgnarna sega. Och jag var så trött efter passet att det knappt kändes verkligt. Inte sådär skönt efterträningstrött, utan trött. Så trött att jag knappt orkar prata, tänka, så trött att jag skakar och är illamående av trötthet. Då far en tanke genom huvudet: "Nu vill jag bara hetsäta." Något jag egentligen aldrig har gjort, annat än av svält eller för att kunna kompensera efteråt. Något jag inte heller gjort på… åratal. Så länge sedan att jag inte riktigt minns hur länge. Men tanken kommer, och det som får mig att notera den är hur jag viftar bort den. "Jaha. Nej, det ska jag inte." Slut på diskussionen och tanken blåser vidare som ett maskrosfrö. Jag tömmer min Gainomax, åker hem och äter en smörgås som andrafrukost. Och inser hur långt jag har kommit.

En gång i tiden var den sortens tanke något jag inte reflekterade över att jag ens kunde säga Nej till; numera är den något som dyker upp sällan och liksom bara blåser förbi. På vägen ut fanns det några år när sådana här tankar gav upphov till många och långa inre diskussioner. Det var när jag hade insett att jag kunde säga Nej, att jag kunde låta bli även om jag ville äta/spy/skada mig på något annat sätt bara för att jag faktiskt inte ville ta konsekvenserna av det, att det fanns ett alternativ, men inte var helt klar över vad alternativet var och om jag egentligen ville säga nej eller tänka på konsekvenserna. Vanans makt är stor… Men med åren, eller rättare sagt med aktivt förändringsarbete, försvann den vanan och ersattes av friska, oätstörda vanor. För att inte tala om hur tankarna byttes ut och tankebanorna förändrades. (Man måste verkligen beundra våra fantastiska hjärnors förmåga till förändring!) Så att jag idag noterar när det dyker upp en gammal tankerest, men inte tar fasta på den. Det som var självklart då är inte ens naturligt längre.

De gamla tankespåren finns kvar någonstans inne i synapsernas vindlingar. De är numera halvt igenvuxna stigar i stället för breda motorvägar, men de finns där. Ibland händer något som gör att en tanke viker av in på dem, som ett litet snedsteg ner i det förflutna. Oftast handlar det om att jag är trött, eller hungrig, eller stressad, eller ledsen, eller otillfredsställd, eller alltihop på samma gång - något som uppenbarligen påminner tankarna om det som var, och så far en synaps in på en gammal stig. Så enkelt, så… odramatiskt.

Hade någon för 10 år sedan sagt till mig att jag en dag skulle kunna vifta bort tankar så enkelt, skulle jag inte ha trott på det. Jag vägrade tro på att det var omöjligt att bli fri(sk), även om jag många gånger tvivlade, men så här långt tror jag inte att jag vågade tro var möjligt att nå. Och ytterligare en tanke slår mig: om jag har klarat det "omöjliga" på ett område så kan jag ju göra det på många fler, eller hur?