Något har hänt

Ja, något har hänt med mitt tålamod. Det är liksom lite större och jag har lättare för att acceptera saker som de är.

Hur märkte jag detta? Jo, genom att jag kunde acceptera att ta det lugnt och inte riktigt göra något alls i flera dagar när jag fick influensa i onsdags. Delvis förknippar jag acceptansen och lugnet med att jag på tisdagen tillbringade en underbar dag på spa på Sankt Jörgen Park Resort och verkligen gick ner i varv och bara var. Vatten, värme och indisk oljemassage gjorde underverk med mitt inre! Efter det följde 3 timmar dansdrilling, Drilling from Hell, som var körsbäret på toppen av en urhärlig dag. OK, det kanske inte var mitt smartaste beslut att köra spa + träning när jag vaknade med ont i halsen och lite småkymig känsla i kroppen, men det kändes ju bra under tiden (famous last words). Kanske inte lika bra när jag framåt småtimmarna vaknade efter att ha däckat i soffan några timmar och hade feberfrossa…

Men: jag accepterade. Vad annars fanns det att göra? Efter att jag plikttroget (och lite galet) hade varit uppe, slutkollat och skickat iväg ett jobb på onsdag morgon, var det sängen som gällde. Lugnet från tisdagen var kvar och jag var märkligt harmonisk. Tillräckligt för att lägga märke till det själv. Jag tog inte automatiskt värk- och febernedsättande för att kunna hålla vanligt tempo, utan kände att kroppen behövde vila. Så det fick den. Time out från allt annat.

Två dagar senare när jag fortfarande hade feber, fortfarande värk i kroppen och fortfarande inte kunde tänka klarare än för att läsa deckare och med möda tota ihop enstaka inlägg, OCH missade en after work som jag verkligen ville gå på var det kanske sisådär med acceptansen. Tålamodet tröt i takt med de avbokade gympassen och allt mer spända musklerna (jag är inte gjord för att ligga still), och med upplevelsen av att jag må vara lugn, men jag kan inte meditera eller göra något vettigt tankearbete eftersom det surrar av halva tankar i huvudet. Men ändå: jag pushade mig inte över gränsen. Och det var ändå 2005 som jag senast hade rejäl influensa, så det var kanske dags. Acceptansen gick helt klart lättare än förr.

Ytterligare två dagar senare är jag groggy men feberfri, försöker samla tankar och energi och funderar över hur tålamodet kan förändras. Jag tänker verkligen inte på mig själv som en tålmodig person, blir lätt otålig, vill att saker ska hända NU och har en tendens att tröttna på saker som drar ut på tiden eller personer som blir för långrandiga, men har ändå gång på gång bevisat att jag ibland har ett ofantligt tålamod. Och om jag lär mig att bemästra acceptans i stället för att bli irriterad och stressad över saker som jag faktiskt inte rår över och inte kan forcera, så är mycket vunnet. Jag tror att jag är på väg dit, och det känns underligt att vara så här lugn, så här… tålmodig. Men det är skönt.