Något har hänt

Ja, något har hänt med mitt tålamod. Det är liksom lite större och jag har lättare för att acceptera saker som de är.

Hur märkte jag detta? Jo, genom att jag kunde acceptera att ta det lugnt och inte riktigt göra något alls i flera dagar när jag fick influensa i onsdags. Delvis förknippar jag acceptansen och lugnet med att jag på tisdagen tillbringade en underbar dag på spa på Sankt Jörgen Park Resort och verkligen gick ner i varv och bara var. Vatten, värme och indisk oljemassage gjorde underverk med mitt inre! Efter det följde 3 timmar dansdrilling, Drilling from Hell, som var körsbäret på toppen av en urhärlig dag. OK, det kanske inte var mitt smartaste beslut att köra spa + träning när jag vaknade med ont i halsen och lite småkymig känsla i kroppen, men det kändes ju bra under tiden (famous last words). Kanske inte lika bra när jag framåt småtimmarna vaknade efter att ha däckat i soffan några timmar och hade feberfrossa…

Men: jag accepterade. Vad annars fanns det att göra? Efter att jag plikttroget (och lite galet) hade varit uppe, slutkollat och skickat iväg ett jobb på onsdag morgon, var det sängen som gällde. Lugnet från tisdagen var kvar och jag var märkligt harmonisk. Tillräckligt för att lägga märke till det själv. Jag tog inte automatiskt värk- och febernedsättande för att kunna hålla vanligt tempo, utan kände att kroppen behövde vila. Så det fick den. Time out från allt annat.

Två dagar senare när jag fortfarande hade feber, fortfarande värk i kroppen och fortfarande inte kunde tänka klarare än för att läsa deckare och med möda tota ihop enstaka inlägg, OCH missade en after work som jag verkligen ville gå på var det kanske sisådär med acceptansen. Tålamodet tröt i takt med de avbokade gympassen och allt mer spända musklerna (jag är inte gjord för att ligga still), och med upplevelsen av att jag må vara lugn, men jag kan inte meditera eller göra något vettigt tankearbete eftersom det surrar av halva tankar i huvudet. Men ändå: jag pushade mig inte över gränsen. Och det var ändå 2005 som jag senast hade rejäl influensa, så det var kanske dags. Acceptansen gick helt klart lättare än förr.

Ytterligare två dagar senare är jag groggy men feberfri, försöker samla tankar och energi och funderar över hur tålamodet kan förändras. Jag tänker verkligen inte på mig själv som en tålmodig person, blir lätt otålig, vill att saker ska hända NU och har en tendens att tröttna på saker som drar ut på tiden eller personer som blir för långrandiga, men har ändå gång på gång bevisat att jag ibland har ett ofantligt tålamod. Och om jag lär mig att bemästra acceptans i stället för att bli irriterad och stressad över saker som jag faktiskt inte rår över och inte kan forcera, så är mycket vunnet. Jag tror att jag är på väg dit, och det känns underligt att vara så här lugn, så här… tålmodig. Men det är skönt.

Tillvarons små mysterier: Ska Postens kunder vara synska

Idag damp det ner en avi på dörrmattan. En sådan där med texten "Vi har sökt dig för att leverera paket." Jag var lite fundersam eftersom de i så fall måste ha försökt igår eller idag, och jag visste att jag hade varit hemma. Jag tror att avin kommer från Posten eftersom den har deras logga i vänster hörn, bredvid "Ta med legitinamtion."

Så de har varit hos mig, men inte fått tag på mig. Nu har jag 14 dagar på mig att hämta paketet, eller betala för att få det utkört igen. Ja, det hade väl varit acceptabelt om jag faktiskt hade missat dem, och om det fanns någon adress där jag kunde hämta paketet. Jag vänder på avin. Nada. Inte ett ord, ingen etikett, ingen stämpel, ingenting som talar om var de har gömt mitt paket.

Men ett telefonnummer. Jag ringer det. Fyra val som inte är i närheten av vad jag vill, och ett femte för "övrigt". Jag väljer femman och blir placerad i kö. Får till sist prata med en snubbe som kontrollerar avinumret och konstaterar att de var hos mig 14:36 igår. Ja, men då var jag hemma. I lägenheten. Och nej, vi har ingen portkod och min ringklocka fungerar. Och har inte på musik så högt att jag inte hör när det ringer eller knackar på dörren. Killen på andra änden noterar faktiskt detta.

Jag undrar om de tänkte att jag bara intuitivt ska veta att de står utanför dörren och vill mig något. På samma sätt som jag intuitivt verkar förväntas veta, eller göra en kvalificerad gissning (vilket jag också gjorde) om vart de i stället skickade paketet. Låt gå för att min intuition är ganska hyfsad, men den fungerar inte riktigt på det sättet.

Nåja. Det är bara att ge mig ut. Och hoppas att nästa leverantör faktiskt provar med att ringa på innan han (för jag gissar att det var en man) bestämmer sig för att jag inte är hemma, och kanske knackar också för att vara på den säkra sidan.