Plötsligt slår mörkret till

Idag är en sådan där dag då allt plötsligt blev väldigt tungt, det känns som om en iskyla planterade sig längs med ryggraden och kyler skelettet till is så att jag fryser inifrån, klumpen i magen och halsen bara växer men gråten kommer inte, och luften är tung att andas. Mörkret tränger sig på när jag inte orkar hålla det borta. För det mesta är jag så bra på att hålla det borta, hålla mig aktiverad, göra saker, positiva saker, sådant som får mig att må bra. Så kommer en liten droppe som får bägaren att rinna över, ett litet svek, ett litet tvivel, och det är som om marken rämnar under mina fötter. All ork bara rinner av mig.

Jag har accepterat att jag är deprimerad och försöker inte förneka det genom att hålla mig aktiv. Men jag mår bättre när jag gör saker, när jag är bland människor, även om jag just nu blir otroligt trött efteråt. Så det finns ju en klar anledning till att jag är halvtidssjukskriven. Tro mig, det är väldigt berättigat och jag blir tröttare än vad jag själv egentligen vill medge. Jag vill bara få tillbaka orken och bli mitt vanliga energiska jag igen.

Samtidigt är det inte i närheten av så illa som för tio år sedan, och jag lever inte ut en massa självdestruktivitet. Den här gången är jag deprimerad utan att svälta eller skära mig, och skillnaden är enorm. Jag kan klara av ångest utan att försöka fly, kan till och med hantera den så lätt som att jag stannar upp, andas igenom den, känner och bryter den tankespiral som fördjupar ångesten. Det går. Men det tar kraft att göra det gång på gång. Armar och ben känns som blytung spagetti och det pirrar i fingrarna - det är så ångesten känns i kroppen innan jag känner den i huvudet. Och så har det varit ett tag nu. Jag vet att antidepp kan förstärka ångest i början, och när man höjer dosen, och jag har lugnande att ta, men vill inte göra det (har bara tagit det en gång på 1½ månad) så länge jag klarar mig. Det känns onödigt att ta behovsmedicin när jag klarar mig utan den, även om den kanske skulle kunna lindra ångesten. Men bortsett från kortare stunder klarar jag faktiskt av ångesten förvånansvärt bra. Så bra att det förvånar mig, faktiskt. Skillnaden mot alla år då jag var så rädd för ångesten att jag hela tiden försökte fly från den, med ganska självdestruktiva metoder dessutom, är så stor att det inte går att beskriva. tänk om jag hade vetat då hur ofarlig den var. Läskig - o ja, skrämmande - javisst, men farlig - nej. Inte ett dugg, faktiskt.

Jag får allt fler bevis på hur långt jag kommit, och på att jag verkligen kan hantera alla gamla destruktiva tankar som kan dyka upp. Ta bara det här: I ett par månader har jag tänkt köpa nya skalpellblad att ha hemma "ifall att", men varje gång jag är inne i stan glömmer jag det. Att skada mig är en tanke som drar genom huvudet då och då, och som ibland känns som en väldigt stark längtan, men den är inte så närvarande att jag kommer ihåg den när jag skulle kunna gå från tanke till handling. Och det är intressant. För de där stunderna då jag vill skada mig kan jag nästan förbanna att jag glömmer bort att skaffa de där bladen, men samtidigt så innebär det att jag slår bort impulsen och låter bli. Att använda något annat är inte en lösning. Jag kommer hela tiden längre och längre bort från att skada mig, och det gör mig stolt.

Trots upplevelsen av att ha fallit ner i ett svart hål idag så har jag faktiskt inga som helst tankar på att vara självdestruktiv, och det är verkligen ett ljus i det här mörkret. Plötsligt känns allt lite lättare. Jag hoppas på att hitta fler ljus, och att allt ska vara ljusare och lättare imorgon. Men idag har det verkligen varit tungt att andas. Jag vill ha lite tjockare hud igen, och lite mer energi så att jag inte faller ihop av en liten besvikelse.