Det är klart att man kan bli frisk!

Jag har många gånger mötts av tvivel från människor som tror att man inte kan bli frisk från en ätstörning, eller för den delen från många andra psykiska problem, och är medveten om att många med mig har mötts av samma tvivel. Till en början gjorde de att jag kände en enorm press på mig att vara friskare än frisk för att bevisa att jag visst var frisk, och nästan ständigt rannsakade mig själv och ifrågasatte om jag verkligen var frisk. För vad är egentligen friskt?

Jag kände på fullt allvar att jag var tvungen att försvara min friskhet på ett sätt som egentligen är ganska absurt, för vilka andra behöver göra det? Jag vågade inte tala om att jag mådde dåligt ibland, kände mig tvungen att vara glad och positiv och kontrollerad och samlad och aldrig prata om vilka mörka tankar jag också kunde ha, för tänk om någon trodde att jag fortfarande var sjuk? "Folk" vet ju att anorektiker ljuger, så då kanske de trodde att jag också gjorde det? Därför var jag i stort sett tvungen att t.ex. tacka ja när jag blev bjuden på något, även om jag egentligen inte ville ha för att jag helt enkelt inte var sugen.

Sedan ifrågasatte min kloka terapeut om det verkligen är så friskt att behöva vara friskare än frisk och förneka att man mår dåligt, vilket drog undan mattan under fötterna på mig ett tag, innan jag samlade mig och insåg att jag faktiskt inte behöver bevisa något för någon. Jag behöver inte försvara att jag inte längre svälter mig men att jag ändå är smal, men normalsmal i stället för underviktigt mager, jag behöver inte äta om jag inte vill eller inte är sugen, jag får må dåligt utan att veta varför och ingen har egentligen rätt att ifrågasätta hur jag mår eller vad jag gör. Jag vet ju vad jag gör och att jag inte lever ut en ätstörning eller skadar mig. Långsamt började jag släppa pressen på att vara friskast i världen och få en mer nyanserad bild av vad frisk innebär för mig, och kunde släppa känslan av att behöva försvara mig mot andras tvivel. Det har varit en process, men nu i veckan insåg jag att jag inte längre känner mig hotad av eventuella tvivel och misstro.

Visst irriterar det mig att människor, inte minst många i vårdyrken, tror att man inte kan bli frisk från en ätstörning, att "en gång anorektiker, alltid anorektiker" och att de nästan tycks förvänta sig att man ska fortsätta vara instabil eller ha ett problematiskt förhållande till mat, vikt och kroppen. Men faktum är att jag och de flesta andra friska f.d. ätstörda tvärtom verkar ha ett mindre problematiskt förhållande till allt det där än många som aldrig haft en ätstörning. Vi verkar vara de friskare i ett allt mer stört samhälle.
Jag har haft tur i oturen att jag aldrig har fått andra diagnoser, eftersom jag var så privat och kontrollerad kring mitt självskadande att jag aldrig hamnade på akuten, för tyvärr är det så att även felaktiga diagnosetiketter har en tendens att hänga kvar. Fast jag misstänker att så fort en läkare får höra att jag är tidigare anorektiker så dyker det upp en massa fördomar om att jag ljuger och manipulerar och nog inte alls är så frisk som jag verkar, men skillnaden mot för bara några år sedan är jag inte ser det i första hand som ett hot längre, utan som en möjlighet att visa att det inte alls är så.
OK, det är tyvärr sant att många med ätstörningar blir aldrig helt friska eftersom de inte släpper hela ätstörningen, men den som släpper alltihop kan bli helt frisk. Det är faktiskt inte konstigare än så. Men vad "frisk" innebär är en definitionsfråga. Är en frisk anorektiker bara som en nykter alkoholist som skulle kunna få ett återfall? Kanske, men faktum är fortfarande att en icke svältande eller kompenserande person inte är anorektiker. Så då är man väl frisk? Om jag inte längre skadar mig är jag inte längre självskadande, eller hur?

Jag undrar vad människor som betvivlar att man kan bli frisk från en ätstörning menar med frisk. Och jag undrar varför de tycks tro att om jag uttrycker tankar om bantning eller självskadande så skulle jag också agera ut tankarna - har de själva så dålig impulskontroll att de alltid omsätter sina tankar i handling? För mig är det faktiskt ett stort steg mellan tanke och handling, jag har aldrig varit impulsstyrd och känner inga som helst tvång att agera ut en destruktiv tanke. Men av någon anledning finns det människor som inte tycks kunna skilja på just tanke och handling, och jag tror att det egentligen säger mer om dem än om mig.

Jag vet vad jag gör, jag vet att jag är frisk och även om jag har kvar en viss identitet som f.d. ätstörd och f.d. självskadare så är det nu som frisk min identitet är starkast. Ibland känns det som en press eftersom jag själv försöker definiera hur dåligt man kan må och ändå vara frisk, men för det mesta är det ganska oproblematiskt. Som nu: Jag är deprimerad, men jag är ändå frisk från ätstörningen och självskadandet. Det är inte så enkelt som att man antingen är helt frisk på alla sätt eller helt sjuk på alla sätt.

Följ min blogg med bloggkoll