En av de största förändringarna har handlat om kroppsuppfattningen. Jag har gått från att vara rejält underviktig men ändå uppleva och se och känna mig tjock, eller i alla fall inte smal, till att gå upp nästan 20 kilo, vara normalviktig och både se att jag är smal och faktiskt uppleva mig som smalare än förr. Visst är det häftigt vilken förändring det kan bli?!
Så länge jag aktivt svalt mig och var underviktig så strävade jag alltid efter att bli tillräckligt smal, vilket inte satt i ett visst antal kilo - eftersom jag aldrig var smal nog vid något av viktmålen - utan handlade mer om hur jag upplevde min egen kropp. Problemet med den tanken är bara att ju mindre du väger, desto mer svält- och underviktigspåverkad blir du, och då får du allt sämre kroppsuppfattning och det kan till och med bli så att ju mindre du väger, desto större uppfattar du dig. Och låt mig tala om att det är otroligt frustrerande att uppleva det eftersom du ser att vågen visar mindre och ändå inte kan se att du blir smalare trots att du vet att du borde bli det. Jo, visst märker du av mer ben, men det där mjuka mellan benknotorna, har det inte blivit lite mer och lite mjukare? Ju smalare jag blev, desto mer rädd blev jag för att bli tjock. Självklart handlade det här med att vara smal nog inte om kroppen egentligen, utan om att få en känsla av att trivas med mig själv, en känsla av lugn, tillförsikt och ro som jag felaktigt trodde skulle infinna sig bara jag blev tillräckligt smal.
Men med fler kilon, normalt ätande och en hjärna som tolkar signalerna sannare, arbetade jag mig fram till en mer verklighetsanknuten kroppsuppfattning. Det var en process som pågick både vid matbordet och hos sjukgymnasten; jag fick bättre kroppsuppfattning både genom att gå upp i vikt och äta bra och genom att arbeta med kroppskännedom och dessutom bearbeta mina egna tankar och ideal. Jag är fortfarande inte helt säker på att det jag ser i spegeln är detsamma som andra ser när de ser mig, men jag vet att det jag ser åtminstone överensstämmer bättre med vad andra ser än hur det var förr. För 5-6 år sedan vet jag att alla som jag tyckte var lika stora som jag vägde 10 kilo mer. Idag skulle jag gissa att det handlar om max 5 kilos "synfel". Om ens det. Jag vet att jag är smal, men normalsmal i stället för mager, och jag tycker faktiskt riktigt bra om en del av de där mjukare bitarna, som bröst och rumpa.
Här kommer två foton, med nästan 9 års mellanrum - millennieskiftet och Halloween i år - och kanske 10-12 kilos skillnad. Kortet från millennieskiftet är nog ett av de foton där jag väger minst, trots att jag vägde betydligt mindre senare, men då stod jag alltid bakom kameran. Men de kanske åskådliggör skillnaden lite grann. Jag kanske bör tala om att jag har korsett på fotot från i år och är ganska så snörd, så jag ser nog lite smalare ut än vanligt.
31 december 1999:
31 oktober 2008:
En sak jag kan tillägga: Jag kan fortfarande inte se att jag skulle vara sådär jättesmal på det första kortet. Jag vet att med det BMI jag hade då så borde jag vara det, men kan fortfarande inte riktigt se det när det handlar om foton på mig själv. Jag och foton har inte ett kärleksförhållande, om man säger så, för jag är extremt självkritisk och tycker sällan att jag blir tillräckligt bra på dem. Idag går det dock ungefär 1000 gånger bättre än förr, troligen på grund av att jag trivs med hur jag ser ut oavsett om bilderna blir bra.
7 kommentarer:
Din blogg är verkligen vad jag behöver läsa för att orka kämpa mig mot ett friskare liv! Tack tack tack!!
Jättebra inlägg!
Ta inte det här på fel sätt nu... men jag tyckte först att det var svårt att se vilken av bilderna som du var smalast på. Du ser fortfarande läskigt smal ut gumman! Jag vet att du är frisk men jag kan ändå inte låta bli att kommentera det så om du någonsin har någon "tjock-dag" så kan jag påpeka att det helt och hållet sitter i huvudet! Du har gott om marginal till att gå upp i vikt om du vill (men om du trivs nu så ska du väga som du gör nu såklart!). Ville bara göra dig uppmärksam på det... från MIN synvinkel!
Kram!
Jättebra inlägg, glömde jag att skriva! Modigt av dig att lägga in bilder och jag önskar att jag också vågade göra det!
För mig har det varit (och är till viss del fortfarande) samma sak, när det gäller att förstå hur smal man faktiskt var trots att vågen visade det.
Ingela - Tack! Åh, vad glad jag blir! Kämpa på, för även om det är jobbigt utan dess like många gånger så är det värt det. Verkligen!
Matilda - Gullig du är!
Lisa W - Har inte tagit det på fel sätt, och din kommentar visar nog vad jag förvånats över: att jag kan vara så här smal och ha ett normalt BMI. Jag trodde aldrig det. Fast tilläggas bör (vilket jag har lagt till i inlägget) att jag har korsett på bilden från i år och är ganska välsnörd, så jag ser nog smalare ut än vad jag gör i vanliga fall.
Jag kan faktiskt inte se att det skulle vara så stor viktskillnad som det är, men jag trodde att det var för att jag inte kan se hur jag ser ut på kort...
OJ, jag märkte nyss att den ena bilden är från iår! Som ovanstående kommentatör har du marginal att gå upp i vikt. Lättare sagt än gjort, och ta det inte på fel håll. Innan du blev sjuk, alltså typ 1995 - hur såg du ut då?
Men såklart är känslan viktigare än BMI (så läge det är hälsosamt)... Var rädd om dig!
Så det är inte bara jag som har svårt att se var alla de där kilona har lagt sig? Vet inte om jag var stor för min vikt förr eller är liten för min vikt nu, men något mysko är det. Faktum är att jag alltid trodde att jag måste vara stor för min vikt när jag var anorektisk eftersom jag inte tyckte att jag var "så smal" och faktiskt inte heller fick särskilt mkt kommentarer om det, men jag har tänkt att så tror nog alla anorektiker eftersom vi "ser fel". Nu vete sjutton! Men det är så häftigt att ha gått från kraftig undervikt till normalvikt och fortfarande vara smal. Jag fattar liksom inte hur det gick till, så som jag nojade och fasade för detta normala...
Skicka en kommentar