Överdos av ord

Orden stockar sig i huvudet, de är för många, tumlar runt varandra och vill ut, men fastnar liksom. Det är så mycket som jag skulle vilja säga, så många tankar som håller på att formuleras, men så någonstans på vägen... tar det liksom stopp. Inte blir det lättare när jag jobbat med ord en hel dag, med andras ord, andras tankar som jag försöker klä i svenska ord. Då tröttnar ögonen till sist och jag vill göra något annat. Inte läsa, inte skriva. Men vad gör jag av mina tankar? Jag har ett behov av att skriva, ett behov av att uttrycka mig, att sätta ord på tankar och känslor. Jag märker att om jag inte får skriva av mig lite, släppa ut en del av det där tankevirrvarret, så surrar tankarna som en bikupa på kvällen och jag får inte ro.

Jag känner att jag försummar den här bloggen just nu, men hoppas att läsarna hittar till mina andra bloggar och förstår varför jag inte alltid skriver. Egentligen skulle det krävas så lite för att uppdatera dem, men vissa dagar saknas energin till ens det där lilla. Det här inlägget är i stort sett en korspost från min vardagsblogg, något jag av respekt för dem som läser både här och där helst inte vill göra, men idag väljer jag att göra det ändå. Vissa inlägg hör hemma här också. Men ständigt denna överdrivna hänsyn för alla andra...

Resan in i det förflutna som startade när jag började gå igenom gamla texter och lägga ut dem på Den mörka spegeln har väckt minnen till liv igen. Det är så mycket som jag har glömt, ledtrådar till vem jag var då och till hur jag hamnade där jag är nu, insikten om allt jag lärt mig på vägen som jag inte visste för bara några år sedan, den svårare insikten om hur lyckligt lottad jag är att det gick så bra. För det kunde ha gått ganska snett, många gånger. Det är märkligt, men först nu, med många år lagda mellan då och nu, kan jag till sist känna allt det där jag aldrig kände då. När jag läser mina ord och minns allt det som föll mellan orden, i mellanrummen på pappret, allt det jag inte sa, känner jag känslorna från då. Det är inte alltid trevligt. Jag blir också påmind om saker jag förträngt och försökt glömma, men som jag tror att jag måste minnas för att verkligen gå vidare, läka, bli hel. För att vara mig själv hel och hållen. Jag är summan av allt jag varit med om. Jag är min historia och min nutid. Vissa dagar vill jag inte minnas, inte känna, vill fly rakt tillbaka in i den falska tryggheten under glömskans vallmoblad, men jag kan inte längre. För jag vet att det inte går att glömma. Det går bara att vandra genom minnena, genom de där skuggiga eller rent av beckmörka fläckarna på stigen, och lita på att jag kommer ut i solen igen. För jag vet ju att jag gör det, jag har gjort den här resan förut och ljuset återvänder alltid. Jag har ju redan överlevt det som varit.