Då och nu - svar och funderingar

Lisa W och Matilda hade intressanta kommentarer till föregående inlägg, och jag har redan kommenterat dem till viss del. Men bara så ni vet: Jag vet att jag är smal och att jag har marginal att bli större. Jag har väldigt få tjockdagar och när jag har det är jag helt medveten om att det inte handlar om kroppen utan bara om en gammal ovana att feltolka allmänt missnöje som att det skulle vara något så enkelt som att min kropp är fel. Vilket givetvis inte är sant. Fat is not a feeling. Det är en feltolkning av att en verklig känsla i själva verket skulle bero på att jag är fet. Vilket egentligen vore bisarrt.

Men jag är också fascinerad av att jag kan vara så här smal och väga så mycket mer än förut. Jag menar allvar när jag säger att jag under de anorektiska åren tänkte att jag måste vara tjock för min vikt eller något eftersom det inte bara verkade vara jag som såg hur smal jag borde vara, utan även andra människor. Antingen så har "folk" ett otroligt skevt ideal eller helt störd uppfattning av vad som är sjukligt magert, eller så såg jag större ut än vad jag var. För jag har aldrig gömt mig i jättekläder. Så kanske är det så att jag är smal för min vikt idag. Jag vet inte. Och egentligen spelar det ingen roll, för jag vet vem jag är, vad jag gör, vilka tankar och beteenden jag har, och jag vet att jag mår bra och beter mig friskt. Så jag tar inte illa upp av kommentarerna, och blir inte heller jättenojig och rädd för att andra ska tro att jag ljuger och inte alls är frisk bara för att jag fortfarande är smal. Andras åsikter spelar helt enkelt ingen större roll längre. Det är mest lite förvirrande, faktiskt.

Matilda ställde följande fråga: "Innan du blev sjuk, alltså typ 1995 - hur såg du ut då?"
Jag har faktiskt inget "innan jag blev sjuk". Jag gick in i ett anorektiskt tänkande redan när jag var ungefär 5 år, har matvägrat sedan jag var baby, alltid varit underviktig och slutade i stort sett äta normalt när jag började skolan som 6-åring (ett år för tidigt). Jag var världsbäst på att ha alibin genom att inte gå ner massor i vikt förrän jag var ganska gammal, utan "bara" fortsätta vara underviktig, vilket alla ändå var vana vid, och genom att jag alltid ätit hemma. Fram tills jag var 28, efter att ha varit på AnorexiCenter i Varberg, hade jag aldrig, inte ens under bättre perioder, haft ett BMI som låg över anorektiskt BMI. På fotot från nyår 99/00 ligger jag ett antal steg till under det , men det är egentligen inte så värst relevant. Så jag vet inte hur jag såg ut innan jag blev anorektisk, eftersom jag inte haft något innan som vuxen. Ska jag säga sanningen så tyckte jag att jag var normalsmal. Men jag visste att jag borde vara smalare än så även om jag inte kunde se det. Tanke och känsla går inte alltid ihop så värst bra.

Idag är det annorlunda. Jag ser att jag är smal, jag vet att jag är smal, jag äter och väger normalt, och bryr mig inte ens en tiondel av vad jag gjorde för bara fem år sedan. Det har blivit nästan lika naturligt att äta som det förr var att inte äta, eller att kompensera, även om jag ofta fortfarande tycker att det är tråkigt att äta och ett nödvändigt ont - jag är väldigt barnslig när det gäller måsten, och att äta när man inte har aptit är skittrist, men jag gör det. Och jag är en obotlig gottegris! Det är häftigt att inte nojja, att inte känna att jag måste träna eller måste ut och promenera bara för att jag har ätit något oplanerat, det är underbart att vara så avslappnad kring mat och att inte ha ångest över att jag är lite mjuk här och där.

Jag minns att en kompis som var på MHE-kliniken i Mora berättade att hennes behandlare där sa att målet med behandlingen var att hon skulle bli smal. Hon vågade inte tro på det eftersom hon inte var smal trots anorexi. Men smal är något helt annat än mager, smal är väl friskt medan mager är sjukligt? Så ser i alla fall jag det idag. Som jag hade ångest för att gå upp i vikt, och över att se hur vågen visade mer vecka för vecka. Jag var livrädd för att vikten bara skulle fortsätta upp, upp, upp i all evighet eftersom det för mig kändes omöjligt med en vikt som var stabil. Antingen går den väl upp eller ner? Och det spelade ingen roll vad andra sa, för jag vågade inte tro att det skulle vara så även för mig att vikten faktiskt stabiliseras på kroppens egen friskvikt. Tänk om just jag var annorlunda och skulle bli världens fetto? Men jag gjorde det ändå, jag tog ett steg ut i det okända, ett leap of faith, och testade. För det var ju inte som om det funkade så värst bra att vara anorektisk, jag var inte direkt lycklig och frisk. Och det var värt chansen. Jag gick från att vara mager och se mig som ganska tjock, till att både vara och se mig som smal. Från olycklig till lyckligare, från att inte ha ett liv till att ha väldigt mycket liv, från att vara osäker och rädd till att bli självsäker, ha självkänsla och inse hur modig jag faktiskt är. Det är klart att jag är rädd, men mod innebär att göra något fast man är rädd; att inte låta rädslan styra. Jag kommer aldrig mer låta rädslan styra.

Förändringen är så enorm att jag är som två olika personer som lever två olika liv; ett då, ett nu. Men jag gillar att se kontrasterna, se hur mycket som faktiskt hänt, inte minst de där dagarna då allt inte är rosenrött och jag ibland känner att jag inte kommer någonvart i livet. Då är det nyttigt att stanna upp och påminna mig: Se hur långt jag kommit!