Isabelle Caro - anorektisk modell i antianorexiakampanj

Foto: Oliviero Toscani

Isabelle Caro, den franska modellen som blivit mest känd för sin medverkan i antianorexiakampanjer riktade mot modevärlden, gick bort tidigare i höst, 28 år gammal. Orsaken beskrivs som akut respiratorisk sjukdom. Ja, det är ju nästan aldrig någon som dör av ätstörningar… Själva dödsorsaken brukar vara något helt annat, som är en följd av ätstörningen, eller förvärrat av den. *suck*

Just Isabelle Caro har jag en väldigt kluven inställning till. Hon blev känd genom en reklamkampanj mot anorexia, och har själv hävdat att hennes mål med kampanjen var att visa anorexians fula ansikte. Kampanjen väckte stor uppmärksamhet och annonserna förbjöds i Italien. Föga förvånande, för den här sortens antireklam fungerar i stort sett bara på de redan friska. För alltför många med ätstörningar blir den tvärtom en sporre, thinspiration. Den som menar allvar med en antianorexiakampanj borde tvärtom visa friska, sunda kroppar – för det är sunda, normalviktiga förebilder som behövs, inte avskräckande exempel.

 I intervjuer pratade Caro om sin traumatiska barndom som hade lett in i anorexin och ja, hon hade en jävlig barndom. Det är tydligt att hon såg sig som ett offer, inte bara för sin barndom utan för ätstörningen. Men även om en ätstörning är en enormt stark kraft när man har lagt åratal på att hjärntvätta sig själv in i ett stört tänkande, så är man inte ett offer för något externt, utan för sina egna tankar, beteenden och föreställningar om verkligheten. Offerrollen blir en perfekt sköld, som få vågar ifrågasätta, att gömma sig bakom för att slippa göra det jobbigaste av allt: konfrontera livslögnen om ätstörningen som en fungerande livslösning och utmana sin ångest och sina egna (van)föreställningar om sig själv. 

Caro pratade om hur hon kämpade för att bli frisk, men att det måste gå långsamt, i hennes egen takt. Ja, det är vad alla med ätstörningar säger för att slippa ta sig an tillfrisknandet till 100%. Att tillåtas göra det i sin egen takt och stanna kvar i bekvämlighetszonen leder oftast inte till ett tillfrisknande. Det kan leda framåt en viss bit, men så länge man är kvar i bekvämlighetszonen och inte hela tiden trycker ut väggarna för den, gör det som är obekvämt och utmanande, så spelar man med ätstörningens regler. Att kämpa för att bli frisk innebär att hela tiden gå utanför det bekväma och att kämpa helhjärtat under lång tid, inte tills det tar emot eller tills ångesten slår till. Det handlar inte om att "försöka" utan om att göra det. Hur jävligt det än är. Det kan ta tid och det är inte lätt, men det går.

I fallet Isabelle Caro misstänker jag att uppmärksamheten hon fick för sin anorexi motverkade motivationen att bli frisk. En långvarig ätstörning skapar ofta en rejäl identifikation med sin ätstörning, och att då få uppmärksamhet för den, och bli känd för den, stärker den sjuka identiteten. Kvinnan som hade upplevt sig som nästan osynlig och som inte hade vågat prata om sitt liv blev nu sedd för ätstörningens skull. Om du blir berömd för något, hur stort är då incitamentet att släppa just det du blivit berömd för? 

Det här känns som ett så onödigt dödsfall. Om Isabelle Caro hade fått hjälp att bryta med den sjuka identiteten och att lämna den falskt trygga lådan som ätstörningen är, i stället för att få uppmärksamhet för sin sjukdom, så hade hon inte behövt dö alldeles för tidigt. Men valet att lämna ätstörningen var alltid hennes eget – det är något som ingen annan kan bestämma över. Däremot är det viktigt, rentav livsviktigt, att tala om att valet finns där, för det är inte alltid man själv är medveten om det; så stark är kraften i våra tankar och föreställningar. Tror jag att det bara finns en väg så ser jag också bara den vägen.

Det är inte lätt att byta väg och bli frisk, men det går. Svårt är inte omöjligt.

Att gömma sig bakom ångest – och att tillåtas göra det

"Men jag har faktiskt ångest!"

Hur många gånger har du använt den frasen, eller någon liknande, för att slippa undan? För att slippa ta ansvar för något du gjort, för att slippa hålla ett löfte, för att slippa utsätta dig för något som skrämmer dig? Hur många gånger har du hört någon annan säga det?

Ångest är förrädiskt: ju mer makt du ger den, desto mer tar den. När du börjar bli rädd för att få ångest och undviker saker för att de skulle kunna ge ångest, när du börjar kringskära ditt liv mer och mer bara för att du känner den där sugande obehagskänslan i magen när du tänker på vissa saker, så skapar du ett ångestfängelse. Du ger ångesten en styrka och makt som den inte har från början. Ångest är tankar och känslor som ger upphov till fysiska symtom, symtom som ofta har sitt ursprung i spänningar. Det är inte en egen kraft som kidnappar dig och tar över ditt liv. Och du kan lära dig att hantera ångest genom att ta tillbaka makten från den och sluta låta den styra.

Jag säger inte att ångest är en bagatell, utan det är urläskigt och dränerar energi och kan bli oerhört handikappande. Men ångest är inte ett handikapp från början, och den blir ett handikapp bara om den får bli det. När du började ge efter för ångesten, låta den styra, låta bli att göra saker för att de gav ångest, eller kunde ge (vilket är vanligare), så gav du bort din makt till ångesten. Du lät den styra över ditt liv, i stället för att själv behålla kommandot. För precis så läskigt är ju ångest att vi till varje pris vill undvika den – vi är människor, och människor vill maximera lycka och minimera lidande. Så enkelt.
Sedan hjälper det inte att andra människor, de som inte förstår ångest eftersom de aldrig har haft det, har sådan respekt för ångestargumentet att de inte vågar utmana utan daltar. Och då tillåts ångesten få fäste och bli handikappande; bli en anledning att inte "kunna" plugga, jobba, ta ansvar. För visst sjutton kan man både jobba, plugga och absolut ta ansvar även om man har ångest – man kanske inte klarar 100 % varje dag, men förmågan finns kvar. Inaktivitet gör det värre, att inte utsättas för krav och ansvarstagande, dagsrutiner och uppgifter man ska klara av gör inte ångesten mindre, utan är tvärtom en anledning att alldeles för många går långtidssjukskrivna på grund av ångest. Och hur lätt är det att sedan ta sig tillbaka? Inte. Man vilar sig inte fri från ångest, man lär sig aldrig att hantera ångest genom att slippa undan eller undvika situationer som ger ångest – det är inte att hantera, utan att ge efter eller fly – tvärtom skapar det en situation där individen lär sig att hon/han faktiskt kan slippa undan genom att gömma sig bakom ångestargumentet och där ångesten tillåts styra. Alla har förmågor, alla kan mycket mer än vad de tror om de får chansen.

Många som har ångest kan tala om i vilka situationer den kommer, vilket innebär att de har skapat förväntningar och självuppfyllande profetior: jag vet att jag får ångest i situation X, därför får jag det. Våra tankar är precis så kraftfulla att de kan framkalla känslotillstånd, men det innebär också att vi kan lära oss att tänka om. Och det går att lära sig att bryta ångesten tidigt i spiralen, att hantera den på ett sätt som innebär att  den inte tillåts styra livet.

Dessutom är ångest ingen ursäkt. Den fråntar dig inte ansvaret över dina handlingar, den ursäktar inte om du beter dig illa eller gör ett misstag, om du bryter löften eller skadar vare sig dig själv eller någon annan. Du har fortfarande makt över och ansvar för dina handlingar (om du inte är psykotisk). Före till och med den mest impulsiva handlingen finns en bråkdels sekund där du fattar beslutet att göra eller inte göra. Och det är bara genom att ta ansvaret fullt ut som du kommer att kunna förändra.

Jag går inte på ångestargumentet och accepterar det inte som ursäkt. Jag förstår det, och har full förståelse för att människor mår dåligt, men jag köper det inte som ursäkt. Många andra gör det, de låter människor med ångest komma undan för att de "mår så dåligt" eller blir utagerande när de konfronteras med saker de faktiskt har gjort fel. I don't. Varför? För jag har också ångest. När någon säger att hon/han har ångest måste jag ibland bita mig i tungan för att inte säga "det har jag också".

En bra vecka har jag bara milda ångestkänningar kanske 4 dagar av 7. En sämre vecka kan jag gå med ångestpirrningar i händerna, en sugande klump i magen och vara skakis hela dagar, med panikkänningar då och då. Det suger kraft, men jag tänker aldrig mer låta ångesten och rädslan ta över. Jag har lärt mig att stanna upp och andas djupt några gånger om jag får ångestattacker, jag har lärt mig att bryta tankar, jag har lärt mig att det inte är farligt. Jag vet att det går att lära sig att hantera ångest och att det kräver aktivt arbete. Men det kräver mer än något annat att du tvingar dig själv att utsätta dig för just det som skrämmer, det som känns som om det är på gränsen för vad du klarar av, och att andra pushar på och backar upp dig för att du ska göra det. Och att aldrig ge upp. För jag är inte någon supermänniska som klarar av saker som ingen annan klarar av. Men jag ger inte upp.

Jag lever med ångest, kanske skulle man kunna kalla det för "generaliserat ångestsyndrom", men jag ser ingen som helst anledning att sätta ord på det. För då ger jag ångesten en plats i mitt liv som den inte förtjänar. Jag har för mycket att göra för att ge efter för den, för mycket jag vill, för många drömmar. Jag har helt enkelt för mycket liv för att någonsin mer låta rädsla hålla mig tillbaka. Jag kanske inte är på topp hela tiden, men jag är på topp av min förmåga. Och det är bra nog. Inga ursäkter, inga bortförklaringar. Bara liv och känslor.

Hur började det?

Förra tisdagen var jag i Säffle på utbildningsdag för kommunanställda inom vård (psykiatri), socialtjänst, omsorg och skola, för att de skulle lära sig mer om självskadebeteenden. Jag höll en föreläsning och diskussion på nästan 2 timmar och missade tyvärr Elin Grelssons föreläsning efteråt eftersom jag var tvungen att vara tillbaka i Göteborg. Att vara ute och föreläsa igen påminde mig om hur otroligt roligt jag tycker att det är, och hur de där kunskaperna som jag sitter på genom alla år med ätstörningar, självskadebeteenden, depression och ångest, och som jag inte tycker är särskilt märkvärdiga, faktiskt kan hjälpa andra. För kommentarerna jag fick efteråt var väldigt positiva. (Om någon är intresserad av att boka mig kan ni kontakta mig via mail.)

Men jag fick också en fråga som jag fortfarande inte vet om jag kan svara på: Hur började det? Hur kom det sig att jag gick in i en ätstörning? Vad gjorde att jag skar mig, den där första gången jag aktivt skadade mig själv?

Sanningen är att jag inte vet. När det gäller ätstörningen känns det som att det alltid var så, eftersom jag inte riktigt minns något "före". Jag gick in i det tänkandet så tidigt att jag inte kan säga att något påverkade mig, att det var någon yttre impuls som fick mig att välja just mat och vikt som fixering. Kanske var det delvis ett medfött svältberoende, kanske handlade det om kontroll över något som jag kunde kontrollera och som kunde vara bara mitt. Jag vet bara att någonstans började det och sedan fortsatte det; ett tänkande som var så mycket en del av mitt liv att jag sällan stannade upp och ens undrade hur det började, varför det började. Visst har vårdpersonal, psykologer och terapeuter genom åren försökt rota i det, när de tagit anamnes eller när de har försökt reda ut vad som är Den Bakomliggande Faktorn. Men så enkelt är det inte, inte när man har gått i över 15 år innan man söker hjälp. Då spelar den ursprungliga utlösande faktorn inte en särskilt stor roll längre.

Periodvis har jag säkert föredragit att leta efter orsaker för att slippa ta itu med problemet, men vad leder det till? Det finns aldrig ett svar som får alla bitar att falla på plats och vips! ändra tankar och beteenden. Har man lärt in ett destruktivt, stört beteende kan man bara bli av med det genom att bryta det. Aktivt. Genom att lära in ett sunt beteende, helt enkelt. Alldeles oavsett bakomliggande orsaker. Det blir liksom lite meningslöst att in absurdum rota i det förflutna, för dels kan jag ändå inte ändra på det, och dels är det bara här och nu som jag kan göra en förändring. Visst har vissa ledtrådar från det förflutna gett mig förklaringar som fått mig att förstå mig själv bättre, och hjälpt mig att skapa strategier för att komma vidare, men till minst 75 % har rotandet efter orsaker faktiskt varit ganska meningslöst. Det tar alldeles för lätt bort fokus från det viktiga: mitt ansvar att göra något av mitt liv här och nu. Förståelse är bra, förklaringar likaså, men orsaker, behöver vi verkligen dem?

När det gäller självskadandet är det lika svårt att svara på vad som fick mig att en gång börja skära mig. Det var långt före emo och det nästa epidemiska spridandet av självskadande som ett identitetsskapande ungdomsbeteende (säg vad ni vill, det är verkligen så det ser ut i vissa kretsar, kopplat till ett ganska stort koketterande som jag verkligen inte tål), så impulserna kom inte heller där från media eller vänner. Jag såg rakblad, jag bestämde mig för att testa. Uppenbarligen gav det mig något eftersom jag sedan gjorde om det. Och ganska snabbt var jag fast. Det var för mig ett beteendeberoende som mycket väl går att jämföra med vilket substansberoende som helst, bortsett från att ruset var kortvarigt och jag kom ner ganska snabbt men inte stenhårt igen. Men jag fastnade snabbt, även om jag under de första åren inte skadade mig särskilt ofta, och det fanns definitivt en snabb toleransökning. Så efter steg 1 var det en låg tröskel till steg 2 och sedan vidare. Helt utan någon egentlig orsak mer än att det uppenbarligen lindrade någon oro eller ångest i mig.

Som jag minns det, så här 17-20 år senare, var det inte så mycket ångestlindring som att känna något överhuvudtaget. När jag verkligen fastnade i det självdestruktiva beteendeberoendet var jag ganska djupt deprimerad och hade lite panik över att inte känna. Säkert fanns det ett mått av lindring eller lättnad också, för om det inte hade fyllt någon funktion hade jag inte fortsatt. Men det löste ju aldrig något. Precis som annat drogmissbruk. Det jag däremot vet säkert att det inte handlade om var dålig impulskontroll. Tvärtom hade jag väldigt bra impulskontroll, och det enkla faktum att min fåfänga hindrat mig från att vara randig idag är ett bra bevis på det. Jag valde när och var och hur jag skulle ge efter för impulsen. Full kontroll, och när jag kände att jag höll på att tappa kontrollen kontaktade jag psykakuten. Kanske inte den genomsnittliga patienten…

Men som sagt, svaret på frågan Varför har jag fortfarande inte. Jag vet inte varför jag började eller varifrån idén kom. Och inte heller där spelar det någon roll. Jag började, jag fortsatte, jag slutade. För mig är det mer intressant varför jag slutade än varför jag började, men det är ett ämne för ett annat inlägg.

Andra människor är ofta intresserade av varför och hur – varför började jag, hur gjorde jag – och det intresserar inte mig det minsta. Det är väl deras behov av att förstå, parat med lite sensationslystnad, som gör att de ställer fel frågor och söker svar på fel plats. Sanningen är att det är mindre viktigt att förstå det förflutna än att förändra nuet. Tillbakablickarna kan man ta när man brutit beteendet, för det är ändå först då man kan se nyktert på situationen.

För ett är säkert: Vi är inte vårt förflutna och det är bara i nuet vi lever och förändras. Den som stirrar sig blind på det som varit missar chansen att uppleva det som är.

1 december – World AIDS Day

1 december 2010. Det är 22 år sedan den första World AIDS Day. 1988 levde världen fortfarande i något slags AIDS-skräck, där myterna och fördomarna var enorma och AIDS lika med en snar dödsdom. Sedan dess har mycket hänt. Vi vet att HIV inte smittar så lätt som man en gång befarade; det är inte ett luftburet virus, det smittar inte vid hudkontakt eller om man tar i samma dörrhandtag som någon som är HIV-positiv. Smittvägarna är kända, likaså hur man kan skydda sig. AIDS är i sig fortfarande en dödlig sjukdom, men kan  människor kan tack vare bromsmediciner leva i decennier som HIV-positiva utan att utveckla AIDS. Det finns mediciner och metoder som göra att en HIV-positiv kvinna kan föda ett fullt friskt barn. Och kanske, kanske kommer det så småningom ett botemedel.

Kunskaperna är större, fördomarna färre – eller är de? Jag har förstått att det fortfarande finns en rejäl stigmatisering av människor som är HIV-positiva, och en diskriminering som märks både inom vården och utanför. Själv har jag nog levt i sammanhang där HIV-smitta och AIDS inte betraktas som vare sig ett tabu eller något stigmatiserande; HIV och AIDS har funnits i min närhet sedan 90-talet utan att det egentligen varit något konstigt. Det är tragiskt, ofattbart tragiskt, med en sjukdom som kan döda människor för att de älskar, men konstigt, fult, tabubelagt? Aldrig. Om det sedan beror på att jag har lätt för att acceptera utan att döma vet jag inte. Men varför döma någon på grund av en sjukdom?

Jag växte upp med AIDS-rapporter i medierna från tidigt 80-tal och det har på något sätt därför alltid funnits med i mitt medvetande. Jag vet hur det kan smitta och hur lätt det är att skydda mig med kondom (sprutnarkoman har jag inte varit och lär inte bli heller). För mig har det därför varit otänkbart att t.ex. ha tillfälliga oskyddade sexuella förbindelser. Därför blir jag lite rädd när jag hör att unga idag (och då menar jag inte bara tonåringar) verkar vara mer rädda för att bli gravida än att drabbas av sexuellt överförda sjukdomar (trots att könssjukdomar inte direkt är ovanliga) och snarare använder p-piller än kondom. Har de glömt? Har de inte lärt sig?

Det finns byar i Afrika där nästan alla är HIV-smittade eller AIDS-sjuka, miljontals barn är föräldralösa på grund av att deras föräldrar har dött i AIDS, mytbildningen om sjukdomens ursprung och botemedel är häpnadsväckande i framför allt Afrika och Asien och katolska kyrkans och vissa missionerande samfunds motstånd mot användning av kondomer och sexuell upplysning gör att HIV fortsätter spridas. Framför allt i de länder där man inte har råd med bromsmediciner. HIV/AIDS är en världsepidemi som kräver globala insatser. Och så finns det unga svenskar som tycker det är jobbigt att använda kondom…

Fakta talar sitt tydliga språk:

2009 fanns det 33,3 miljoner HIV-positiva i världen. Cirka 2,6 miljoner personer smittades med HIV och 1,8 miljoner människor dog av AIDS. (Källa: UNAIDS Global Report on the Global AIDS Epidemic 2010.)

I Sverige lever idag cirka 5000 HIV-positiva personer och 2009 anmäldes 486 nya fall av HIV-infektion, varav något över hälften är personer som har smittats innan de kom till Sverige. (Källa: Smittskyddsinstitutet.)


Det här klippet är från filmen And the Band Played On, som handlar om upptäckten av HIV/AIDS på 80-talet. En riktigt bra film, som absolut är sevärd. Filmen kom 1993, och när jag igår tittade på det här klippet och såg Freddie Mercury, Rudolf Nurejev, Magic Johnson, Arthur Ashe med flera blev jag väldigt förvånad över att det var så länge sedan. Det känns ju som bara ett par år sedan som Freddie Mercury gick bort, kort efter Jacob Dahlin här i Sverige, men det var hösten 1991. För 19 år sedan!

Jag tittar, lyssnar, gråter lite och minns. Den här videon är för dem som gått vidare och för oss som minns dem – och för de som behöver minnas.

Tillvarons små mysterier: Ska Postens kunder vara synska

Idag damp det ner en avi på dörrmattan. En sådan där med texten "Vi har sökt dig för att leverera paket." Jag var lite fundersam eftersom de i så fall måste ha försökt igår eller idag, och jag visste att jag hade varit hemma. Jag tror att avin kommer från Posten eftersom den har deras logga i vänster hörn, bredvid "Ta med legitinamtion."

Så de har varit hos mig, men inte fått tag på mig. Nu har jag 14 dagar på mig att hämta paketet, eller betala för att få det utkört igen. Ja, det hade väl varit acceptabelt om jag faktiskt hade missat dem, och om det fanns någon adress där jag kunde hämta paketet. Jag vänder på avin. Nada. Inte ett ord, ingen etikett, ingen stämpel, ingenting som talar om var de har gömt mitt paket.

Men ett telefonnummer. Jag ringer det. Fyra val som inte är i närheten av vad jag vill, och ett femte för "övrigt". Jag väljer femman och blir placerad i kö. Får till sist prata med en snubbe som kontrollerar avinumret och konstaterar att de var hos mig 14:36 igår. Ja, men då var jag hemma. I lägenheten. Och nej, vi har ingen portkod och min ringklocka fungerar. Och har inte på musik så högt att jag inte hör när det ringer eller knackar på dörren. Killen på andra änden noterar faktiskt detta.

Jag undrar om de tänkte att jag bara intuitivt ska veta att de står utanför dörren och vill mig något. På samma sätt som jag intuitivt verkar förväntas veta, eller göra en kvalificerad gissning (vilket jag också gjorde) om vart de i stället skickade paketet. Låt gå för att min intuition är ganska hyfsad, men den fungerar inte riktigt på det sättet.

Nåja. Det är bara att ge mig ut. Och hoppas att nästa leverantör faktiskt provar med att ringa på innan han (för jag gissar att det var en man) bestämmer sig för att jag inte är hemma, och kanske knackar också för att vara på den säkra sidan.

Är man inte riktig kvinna förrän man fött barn? eller Med sådana feminister behövs inga antifeminister

En tämligen ung bekant, och därtill mamma i unga år, skrev nyligen på nätet att hon inte tycker att man är en riktig kvinna förrän man är mor. Först då har man förstått vad det innebär att vara kvinna var kontentan, så som jag tolkade den. Det som komplicerar denna 50-talistiska och biologistiska, konservativa åsikt är att tjejen ifråga är feminist och rätt så långt ut på vänsterkanten, om jag har förstått det rätt.

Min reaktion: Idioti. Jubelidoti, till och med. Med feminister som hon behövs inga antifeminister. Den där sortens exkluderande åsikter, som innebär att man tar sig ett tolkningsföreträde och rätten att (be)döma sina medsystrar utifrån någon egen erfarenhet – du är en riktig kvinna, men du är inte det – går stick i stäv med min syn på vad feminism är. Men samtidigt… Det är inte en ovanlig åsikt när man skrapar på ytan hos feminister som fött barn. Jag har stött på den tidigare, bland annat när jag läste feministisk filosofi, för sisådär 10 år sedan, och inte heller då kunde jag förstå den. Jag accepterar helt och hållet att man inte tillfullo kan begripa vad det innebär att vara mamma förrän man har fött barn (även om man kan uppleva en modersroll utan graviditet, förlossning eller egna barn), men att det skulle säga något om vad det är att vara kvinna. Det köper jag inte. Att vara kvinna är så mycket mer än moderskap.

Men den sortens kommentarer får mig alltid att tänka efter: vad innebär det att vara kvinna, när blir man kvinna och vem har tolkningsföreträde i den frågan? Blir man kvinna vid den första menstruationen? vid 18 års ålder? 25 års ålder? vid det första samlaget? När man blir medveten om sitt kvinnliga kön och sin kvinnlighet och definierar sig själv som kvinna? Och jag kommer alltid fram till samma sak: Jag bestämmer vad det innebär att vara kvinna för mig, för det är den enda kvinnligheten jag verkligen kan säga något om. Och för mig handlar det om hela upplevelsen i att vara född med kvinnligt kön och uppfostrad som flicka/tjej – en uppsättning fysiska, psykiska och sociala upplevelser och erfarenheter, där somliga delas av andra kvinnor, andra inte. Det är inte en i första hand kollektiv upplevelse, och där går kanske vattendelaren mellan min feminism och vissa delar av feminismen som rörelse. Även om kvinnor har en på många sätt gemensam historia och kvinnor som grupp har upplevt och fortsätter att uppleva ett slags förtryck och maktmässiga motgångar som män som grupp inte står inför, så är jag en individ, med min personliga upplevelse av att vara kvinna. En unik individ som är kvinna och som till viss del ingår i ett kvinnokollektiv. Och jag värjer mig bestämt mot alla generaliseringar om vad det innebär att jag är kvinna.

För faktum kvarstår: Jag kom in i puberteten innan tjejen från exemplet ovan föddes och har därför troligen varit kvinna längre än vad hon har varit medveten om sin kvinnlighet. Men i hennes ögon är jag tydligen ingen riktig kvinna, och kommer aldrig att bli det heller. För jag är något så uppenbarligen annorlunda som en kvinna som väljer att inte bli mor. Jag tänker inte skaffa barn för att jag inte vill ha barn. Jag tycker inte ens särskilt mycket om barn. Gör det mig mindre till kvinna? Icke. Jag är inte heller överdrivet förtjust i män. Inte heller det gör mig mindre till kvinna. I'm my own brand of woman.

Jag säger inget om kvinnor som väljer att skaffa barn, men tydligen är det meningen att jag ska stå ut med andras åsikter om mitt, uppenbarligen i vissas ögon provocerande, val att inte bli mamma. Varför ska jag förklara det för dig? Skulle någon komma på tanken att ifrågasätta en mammas val att skaffa barn så som man blir ifrågasatt och ibland snudd på korsförhörd om varför man inte vill ha barn?

Vem är du att säga något om mina livsval?

Lämna inga dörrar på glänt

Jag har aldrig varit den som tycker om att lämna dörrar på glänt när jag lägger något bakom mig och går vidare. Jag har varit på eller av, gett allt eller inget, haft dörren öppen eller stängd. I nästan alla fall har beslut varit definitiva, lämnar jag något bakom mig är det borta och jag vänder inte tillbaka. En stängd dörr förblir stängd. Vissa dörrar var svåra att stänga, som till ätstörningen, och hade en tendens att gå upp trots att jag trodde att jag hade stängt dem, men de flesta var stängda. Låsta. Glömda.

Det tog till exempel 15 år att öppna dansdörren igen efter att jag bestämde mig för att jag aldrig skulle bli bra nog för ett professionellt dansliv och vare sig brann tillräckligt eller hade tillräckligt stort självförtroende för att ens satsa på det. Den dörren stängdes snabbt och hårt, för jag kunde inte gå från den nivån av engagemang som jag hade haft till hobby. I 15 år saknade jag dansen, saknade den rörelsens poesi som uppstår när musik, kropp och rörelse blir till ett och allt annat upphör, saknade det språk som aldrig går att ersätta med ord, uttrycket som bättre än något annat ger form åt mina känslor. I 15 år längtade jag, men dörren var stängd. Tills jag bestämde mig för att öppna den med en helt ny typ av dans. Samma dörr, men till ett annat rum. Och även den dörren har jag varit nära att smälla igen flera gånger. Det är bara lite svårare nuförtiden; jag är uppenbarligen inte lika svartvit; jag har mellanlägen mellan av och på. Eller så är vissa saker bara alldeles för viktiga för att ge upp.

När jag stängt dörrar har jag också stängt dörren för känslorna kring det som finns bakom den. Undermedvetet har det väl handlat om en försvarsmekanism, ett försök att fly bort från det som varit smärtsamt – out of sight, out of mind – och under lång tid har det också fungerat. Framför allt när dörrarna har handlat om beslut jag fattat, där jag inte för en sekund har ångrat eller någonsin tror att jag kommer att ångra. Men så händer plötsligt något och lager av obearbetade känslor väller fram. Känslor som jag, rent rationellt, tycker borde vara avklarade eftersom de hänger ihop med saker i det förflutna. Fast känslor är ju sällan rationella. Och för varje år som går, för varje lager av minnen, obearbetade känslor, gamla sår och annat som jag skalar av, för varje varv av spiralen jag kommer närmare kärnan av den som är jag, blir det tydligare att det går inte att ta sig runt den där bearbetningen. Känslorna måste gås igenom, förr eller senare. Eller kanske rättare sagt: i sin tid. Ibland krävs det några års andrum innan de kan bubbla upp, och bearbetningen kan ta allt från minuter till månader, kanske rentav år. Allt har sin tid, och den tiden kan man nog inte förändra.

Jag har alltid betraktat mig som en problemlösare: Jag ser problem, letar lösning och löser. Men när det gäller mig själv har det blivit svårare att göra det. Visst, konkreta problem är en sak, men när man (jag) inte kan sätta fingret på vad problemet är, då är det oftast något annat. Och de senaste veckorna har jag börjat inse vikten av att låta saker ta den tid de tar, att släppa fram det som kommer och låta det vara. Ibland finns det inte mycket annat att göra. Jag kan inte forcera eller lösa hur gärna jag än vill. Det innebär inte att jag är särskilt bra på att släppa fram, eller bara låta saker vara. Jag är mänsklig: jag vill minimera jobbiga saker och slippa allt som gör ont. Men det finns en process och den måste få ha sin gång, för annars kommer jag aldrig att bli färdig med den. Känslorna måste hänga med. Jag skrev om processen härom dagen i en av mina andra bloggar.

Trots att insikten om att allt måste få ta den tid det tar inte direkt är något jag inte redan känt till, så var det först förra veckan som jag verkligen förstod det, hela vägen in. Ni vet de där insikterna som plötsligt är så klara att man inte förstår varför man inte såg det förr. Så kändes det. Jag vet ärligt talat inte om det finns något jag kan göra för att underlätta processen eller göra den kortare, eller om det finns någon som andra skulle kunna göra; det enda jag vet är att jag måste gå igenom processen, jag måste känna mig igenom känslorna innan jag är klar med dem och kommer ut på andra sidan. Det är då jag nästan skulle vilja sätta upp en skylt med "Varning! Bearbetning pågår", för det är inte som om jag går oberörd genom vare sig känslor, minnen eller processen som sådan.

Jag vet inte om det finns känslor bakom varje dörr, men om de finns kommer jag tids nog att märka det. Allt har sin tid, och allt är som det ska vara om det som måste komma ut åtminstone kan få sippra fram genom dörrspringan. Kanske är det inte så enkelt som jag alltid tänkt att smälla igen dörrar, låsa dem och kasta bort nyckeln…

Ja, jag vet…

… det går långt mellan inläggen. För en del av orden som vill ut hamnar på andra ställen; Facebook, kommentarer hos andra, dagboken, mina andra bloggar. Så blir det när jag skapar temabloggar i stället för att gömma saker under etiketter i en och samma. Men jag är här. Fast lite mindre ofta eftersom jag hellre lägger tid på mig själv än på skrivande om jag inte vill skriva. Jag satser nämligen på att mnimera onödiga, påhittade måsten för att få tiden och energin att räcka till viktiga saker.

Så kanske kommer det ett inlägg till ikväll. Kanske inte. Kika runt på mina andra små virtuella skrivplatser i stället om du har tråkigt.

Bye bye, Blondie?

Nu har jag varit ganska blond i ett par månader, i ytterligare ett försök att gå tillbaka till min naturliga hårfärg, och en egen liten utmaning att förbli blond ett tag. Jag har färgat håret sedan jag var 15, så under loppet av 21 år har jag bara haft min naturliga färg i korta perioder, som längst kanske ett år. Även om jag är flera nyanser blondare än vad jag tror (jag får alltid för mig att jag är så där trist mörkt askblond som inte känns som någon färg alls) så brukar jag alltid, efter bara ett tag, känna mig tråkig, ointressant och osynlig som just blond. Ja, jag vet, blondes have more fun, män gillar blondiner osv. osv. osv. Jag har inte roligare. Jo, det var roligt för två år sedan att bli jätteblond och inse att jag i ett slag (eller på 5 timmar och femtielva hårprocesser) blev harmlös och mer approachable, men hade jag roligare? Nope. Mitt hår hade det definitivt inte. Det är bara att inse fakta: Jag må vara naturligt blond, men det är också det enda blonda. Det finns inte mycket blondin i mig.

Och ändå försöker jag då och då att gå tillbaka till det naturliga. Det skulle ju vara både billigare och enklare, och en del av mig önskar att jag var ett sådant där naturbarn som tyckte om att vara… tja, naturlig. Äkta så som jag föddes. Men jag är ju inte det. Naturbarn är jag på andra sätt, i min koppling och kärlek till naturen, och att jag gillar att hjälpa naturen på traven lite med hårfärg och smink gör mig faktiskt inte mindre äkta som människa. Jag är inte något osminkat naturbarn som struntar i hur jag ser ut. Det låter som om det hade varit ett väldigt skönt tillstånd, men nej, det är inte jag. Och varför förneka vem jag är?

Så jag antar att det är bye bye, Blondie!

Nobelprisvecka: Ekonomi

Kungliga vetenskapsakademin har tillkännagivit att Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2010 tilldelas Peter A. Diamond, Dale T. Mortensen och Christopher A. Pissarides "för deras analys av marknader med sökfriktioner".

Marknader med sökkostnader

Hur kommer det sig att många går arbetslösa samtidigt som det finns ett stort antal lediga jobb? Hur kan den ekonomiska politiken påverka arbetslösheten? Årets pristagare har utvecklat en teori som kan användas för att besvara dessa frågor. Teorin är också tillämplig på andra marknader än arbetsmarknaden.

På många marknader kommer köpare och säljare inte omedelbart i kontakt med varandra. Det gäller till exempel arbetsgivare som söker efter arbetskraft och arbetstagare som söker efter lediga jobb. Sökprocessen kräver tid och resurser och skapar därför friktioner i marknaden. På sådana sökmarknader får somliga köpare inte sin efterfrågan tillfredsställd, samtidigt som en del säljare inte kan sälja så mycket som de önskar. På arbetsmarknaden finns det samtidigt både lediga jobb och arbetslöshet.

Årets tre pristagare har utvecklat ett teoretiskt ramverk för sökmarknader. Peter Diamond har analyserat grunderna för hur sådana marknader fungerar. Dale Mortensen och Christopher Pissarides har utvecklat teorin vidare och tillämpat den på arbetsmarknaden. Pristagarnas modeller hjälper oss att förstå hur arbetslöshet, lediga jobb och löner påverkas av regelverk och ekonomisk politik. Det kan gälla ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen eller reglerna kring nyrekrytering och uppsägning av arbetskraft. En slutsats är att en mer generös ersättning vid arbetslöshet leder till högre arbetslöshet och längre söktider.

Sökteorin har tillämpats på många andra områden vid sidan av arbetsmarknaden. Det gäller inte minst bostadsmarknaden: antalet bostäder till salu varierar över tiden liksom den tid det tar innan ett hus hittar en köpare och parterna kan enas om priset. Sökteorin har också använts för att studera frågor inom områden som penningteori, offentlig ekonomi, finansiell ekonomi, regionalekonomi och familjeekonomi.

 "Ekonomipriset 2010 - Pressmeddelande". Nobelprize.org. 11 Oct 2010 http://nobelprize.org/nobel_prizes/economics/laureates/2010/press-sv.html 

Ett intressant pris, för teorier som åtminstone jag tycker är både aktuella och mycket relevanta, och inte helt obegripliga. Om bara all nationalekonomisk teori hade varit lika intressant…

Nobelprisvecka: Fredspriset

Sorry för en sen uppdatering, men tankarna har varit på annat håll. Det behövs också ibland.

Nobels fredspris 2010 delas ut till den kinesiske människorättsaktivisten Liu Xiaobo för hans långa ickevåldskampanj för centrala mänskliga rättigheter i Kina. Den norska Nobelkommittén har länge ansett att det finns en nära koppling mellan mänskliga rättigheter och fred och att mänskliga rättigheter är en förutsättning för den "folkens förbrödring" som Alfred Nobel omtalar i sitt testamente.

I de siste tiår har Kina hatt en økonomisk framgang som det knapt finnes maken til i historien. Landet har nå verdens nest største økonomi; hundrevis av millioner mennesker er blitt løftet ut av fattigdom. Mulighetene til politisk deltakelse har også økt.

Med Kinas nye status må det følge økt ansvar. Kina bryter flere internasjonale avtaler landet har undertegnet og bryter også egne bestemmelser om politiske rettigheter. Artikkel 35 i Kinas grunnlov slår fast at ”Borgere i Folkerepublikken Kina skal nyte godt av talefrihet, pressefrihet, forsamlings- og møtefrihet, prosesjons- og demonstrasjonsfrihet.” I praksis har det vist seg at disse frihetene er klart begrenset for Kinas innbyggere.

Liu Xiaobo har i mer enn to tiår vært en sterk talsmann for at grunnleggende menneskerettigheter skal gjelde også i Kina. Han deltok i Tiananmen-protestene i 1989; han var en ledende forfatter bak Charter 08, det manifest for slike rettigheter i Kina som ble offentliggjort på 60-årsdagen for FNs verdenserklæring om menneskerettighetene 10. desember 2008. Året etter ble Liu dømt til elleve års fengsel og to års tap av politiske rettigheter for ”oppfordring til undergraving av statens makt.” Liu har konsekvent hevdet at dommen bryter både med Kinas egen grunnlov og med sentrale menneskerettigheter.

Kampen for at de universelle menneskerettighetene skal omfatte også Kina blir ført av mange kinesere, både i Kina selv og i utlandet. Gjennom den strenge straff han har fått, har Liu blitt det fremste symbol på denne brede kampen for menneskerettigheter i Kina.

Oslo, 8. oktober 2010

"Nobels Fredspris for 2010". Nobelprize.org. 11 Oct 2010 http://nobelprize.org/nobel_prizes/peace/laureates/2010/press-no.html

Xiaobo sitter sedan december förra året fängslad i Kina för sitt arbete med Charter 08, och Kina hade redan före tillkännagivandet påpekat att om den norska Nobelkommittén skulle ge priset till en kines så kunde det skada de kinesisk-norska relationerna. Efter tillkännagivandet lär Norges ambassadör i Kina ha inkallats för att ge en förklaring. Som om den norska regeringen hade något med Nobelpriset att göra… Fast det är kanske inte så lätt för regeringsföreträdare i en diktatur som varken följer internationella lagar om mänskliga rättigheter (inte ens de som Kina har undertecknat) eller sina egna nationella MR-lagar, att förstå att demokratiska regeringar inte styr allt som händer i landet.

På måndag tillkännages Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne.

Nobelprisvecka: Litteratur

Ja, så var det dags. Julafton för litteraturvetare. Snudd på i alla fall. Och årets Nobelpris i litteratur går till den peruanske författaren Mario Vargas Llosa "”för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag" (Pressmeddelande. Svenskaakademien.se 7 okt. 2010, http://www.svenskaakademien.se/press_sv.html).

Mario Vargas Llosa är född den 28 mars 1936 i Arequipa i Peru som son till Ernesto Vargas Maldonado och Dora Llosa Ureta. Efter föräldrarnas skilsmässa växte han upp med sin mor och morfar i staden Cochabamba i Bolivia. Då morfadern 1946 erhöll ett uppdrag i staden Piura i Peru flyttade familjen dit. 1947 återförenades föräldrarna och bosatte sig i Lima. Mario Vargas Llosa gick i en katolsk skola i Lima. Senare skickades han av sin far till militärläroverket Leoncio Prado. Efter att ha avlagt examen vid Colegio Nacional San Miguel i Piura studerade Mario Vargas Llosa juridik och litteraturvetenskap i Lima och Madrid. 1955 ingick han äktenskap med Julia Urquidi. 1959 flyttade han till Paris där han var verksam som språklärare och journalist vid Agence-France-Presse och den franska televisionen. Som författare slog han internationellt igenom med romanen La ciudad y los perros (1963; Staden och hundarna, 1966). I hans hemland uppfattades denna roman som bygger på erfarenheter från Leoncio Prado som kontroversiell. Tusen exemplar av den brändes offentligt av officerare från Leoncio Prado.

1964 skilde sig Mario Vargas Llosa från Julia Urquidi. Året därpå ingick han äktenskap med sin kusin Patricia Llosa. Efter att ha varit omväxlande bosatt i Paris, Lima, London och Barcelona återvände han 1974 till Lima. 1975 invaldes han i den peruanska akademien. Han har föreläst och undervisat vid en rad universitet i bl.a. USA, Sydamerika och Europa. 1990 ställde han upp som presidentkandidat för FREDEMO i Peru men förlorade valet. 1994 invaldes han i spanska akademien där han tog sitt inträde 1996. Under senare år har han varit bosatt i bl.a. Barcelona, Madrid, Lima, Paris och London. Några kända verk är Conversación en la catedral(1969; Samtal i Katedralen, 1994), La guerra del fin del mundo (1981; Kriget vid världens ände,1984) och La fiesta del chivo (2000; Bockfesten, 2002). Han har även vunnit uppmärksamhet som journalist och essäist. (Svenska akademiens biobibliografiska notis, Svenskaakademien.se, 7 okt. 2010, http://www.svenskaakademien.se/bio_sv.html)

Nobelprisvecka: Kemi

Kungliga Vetenskapsakademin har tillkännagett att årets Nobelpris i kemi tilldelas Richard F. Heck, Ei-ichi Negishi och Akira Suzuki för "palladiumkatalyserade korskopplingar i organisk syntes".

Enkelt uttryckt handlar det om kol-kol-bindningar, där bindningen sker genom en palladiumkatalysation i en Heck-reaktion (som ligger bakom läkemedlet Naproxen), Negishi-reaktion respektike Suzuki-reaktion. Det är alltså tre forskare som oberoende av varandra upptäckt och gett namn åt liknande reaktioner.

Pressreleasen lyder:

Storartad konst i ett provrör

Den organiska kemin har utvecklats till en konstart där forskare nu framställer fantastiska kemiska kreationer i sina provrör. De kommer mänskligheten till nytta i form av läkemedel, förfinad elektronik och högteknologiska material. 2010 års Nobelpris i kemi belönar ett av de mest sofistikerade hjälpmedel som kemister idag har i sin verktygslåda.

Årets Nobelpris i kemi belönar Richard F. Heck, Ei-ichi Negishi och Akira Suzuki för utvecklingen av den palladiumkatalyserade korskopplingen. Detta kemiska verktyg har kraftigt förbättrat kemisters möjligheter att tillverka förfinade kemikalier; kolbaserade molekyler lika komplicerade som naturens egna.

Den kolbaserade (organiska) kemin är grunden till liv och till naturens fascinerande ämnen: färger i blommor, ormars gifter och bakteriedödande ämnen som penicillin. Genom den organiska kemin har människan lärt sig att dra nytta av naturens kemi; att tillvarata kolets förmåga att fungera som ett stabilt skelett till funktionella molekyler. Det har gett mänskligheten nya läkemedel och revolutionerande material som till exempel plast.

För att kunna tillverka förfinade kemikalier krävs att kemister kan foga samman kolatomer. Kol är i grunden stabilt och reagerar inte gärna med andra kolatomer. De första metoderna för att koppla samman kol byggde därför på att forskare med olika kemiska knep gjorde kolet väldigt reaktivt. Dessa metoder fungerade för att bygga enkla molekyler, men vid syntes av större molekyler fick kemisterna alldeles för många oönskade biprodukter i sina provrör.

Den palladiumkatalyserade korskopplingen har löst problemet; den har gett kemisterna en ökad precision och effektivitet i arbetet. I Heck-reaktionen, Negishi-reaktionen och Suzuki-reaktionen, möts kolatomerna på en atom av grundämnet palladium. Det skapar en närhet som sparkar igång den kemiska reaktionen.

Palladiumkatalyserad korskoppling används i forskning världen över, men också i kommersiell framställning av till exempel läkemedel och molekyler som elektronikindustrin använder.

Nu läste jag bara 1½ år kemi på gymnasiet eftersom jag bytte linje efter halva tiden, och organisk kemi hade vi inte särskilt mycket av. Jag kan inte heller säga att just organiskkemiska bindningar tillhör ett av mina nördområden, men förstår ändå tillräckligt av Vetenskapsakademins populärvetenskapliga genomgång av priset. Läs den om ni vill ha lite extra bildning, eller den lite mer avancerade bakgrunden om ni vill ha ännu mer eller redan är kemikunniga :)

Imorgon torsdag kl 13 tillkännages litteraturpriset. En av årets litterära höjdpunkter!

Nobelprisvecka: Fysik

Kungliga vetenskapsakademin tilldelar årets Nobelpris i fysik till Andre Geim (51 år) och Konstantin Novoselov (36 år), båda vid University of Manchester, "för banbrytande experiment rörande det tvådimensionella materialet grafen".

Två förhållandevis unga forskare (Novoselov är årsbarn med mig!) inom ett verkligt banbrytande område som har enorma applikationsmöjligheter – bl.a. genomskinliga pekskärmar, lätta och tåliga kompositmaterial, elektronik, ledande plaster – och antagligen kommer att få ännu större.

Nobel-stiftelsens pressrelease:

Grafen – den perfekta atomväven

En tunn flaga vanligt kol, bara en atom tjock, har gjort Andre Geim och Konstantin Novoselov till årets Nobelpristagare i fysik. De har lyckats visa att kolet i denna platta form har exceptionella egenskaper som har sitt ursprung i kvantfysikens märkliga värld.

Grafen [grafe´n] är en form av kol – det tunnaste och samtidigt det starkaste någonsin. Som material är det helt nytt. Det leder elektricitet lika bra som koppar. Det leder värme mycket bättre än alla andra kända material. Det är nästan helt genomskinligt och samtidigt så tätt att inte ens helium, den minsta gasatomen, kan ta sig igenom. Kol, som bygger upp allt liv vi känner till på jorden, har än en gång överraskat oss.

Geim och Novoselov fick fram grafenet ur en bit grafit, sådant som sitter i blyertspennor. Med vanlig tejp lyckades de få fram en atomtunn grafitflaga. Många trodde att så tunna kristallina material inte kunde vara stabila.

Med grafenet kan fysiker nu studera en ny klass av två-dimensionella material med unika egenskaper. Det tillåter experiment som ger nya infallsvinklar på kvantfysikaliska fenomen. Dessutom hägrar praktiska tillämpningar för framtiden – från chansen att skapa en mängd nya material till att skapa ny elektronik. Grafentransistorer förväntas bli avsevärt snabbare än dagens transistorer som baseras på kisel. Då kan datorerna på sikt bli ännu effektivare.

Med sin förmåga att både släppa igenom ljus och samtidigt leda ström lämpar sig grafenet till att användas i genomskinliga pekskärmar, ljuspaneler och kanske solceller.

Inblandad i plaster kan grafenet få dem att bli elektriskt ledande samt tåligare mot värme och mekaniska påfrestningar. Stryktåligheten kan utnyttjas i nya superstarka material, som dessutom blir tunna, elastiska och lätta. Satelliter, flygplan och bilar skulle i framtiden kunna byggas av de nya kompositmaterialen.

Årets pristagare har varit parhästar en längre tid nu. Konstantin Novoselov, 36, arbetade med Andre Geim, 51, först som doktorand i Nederländerna, sedan följde han Geim till Storbritannien. Båda fick sin utbildning och startade karriären som fysiker i Ryssland. Idag är de båda professorer och bedriver sin forskning vid University of Manchester.

Lekfullhet är deras kännemärke. Något lär man sig alltid, ibland blir det full pott. Som nu när de med grafenet har skrivit in sig i vetenskapshistorien.

Andre Geim har tidigare (2000) fått Ig Nobel-priset för att ha fått en groda att levitera.

Imorgon onsdag, 11:45, tillkännages kemipriset.

Nobelprisvecka: Fysiologi eller medicin

Robert G. Edwards med
världens 2500:de provrörsbarn

Årets Nobelpris i fysiologi eller medicin går till Robert G. Edwards för utvecklingen av provrörsbefruktning, även kallad "livets laboratorium".
En utveckling som hjälp tusentals ofrivilligt barnlösa, och som inte är helt okontroversiell.

"Robert Edwards belönas med 2010 års Nobelpris för utvecklingen av in vitro-fertilisering (IVF eller provrörsbefruktning). Hans insatser har gjort det möjligt att behandla ofrivillig barnlöshet (infertilitet), ett problem som mer än 10 procent av alla par som försöker skaffa barn ställs inför.

Edwards såg redan på 1950-talet möjligheten att använda IVF som behandlingsmetod mot infertilitet och arbetade målmedvetet för att förverkliga sin vision. Efter att ha gjort en rad grundläggande upptäckter kring befruktningens fysiologi blev han den förste att åstadkomma befruktning av mänskliga äggceller i provrör (eller snarare cellodlingsskålar). Den 25 juli 1978 kröntes arbetet med framgång när det första "provrörsbarnet" föddes. Under åren som följde förfinade Edwards och hans medarbetare IVF-metodiken och delade generöst med sig av sitt kunnande till kolleger över hela världen.

Hittills har cirka fyra miljoner barn fötts efter IVF. Åtskilliga av dem har nu hunnit uppnå vuxen ålder och skaffat egna barn. Ett helt nytt medicinskt område har vuxit fram. Robert Edwards har lett utvecklingen hela vägen, från de grundläggande upptäckterna till dagens framgångsrika IVF-behandling. Hans insats representerar en milstolpe i den moderna medicinens utveckling." 

Länk till Nobelkommitténs fullständiga pressrelease.

Imorgon ca 11:45 tillkännages fysikpriset.

Hur tänker de?

17 000 minkar har i natt släppts ut från en minkfarm. En bilist slog larm vid 03:20 när han hade sett minkar på vägen och ögon "överallt i mörkret". Antagligen är det djurrättsaktivister som ligger bakom händelsen, och måste jag ställa mig frågan: Vilken djurrätt? Minkarna från minkfarmerna är inte rustade att klara sig i det fria och när så många minkar släpps ut på en gång blir många av dem överkörda och ännu fler kommer att svälta ihjäl. Är det djurrätt? I så fall handlar det inte om djurens rätt att leva i alla fall. Jag förstår inte hur man kan säga sig värna om djur och sedan släppa ut dem till en trolig och antagligen långsam och plågsam död.

Nej, jag försvarar verkligen inte pälsindustrin. Djur ska inte hållas i bur och farmas för sina pälsars skull. Det finns dessutom tillräckligt med begagnade pälsar som man säkert skulle kunna återanvända för den som vill bära päls. Att använda päls eller skinn från djur som föds upp för köttbruk eller som restprodukt från jakt är en annan sak, för då tar man tillvara på djuren, men enbart för päls tycker jag är rent ut sagt barbariskt. Inte minst med tanke på att djuren än idag påfallande ofta verkar hållas instängda i burar i stället för frigående i inhängnader eller liknande. Vi har frigående höns idag, varför ska frigång inte vara lika lagstadgat självklart för alla djur som föds upp för olika näringsändamål? Det behövs ett starkt djurskydd i Sverige, med ordentlig tillsyn och straffpåföljder för de djurhållare som inte följer lagarna, men jag ställer mig frågande till den sortens aktivism som leder till våld, aggression och döda djur.

Att släppa upp tusentals minkar till en tillvaro de inte är rustade för kan jag inte ens med bästa vilja se som ett sätt att värna om djuren. Jag är inte aktivist, jag förstår inte hur man tänker när man är beredd att offra samma djur som man påstår sig värna om. Handlar det om att tusentals minkars liv ska offras till förmån för de hundratal som överlever och lär sig förvildas? Eller om ett offer för att skapa rubriker? För kom inte och säg att det är för minkarnas skull.

Make me good but not yet

Nej, jag är inte någon vidare god människa. Jag försöker att inte tänka onda tankar om andra eller önska olycka eller död över någon och skulle ALDRIG försöka använda magi i onda syften eller lägga en förbannelse över någon, ens på skämt. Men faktum är att jag då och då tänker onda tankar, nedsättande tankar över andra, och det händer att jag önskar all världens olycka över någon. Jag är inte god. Om sanningen ska fram är just godhet kanske inte heller något jag strävar efter så värst hårt, utan snarare rättvisa, ärlighet och att leva i sanning med mig själv och det som känns rätt för mig. Jag vill på sikt bli bättre, men jag är bara människa och kommer nog aldrig att kunna bli helt god. Åtminstone inte än.

Jag kan vara en bitch. En rätt så rejäl bitch. Den som ger sig på mina vänner kan få se på bitch, och där är jag inte nådigt långsint. När det gäller dem som ger sig på mig misstänker jag däremot att jag är ett par snäpp för tolerant och tillåtande. Där behöver power bitchen få en boost. Men allmänt vardagsbitchig kan jag absolut vara.

Vad fick mig att tänka på det här då? Jo, ett möte på spårvagnen. Eller inte ett direkt möte eftersom jag såg en person innan hon såg mig och jag gick till en annan del av vagnen. Och kunde inte låta bli att ha lite mindre snälla tankar om henne. Ja, jag är snobbig och fördömande och elitisk ibland. Mina vänner älskar jag, men andra människor har ofta ett fint nålsöga att passera genom. Och jag kan faktiskt erkänna att det är otroligt skönt att bitcha lite ibland, och att ha de där mindre snälla tankarna, och att kanske rentav önska lite lätt olycka över någon som betett sig illa.

Det är rätt så skönt att bitcha. Så enkelt. Det fyller en funktion. Det är inte en kvalitet som jag skulle sätta högst upp på listan, men den finns där och jag är inte helt missnöjd med den. Så gör mig god, men inte än.

Tankar kring bekräftelse

Finns det ett mänskligt bekräftelsebehov? Om jag tolkar Mazlows behovshierarki rätt så ingår bekräftelse i behovsnivå 2: Behovet av uppskattning. Följaktligen borde vi alla inte bara ha, utan även kunna bejaka, ett visst  mått av bekräftelsebehov utan att det skulle betraktas som konstigt. Men är det inte ofta så att just bekräftelsebehov betraktas som något fult?

För egen del har jag rent allmänt ett kluvet förhållande till behov, och än mer så till just bekräftelsebehovet. Antagligen beror det på att jag stött på lite för många människor som haft ett enormt, rent av ett ganska osunt, bekräftelsebehov, som inte har kunnat ge sig själva någon bekräftelse eller fatta några beslut utan att hela tiden söka bekräftelse hos andra. Inte en gång, utan hela tiden, för varenda liten sak. Det är inte bara tröttsamt utan innebär dessutom att personen ifråga inte utvecklar någon egen självkänsla, när allt måste få omgivningens godkännande. Som en reaktion mot det, och som en del av min livslånga (och hittills ganska obearbetade) rädsla för att vara till besvär, har jag gjort tvärtom och nästan skytt situationer där jag kan ens misstänkas söka bekräftelse hos andra. Behovet har funnits där, och något slags positiv spegling hos andra var enormt viktig när jag försökte skapa ett friskt liv och lära mig hur jag ska vara utan ätstörning, men jag har väldigt sällan vågat ge uttryck för det. För jag vet ju så väl att den vars bekräftelse jag behöver allra mest är jag själv. Om jag inte kan bekräfta mig själv, om jag inte kan känna att det jag gör är rätt och bra, så spelar det ingen roll hur mycket bekräftelse jag än får från omgivningen. Självkänslan måste komma inifrån och vara grundad i mig.

Jag inser ändå att jag faktiskt behöver få lite bekräftelse ibland; jag behöver höra att jag är bra. Att jag gör något bra. Och det känns rätt så gott de gånger jag får höra det; jag vågar kanske inte alltid tro på komplimanger, men jag lyssnar till dem och tar emot dem med glädje. Jag kan känna enorm stolthet över något jag presterat, över boköversättningen som står där på Bokmässan, väl exponerad, över mailet från projektledaren som säger att hon skickade ett jobb med fel språk till mig bara för att jag är en bra översättare. Det är en skön känsla, den där stoltheten över att ha åstadkommit något, för jag tycker fortfarande helt ärligt inte att jag är särskilt exceptionellt duktig på något, har väldigt svårt att se mig själv som "bättre än genomsnittet".
På ett sätt kan jag även känna stolthet över den jag är, den resa jag gjort, historien jag besegrat, över att jag valde Livet och satsade på det – och vann – och den jag blivit, men oftare tappar jag bort det större perspektivet och ser bara felen och bristerna. Jag vet, jag har lätt för att se prestationer och glömma bort mig själv, men så är det också för just prestationer jag har fått mest beröm och för mig själv jag fått mest kritik. Just därför tror jag att jag egentligen behöver mer bekräftelse för den jag är än det jag gör, samtidigt som jag själv fortsätter arbeta för att bekräfta mig själv.

Det här är inte ett försök att tigga bekräftelse, utan att sätta ord på något som jag inte riktigt fått grepp om förut. Jag behöver inte andras godkännande av allt jag gör, jag är ganska självgående och livet skulle ha blivit väldigt stillastående om jag behövde bekräftelse för att kunna gå vidare. Men precis som alla andra behöver jag nog ibland bara höra det, eller kanske ännu mer få veta att jag är sedd, hörd. Jag försöker se och bekräfta  människor runt mig, men är hela tiden rädd för att själv synas för mycket samtidigt som jag ofta känner mig osynlig.

Jag är bra, och någonstans inom mig vet jag det, trots alla mina fel och brister och bitvis taskiga impulskontroll och imperfektioner, även om jag har svårt att alltid säga att jag är bra. Jag kan bli bättre, det finns mycket som kan bli bättre, men det innebär inte att jag inte är bra redan nu, eller? Men ibland vore det skönt att våga be om den där bekräftelsen utan att känna att jag förhäver mig eller tigger uppmärksamhet. Det här är ett av områdena i livet där jag inte alls har koll på spelreglerna (och där de flesta antagligen inte ens funderat över huruvida det finns spelregler) och därför faktiskt inte vet vad som betraktas som ok. Så frågan är:

Är det OK att söka bekräftelse, eller är det något som alltid ska ges utan att man ber om det?

En Mabon-hälsning

Lästips: Avhandling om självskadebeteenden

Jag fick genom Genusflödet tips om en avhandling om självskadebeteenden:

Avhandlingen Självskada: En etnologisk studie av mening och identitet i relation till skärande, handlar om hur unga, främst tjejer, resonerar kring självskadande och att må dåligt. Anna Johansson, Institutionen för kultur och medievetenskaper, Umeå universitet utgår från diskussionsforum på internet och intervjuer, samt medierapportering, psykiatrisk litteratur och biografier i ämnet. (från Genusflödet)

Anna Johansson disputerade i maj och avhandlingen finns publicerad hos bokförlaget h:ström – Text & Kultur. Från Umeå Universitets hemsida:

Med hjälp av vad personer som skär sig själva berättar och diskussioner på olika internetforum ger en avhandling i etnologi en ny bild av ett uppmärksammat problem. Vad innebär det egentligen att skada sig och hur skapas betydelser kring självskada? 

Självskadande handlingar, framför allt bland unga kvinnor, har uppmärksammats allt mer i den offentliga debatten sedan sent 1990-tal. Etnologen Anna Johansson har intervjuat personer som skär sig själva och hon har följt diskussioner om självskada och psykisk ohälsa på en rad internetforum. I avhandlingen Självskada. En etnologisk studie av mening och identitet i relation till skärande visar hon hur betydelser skapas kring självskada i olika sammanhang och vad det kan innebära att skada sig själv. 

– Det finns olika skäl till att man skär sig, men gemensamt för de flesta i studien är att de mår psykiskt dåligt, säger Anna Johansson. 

Pendlar mellan att vara offer och aktör 

I avhandlingen visar hon hur skärande betraktas som å ena sidan en avsiktlig strategi för att hantera känslor och upprätta självkontroll, och å andra sidan som ett tecken på kontrollförlust och hjälplöshet. De personer som intervjuats pendlar ofta mellan att framställa sig själva som offer respektive aktörer.  

De allra flesta av dem som boken handlar om är unga tjejer och relationen mellan självskada och kön är ett genomgående tema i avhandlingen. 

– Även om kön sällan diskuteras på forumen, förhåller sig mina informanter hela tiden till föreställningar om hur unga tjejer bör vara. 

Motstridiga känslor inför psykiatri och internetforum  

Forumen utgör arenor för kollektivt identitetsskapande, där normer och värderingar etableras kring självskada och psykisk ohälsa. Här erbjuds stöd och support, men mötesplatserna kan också uppfattas som destruktiva. De intervjuade personerna är många gånger kritiska till den vård som erbjuds och på forumen framställs psykiatrin ofta som en form av fiende. Men relationen till psykiatrin är samtidigt motsägelsefull, eftersom de flesta skribenter vill få hjälp att må bättre. Självskadandet kan då framstå som ett medel för att bli tagen på allvar. 

– Det blir ett sätt att bevisa hur dåligt man mår, inte minst i relation till psykiatrin som uppfattas som svårtillgänglig, säger Anna Johansson. (UmU 2010-05-20)

Hanteras varsamt

Ibland känner jag att jag borde bära en "Hanteras varsamt"-skylt. Inte för att jag riskerar att explodera så mycket som att jag känner mig otroligt skör och sårbar och önskar att människor kunde vara lite mer varsamma med mig. Det är de i allmänhet inte. När blev jag den man kan dumpa allt på?

Och det är till stor del mitt eget fel. Jag är ju den där starka som alltid finns där, som lyssnar, som ger råd, som stöttar, som tar på mig mycket och ger ännu mer utan att klaga eller sätta gränser. Jag vet att jag gör det, jag vet att jag ger mer än jag begär tillbaka, och kanske omger jag mig också med människor som tar mer än vad de ger. Det känns i alla fall som om många runt mig tycks ha missat att jag inte är riktigt så hel, stark och osårbar som jag kan på ytan kan verka. Trots att jag säger att jag inte har det bra, så känns det som om jag gång på gång på gång får deras problem, frustrationer, dåliga tålamod och ännu sämre humör dumpat i knät. Varför kan inte människor stanna upp och tänka efter, bara för en tiondels sekund, innan de kläcker ur sig saker eller spyr ur sig sina problem? Varför kan de inte bara vara lite mer varsamma?

Jag har haft några riktigt jobbiga veckor, med en förkylning som vägrar gå över och energinivåer som har störtdykt. Men jag har ändå försökt finnas där, lyssna och ge, för det är så jag gör. Det är så jag är, det enda jag vet om. När jag plötsligt insåg att jag kände mig helt uttömd,  att jag inte hade något kvar att ge, visste jag inte hur jag skulle göra för att ladda batterierna och fylla på depåerna igen. Jag tog det lite lugnare ett par dagar, men var strax där igen och peppade, lyssnade, gav energi. För, som sagt, det är så jag är. Jag kan inte stänga av andras ångest, oro, ledsnad, problem, jag kan inte låta bli att bry mig. Frivilligt. Utan att någon ber mig om det. Så kom kraschen och jag var helt slut och bara grät och grät. Och kände att det började bli väldigt enkelriktat; jag gav och gav utan att få något tillbaka. Mer än andras problem, frustrationer och usla humör. Är det verkligen värt det?

Det gick så långt att jag slutade bry mig och valde att isolera mig, för varför ska jag fortsätta bry mig och ge när ingen stannar kvar tillräckligt länge för att ge något tillbaka. Om jag inte kan säga vad jag behöver så får jag ingenting? För när jag inte finns där och ger så blir det väldigt tyst.

Jag trodde att jag hade börjat hämta mig, att jag var starkare igen, att energin började återvända. Jag kunde le igen, kunde till och med skratta, skämta och interagera, kunde känna intresse för andra, jag började inte längre störtgråta bara jag tappade något, jag kunde andas igen. Allt kändes lättare, ljusare. Men så dumpade någon sitt dåliga humör på mig. En jäkligt ogenomtänkt kommentar från en frustrerad kompis och jag kände hur jag reducerades till en liten blöt fläck utan någon som helst energi. Det är så jäkla tröttsamt att hela tiden behöva plocka upp bitarna och försöka få dem att hålla ihop! Jag är jäkligt känslig och sårbar och önskar verkligen att det gick att få människor runt mig att förstå det. Är lite varsamhet så mycket att begära?

Heja mig!

6 år. Ja, nu i dagarna är det 6 år sedan jag en septemberkväll gick längs Vasagatan och sparkade i höstlöven när tanken slog mig: "Jag tror att det är över nu." Så kort, så enkelt, så … omärkvärdigt. Anorexin var över. 25 år av mitt liv var över.

Nu var det inte så enkelt att det gick från en dag till nästa, att det som periodvis var hela mitt liv, det viktigaste som fanns, plötsligt försvann, utan det hade tagit flera år. Men just den kvällen markerar jag som mitt eget fri(sk)skrivande eftersom det var då jag insåg att mitt liv inte längre styrs av en ätstörning. Jag var fri. Jag är fri.

Jag betraktar mig än idag snarare som fri än frisk, av det enkla skälet att jag aldrig såg mig som sjuk. När det gäller vården så vet jag än idag inte riktigt om jag någonsin varit vare sig sjukförklarad eller friskförklarad. För mig var det inte en sjukdom; det var mitt sätt att leva. Det var hela mitt liv. Det var något jag vuxit upp med, det var något jag hade utvecklats parallellt med sedan jag var barn, som i stort sett alltid hade varit där. Jag har inget "före" att falla tillbaka på, jag minns inget före. För då var jag barn. Så vägen ut handlade inte om rehabilitering, utan egentligen om habilitering, inte om att hitta tillbaka till ett friskt liv utan att ta reda på vad ett fritt, eller friskt, liv är för just mig, om att skapa mig en identitet utan ätstörning. Och utan en hel massa annat… Det tog några år, men jag nådde dit.

Allt var inte löst den där septemberkvällen, allt är inte löst än idag. Periodvis får jag mer ångest, jag blir deppig eller deprimerad när jag kör slut på mig, vissa dagar har jag en massa funderingar i huvudet. Jag är mänsklig, allt kommer aldrig att bli helt perfekt. Men jag förstör inte för mig själv när jag mår dåligt. Jag är inte ätstörd längre, den mörka spegeln har släppt sitt grepp och sin lockelse; jag är fri.

Är jag cynisk eller ställer jag för höga krav?

Jag har på några Facebookvänners sidor på sistone sett Gilla-markeringar för en fras i stil med "en äkta vän ser sorgen i dina ögon medan andra tror på ditt leende" och börjar undra om jag är hopplöst cynisk. Eller ställer alldeles för höga krav. För det krävs bara en något mer än normalperceptiv människa för att se skillnaden mellan själens uttryck (ögonen) och kroppens (den leende munnen). På vilket sätt är det äkta vänskap? Vänskapen sitter inte i om man ser, utan vad man gör sedan. Eller?

Undrar...

Jag börjar undra... Har jag en i stort sett konstant, underliggande depression som jag kan hålla på armlängds avstånd så länge jag har energi och ork? Eller får jag bara kortare depressionsdippar när jag blir för trött? I båda fallen låter det som om det vore ett smart drag att aldrig köra slut på mig. Och det kan jag hålla med om. Om det bara vore riktigt så enkelt i praktiken... För det förutsätter till exempel att jag känner mina signaler tillräckligt väl för att sätta stopp i tid och faktiskt kommer ihåg att stämma av med mig själv då och då.

Och det gör jag inte. Känner gränserna, alltså. Därför händer det gång på gång att orken plötsligt är i stort sett borta. Förr, under de "riktiga" depressionsåren, minns jag att jag hade perioder med ett mycket större sömnbehov, där jag var in i märgen trött och "jag orkar inte mer" gick som ett mantra i tankarna. Det är inte riktigt så längre. Perioderna med utmattning kommer inte på samma sätt, sömnbehovet ökar inte lika påtagligt och mantrat finns där inte.

Och idag ser jag ett orsakssamband: när jag har gett för mycket, för länge, och inte fått en chans att få tillbaka eller ladda batterierna, så är det som om jag plötsligt blir helt tom. Jag känner mig i alla fall helt tom; fysiskt, psykiskt och känslomässigt uttömd. Som att jag har gett allt jag har och inte har något kvar att ge. Och vem är jag när jag inte längre har något att ge?

Det har hänt ett par gånger i år att jag känt så; att jag kört slut på mig, gett så mycket till andra att det plötsligt inte finns något kvar till mig, och vad ska jag göra då? Det brukar gå över på ett par dagar, jag ligger lågt en dag eller två, håller människor lite mer på avstånd, bara ett litet tag tills jag får fast mark under fötterna. Det går över. Fast den här gången var jag redan slut och gav mer. Någon behövde och jag gav instinktivt, utan att tänka efter. Dagen efter slogs jag av hur helt slut jag kände mig, hur jag inte hade något kvar att ge. Men jag har inte lyckats ladda om; jag har inte kunnat stå emot att finnas där, att lyssna. Alla har ju ett sådant behov av att bli sedda, hörda, och jag kan inte säga nej. Mitt människointresse och min människokärlek, framför allt till dem jag bryr mig om, är för stora för att komma ihåg att sätta gränser. Men nu är jag på väg att tappa dem också. Jag har ingen lust att ta del av människors problem eller bekymmer; faktum är att jag är på god väg att sluta bry mig helt. Och jag är en person som bryr mig. Mycket. Så känslan av att i stort sett vilja säga till någon att jag skiter fullkomligt i dennes problem är skrämmande, för sådan är inte jag.

Jag behöver ladda batterierna och lära mig att kanske börja kräva att få tillbaka lika mycket som jag ger. Det blir svårt. Just nu undviker jag mest att träffa människor och att släppa någon så nära att jag får dennes problem i knät och än en gång lyssnar och ger. Men det håller inte i längden. Jag vet bara inte hur jag ska göra i stället. Så jag undrar...

- Posting on the move from BlogPress on my iPhone

Brist på uppföljning eller 6 år senare

Nu i september firar jag 6 år som fri(sk) från mina ätstörningar, och ändå kan jag periodvis känna mig väldigt ensam om mina tankar och funderingar och fortfarande undra över om det är "normalt" eller friskt att tänka si eller så. För skuggorna försvinner inte helt.

Vissa dagar, som idag, önskar jag verkligen att specialistenheterna hade något slags program för uppföljning även flera år efter avslutad behandling. Framför allt för diagnoser som man vet kan sitta i eller ha sviter med sig länge. För även om jag är frisk, så har jag perioder när jag inte vet om det som händer – fysiskt och/eller psykiskt – är sviter av mina alldeles för många år med ätstörningar, eller rester, eller bara normala reaktioner på en kanske inte helt hållbar livssistuation. Ni vet, för att kunna ställa de där frågorna om det är normalt att …, om andra också …, finns det något sätt att bemöta … osv. De där frågorna som jag inte har någon att ställa, som ibland gör att jag känner mig helt ensam med mina funderingar och faktiskt bara måste stå ut. För jag känner ingen som levt med en ätstörning så länge som jag gjorde och som sedan blivit så frisk som jag är. Och det är skillnad på att ha haft en ätstörning i några år och att ha vuxit upp och levt nästan hela livet med och i den. Det är stor skillnad på att ha varit sjuk och på att ha levt det. Det säger jag inte för att bagatellisera, utan för att det är en skillnad jag märkt av när jag pratar med andra. Själva helvetet är lika stort oavsett hur länge det varar, och lidande är inget man kan sätta mått på, men det är just normalitetsaspekten som påverkas av hur länge man levde med det. I 25 år var det en del av mitt liv.

Andra jag känner som levt länge med ätstörningar är i de flesta fallen inte friska, och de som är det pratar sällan eller aldrig om det. Jag pratar sällan om det. Det är svårt att hitta orden för att prata om tankar som egentligen är oskyldiga eftersom de inte slår över i beteenden, när så många tror att man inte kan bli fri(sk) från en ätstörning, eller när människor tolkar det som att "jaja, men det är ju bara tankar". Ibland hade det bara varit så skönt att bolla med någon som också varit där, som också levt det, och kommit ut igen. Utan att bli dumförklarad, eller för den delen sjukförklarad igen. En gång kroniker är inte alltid kroniker.

Jag upplever att den lilla kontakt jag hade med specialistvården (behandlingshem i Varberg) försvann väldigt snabbt när jag inte längre hade behandlingsveckor där (=när de inte längre kunde tjäna pengar på mig). Det talades något om uppföljning med ett visst intervall, men bortsett från en enkät via brev minns jag inte att de faktiskt följde upp. Öppenpsykiatrin, där jag var den största delen av tiden, har inte heller någon form av uppföljning efter avslutad behandling, och tidigare terapeuter har jag tyvärr inte råd att ta avstämningssamtal med. Så vad återstår? Försöka bolla med vänner? Kanske. Friska vänner i så fall. Men det är svårt, och det tar emot. "Du… jag behöver prata om något som egentligen inte är något men som kanske är något ändå och som skulle vara skönt bara bolla lite." Alla andra har så mycket med sitt, och när det inte egentligen är något är det svårt att begära det. Jag har i alla fall svårt för att ta den platsen, plus att jag är rent otroligt selektiv med vilka jag "kan" prata med. Då hade det underlättat SÅ mycket med professionella uppföljningar. Inte för att det finns så värst många proffs som kan det här bättre än jag, men för att de är objektiva lyssnare på ett helt annat sätt än vad vänner är. De har betalt för att jag ska ta av deras tid…

Fast kanske handlar det här om att det är drygt 6 år sedan, och att livet går i spiraler, så att vissa saker blir aktuella med jämna mellanrum, när man närmar sig samma ställe i spiralen. Jag har gått vidare, men vissa saker är jag inte färdig med än. För jag vet ju att allting alltid går vidare ☺

Inspirerande: "De har seglat i 30 år"

Deborah Shapiro och Rolf Bjelke har tillbringat 30 år till havs. Det är både imponerande och inspirerande. Två helt fantastiska människor som vågar följa sitt hjärta och sina drömmar …

RUT och ROT och butlers i tunnelbanan

Valet närmar sig men debatten verkar inte riktigt ha tagit fart. Det är lite om jobbskatteavdrag, utförsäkrade som inte alls får riktiga jobb och hushållsnära tjänster. De riktigt viktiga frågorna lyser med sin frånvaro i partiernas försök att profilera sig genom att tvåla till motståndarna. RUT fortsätter dock att spela en stor roll i valrörelsen; en betydligt större roll än vad man kan tycka att hon borde spela.

Oppositionen är som bekant kritiska till RUT, men igår föreslog två Stockholmssossar, Ilija Batljan och Carin Jämtin, på DN Debatt att man skulle införa "kollektiva vardagstjänster i SL:s lokaler" (DN 16/8-10) så att kollektivresenärerna tjänar lite tid på väg till och från jobbet. Är inte det bara att flytta ner RUT i källaren? Och när de i artikeln talar om "butlerliknande tjänster" misstänker jag att de helt tappat kollen – för att bli butler krävs en relativt lång utbildning, och det är alltså inte alls ett av de där okvalificerade yrkena som idag omfattas av diverse avdrag och subventioner.

När ska våra politiker öppna ögonen och komma med vettiga förslag kring tjänstesektorn? Det har kommit diverse konstiga förslag om att restauranger och bilverkstäder ska omfattas av något slags avdrag; om IT-tjänster, hundrastning och annat. Det som behövs är inte enstaka avdrag och (skattefinansierade) subventioner, utan ett rättvist system som gynnar alla och som inte kräver en massa administration. Om jag genom mina skattepengar ska betala för din städning vill jag att du betalar för mina frisörbesök! Tjänst som tjänst. Så i stället för att fortsätta tramsa med husnära tjänster hit och okvalificerat arbete dit, sänk tjänstemomsen rakt av så att det blir rättvist! Någon administratör som sitter och arbetar med avdragen kanske blir av med jobbet, men det skulle antagligen både ge fler jobb, ett förenklat och transparent system och lägre kostnader, för att inte tala om att det skulle bli rättvisare.

När det gäller ROT är frågan en annan, eftersom det uppenbarligen fungerar bra. Men jag undrar fortfarande när ROT ska utvidgas till att omfatta även hyresrättsinnehavare och hyresvärdar. En utvidgning av systemet skulle ge fler jobb, större skatteintäkter till staten och innebära en verklig hjälp för de hyresvärdar vars hus är i allt större behov av renovering och uppfräschning (t.ex. i miljonprogrammen). Varför ska detta avdrag enbart gälla dem som äger sina bostäder, och enbart vissa områden med (bostdsrätts)lägenheter medan andra områden med (hyresrätts)lägenheter inte omfattas? Hur var det där med rättvisa?

Äntligen!

Tiden bara rusar på och plötsligt är det mer än en månad sedan senaste uppdateringen. Jag har bara inte hunnit stanna upp och samla tankarna. Hjulen har snurrat på rejält, och jag har än en gång fått inse att ju mer stressad jag blir, desto längre tid tar alla jobb. Vilket till sist innebär att all jobbplanering faller, jag får jobba längre dagar (och helger) för att komma ikapp planeringen, utan att få mer betalt för det. Kort sagt: det känns som om jag jobbar ihjäl mig utan att fördenskull få det att gå ihop. Ja, man kan bli stressad av mindre.

Efter tre rejäla gråt- och ångestattacker av ren stress förra veckan kände jag att det var dags att göra något åt det här. För hur roligt det än kan vara att översätta, och då är inte alla översättningar roliga, så är det inte värt det längre. Stressen och den ständiga pressen att göra ett bra jobb (och jag är bra; jag är en grymt duktig översättare) varje gång, att aldrig få ha en dålig dag, plus att jag hur jag än gör inte får ihop tillräckligt med pengar, gör att det inte är lika roligt längre. Men eftersom all tid och ork går åt till jobbet, så får jag inte tid och ro att varva ner och fundera över vad jag skulle kunna förändra, och hur jag kan gå vidare. Vad vill jag göra egentligen? Vad har jag för alternativ? Tvärtom blir jag väldigt låst när jag blir så stressad, fast vid närmare eftertanke kanske det inte är så konstigt. För när den där extrema stressen slår klorna i mig så kommer ångestattackerna också, och den som provat på att ha ångest och panikattacker vet hur svårt det är att ändra tankesätt mitt i attacken. Då gäller det att överleva; först efteråt går det att tänka klart igen.

I måndags var jag ute på äventyr med en väninna och allt kändes bra, jag var sådär harmonisk och ett med Alltet som jag blir i naturen. Men så satte jag mig på spårvagnen och åkte hem, tillbaka till det väntande jobbet. Magknip, andningssvårigheter, spänningar, ångest och tårar – som ett brev på posten. Låt mig säga att jag verkligen förstår dem som varit utbrända när de berättar att de gråter av blotta tanken på jobbet. Precis så illa är det. Och allt blev bara fel där ett tag. Så under eftermiddagen bestämde jag mig för att ta en vecka ledigt under den kommande veckan. Jag har inte råd, men jag måste. Minst en vecka.

Så idag har jag slutfört det sista jobbet före semestern, det som egentligen har deadline på tisdag. Nu har jag visserligen ett avhandlingskapitel att språkgranska, men det är trevligt. Jag har väldigt få planer för veckan, eftersom en vecka är för kort tid för att både landa i tillvaron och hinna med saker. Det finns tankar på att hinna träna mer, jag hoppas att det kommer att vara mer tid till socialt liv (något jag f.ö. blivit mycket bättre på att planera in trots stressen), jag vill ta en tur till Marstrand och traska omkring på min favoritö, jag vill hälsa på lillebror med familj och se deras hus, jag ska strosa på stan med en väninna som jag aldrig fått tillfälle att träffa på egen hand, jag vill komma lite mer i ordning hemma, jag vill komma ikapp med bloggande, läsning… och jag har Planer att fundera över och sätta på pränt. Det har hänt så ofantligt mycket sedan midsommar, mitt ibland stressen kring flytt och jobb, att det nästan känns som om hela livet förändrats. Och jag har inte hunnit landa. Nu vill jag landa, i den mån jag kan.

Nu har jag SEMESTER!!!