1 december – World AIDS Day

1 december 2010. Det är 22 år sedan den första World AIDS Day. 1988 levde världen fortfarande i något slags AIDS-skräck, där myterna och fördomarna var enorma och AIDS lika med en snar dödsdom. Sedan dess har mycket hänt. Vi vet att HIV inte smittar så lätt som man en gång befarade; det är inte ett luftburet virus, det smittar inte vid hudkontakt eller om man tar i samma dörrhandtag som någon som är HIV-positiv. Smittvägarna är kända, likaså hur man kan skydda sig. AIDS är i sig fortfarande en dödlig sjukdom, men kan  människor kan tack vare bromsmediciner leva i decennier som HIV-positiva utan att utveckla AIDS. Det finns mediciner och metoder som göra att en HIV-positiv kvinna kan föda ett fullt friskt barn. Och kanske, kanske kommer det så småningom ett botemedel.

Kunskaperna är större, fördomarna färre – eller är de? Jag har förstått att det fortfarande finns en rejäl stigmatisering av människor som är HIV-positiva, och en diskriminering som märks både inom vården och utanför. Själv har jag nog levt i sammanhang där HIV-smitta och AIDS inte betraktas som vare sig ett tabu eller något stigmatiserande; HIV och AIDS har funnits i min närhet sedan 90-talet utan att det egentligen varit något konstigt. Det är tragiskt, ofattbart tragiskt, med en sjukdom som kan döda människor för att de älskar, men konstigt, fult, tabubelagt? Aldrig. Om det sedan beror på att jag har lätt för att acceptera utan att döma vet jag inte. Men varför döma någon på grund av en sjukdom?

Jag växte upp med AIDS-rapporter i medierna från tidigt 80-tal och det har på något sätt därför alltid funnits med i mitt medvetande. Jag vet hur det kan smitta och hur lätt det är att skydda mig med kondom (sprutnarkoman har jag inte varit och lär inte bli heller). För mig har det därför varit otänkbart att t.ex. ha tillfälliga oskyddade sexuella förbindelser. Därför blir jag lite rädd när jag hör att unga idag (och då menar jag inte bara tonåringar) verkar vara mer rädda för att bli gravida än att drabbas av sexuellt överförda sjukdomar (trots att könssjukdomar inte direkt är ovanliga) och snarare använder p-piller än kondom. Har de glömt? Har de inte lärt sig?

Det finns byar i Afrika där nästan alla är HIV-smittade eller AIDS-sjuka, miljontals barn är föräldralösa på grund av att deras föräldrar har dött i AIDS, mytbildningen om sjukdomens ursprung och botemedel är häpnadsväckande i framför allt Afrika och Asien och katolska kyrkans och vissa missionerande samfunds motstånd mot användning av kondomer och sexuell upplysning gör att HIV fortsätter spridas. Framför allt i de länder där man inte har råd med bromsmediciner. HIV/AIDS är en världsepidemi som kräver globala insatser. Och så finns det unga svenskar som tycker det är jobbigt att använda kondom…

Fakta talar sitt tydliga språk:

2009 fanns det 33,3 miljoner HIV-positiva i världen. Cirka 2,6 miljoner personer smittades med HIV och 1,8 miljoner människor dog av AIDS. (Källa: UNAIDS Global Report on the Global AIDS Epidemic 2010.)

I Sverige lever idag cirka 5000 HIV-positiva personer och 2009 anmäldes 486 nya fall av HIV-infektion, varav något över hälften är personer som har smittats innan de kom till Sverige. (Källa: Smittskyddsinstitutet.)


Det här klippet är från filmen And the Band Played On, som handlar om upptäckten av HIV/AIDS på 80-talet. En riktigt bra film, som absolut är sevärd. Filmen kom 1993, och när jag igår tittade på det här klippet och såg Freddie Mercury, Rudolf Nurejev, Magic Johnson, Arthur Ashe med flera blev jag väldigt förvånad över att det var så länge sedan. Det känns ju som bara ett par år sedan som Freddie Mercury gick bort, kort efter Jacob Dahlin här i Sverige, men det var hösten 1991. För 19 år sedan!

Jag tittar, lyssnar, gråter lite och minns. Den här videon är för dem som gått vidare och för oss som minns dem – och för de som behöver minnas.