Att gömma sig bakom ångest – och att tillåtas göra det

"Men jag har faktiskt ångest!"

Hur många gånger har du använt den frasen, eller någon liknande, för att slippa undan? För att slippa ta ansvar för något du gjort, för att slippa hålla ett löfte, för att slippa utsätta dig för något som skrämmer dig? Hur många gånger har du hört någon annan säga det?

Ångest är förrädiskt: ju mer makt du ger den, desto mer tar den. När du börjar bli rädd för att få ångest och undviker saker för att de skulle kunna ge ångest, när du börjar kringskära ditt liv mer och mer bara för att du känner den där sugande obehagskänslan i magen när du tänker på vissa saker, så skapar du ett ångestfängelse. Du ger ångesten en styrka och makt som den inte har från början. Ångest är tankar och känslor som ger upphov till fysiska symtom, symtom som ofta har sitt ursprung i spänningar. Det är inte en egen kraft som kidnappar dig och tar över ditt liv. Och du kan lära dig att hantera ångest genom att ta tillbaka makten från den och sluta låta den styra.

Jag säger inte att ångest är en bagatell, utan det är urläskigt och dränerar energi och kan bli oerhört handikappande. Men ångest är inte ett handikapp från början, och den blir ett handikapp bara om den får bli det. När du började ge efter för ångesten, låta den styra, låta bli att göra saker för att de gav ångest, eller kunde ge (vilket är vanligare), så gav du bort din makt till ångesten. Du lät den styra över ditt liv, i stället för att själv behålla kommandot. För precis så läskigt är ju ångest att vi till varje pris vill undvika den – vi är människor, och människor vill maximera lycka och minimera lidande. Så enkelt.
Sedan hjälper det inte att andra människor, de som inte förstår ångest eftersom de aldrig har haft det, har sådan respekt för ångestargumentet att de inte vågar utmana utan daltar. Och då tillåts ångesten få fäste och bli handikappande; bli en anledning att inte "kunna" plugga, jobba, ta ansvar. För visst sjutton kan man både jobba, plugga och absolut ta ansvar även om man har ångest – man kanske inte klarar 100 % varje dag, men förmågan finns kvar. Inaktivitet gör det värre, att inte utsättas för krav och ansvarstagande, dagsrutiner och uppgifter man ska klara av gör inte ångesten mindre, utan är tvärtom en anledning att alldeles för många går långtidssjukskrivna på grund av ångest. Och hur lätt är det att sedan ta sig tillbaka? Inte. Man vilar sig inte fri från ångest, man lär sig aldrig att hantera ångest genom att slippa undan eller undvika situationer som ger ångest – det är inte att hantera, utan att ge efter eller fly – tvärtom skapar det en situation där individen lär sig att hon/han faktiskt kan slippa undan genom att gömma sig bakom ångestargumentet och där ångesten tillåts styra. Alla har förmågor, alla kan mycket mer än vad de tror om de får chansen.

Många som har ångest kan tala om i vilka situationer den kommer, vilket innebär att de har skapat förväntningar och självuppfyllande profetior: jag vet att jag får ångest i situation X, därför får jag det. Våra tankar är precis så kraftfulla att de kan framkalla känslotillstånd, men det innebär också att vi kan lära oss att tänka om. Och det går att lära sig att bryta ångesten tidigt i spiralen, att hantera den på ett sätt som innebär att  den inte tillåts styra livet.

Dessutom är ångest ingen ursäkt. Den fråntar dig inte ansvaret över dina handlingar, den ursäktar inte om du beter dig illa eller gör ett misstag, om du bryter löften eller skadar vare sig dig själv eller någon annan. Du har fortfarande makt över och ansvar för dina handlingar (om du inte är psykotisk). Före till och med den mest impulsiva handlingen finns en bråkdels sekund där du fattar beslutet att göra eller inte göra. Och det är bara genom att ta ansvaret fullt ut som du kommer att kunna förändra.

Jag går inte på ångestargumentet och accepterar det inte som ursäkt. Jag förstår det, och har full förståelse för att människor mår dåligt, men jag köper det inte som ursäkt. Många andra gör det, de låter människor med ångest komma undan för att de "mår så dåligt" eller blir utagerande när de konfronteras med saker de faktiskt har gjort fel. I don't. Varför? För jag har också ångest. När någon säger att hon/han har ångest måste jag ibland bita mig i tungan för att inte säga "det har jag också".

En bra vecka har jag bara milda ångestkänningar kanske 4 dagar av 7. En sämre vecka kan jag gå med ångestpirrningar i händerna, en sugande klump i magen och vara skakis hela dagar, med panikkänningar då och då. Det suger kraft, men jag tänker aldrig mer låta ångesten och rädslan ta över. Jag har lärt mig att stanna upp och andas djupt några gånger om jag får ångestattacker, jag har lärt mig att bryta tankar, jag har lärt mig att det inte är farligt. Jag vet att det går att lära sig att hantera ångest och att det kräver aktivt arbete. Men det kräver mer än något annat att du tvingar dig själv att utsätta dig för just det som skrämmer, det som känns som om det är på gränsen för vad du klarar av, och att andra pushar på och backar upp dig för att du ska göra det. Och att aldrig ge upp. För jag är inte någon supermänniska som klarar av saker som ingen annan klarar av. Men jag ger inte upp.

Jag lever med ångest, kanske skulle man kunna kalla det för "generaliserat ångestsyndrom", men jag ser ingen som helst anledning att sätta ord på det. För då ger jag ångesten en plats i mitt liv som den inte förtjänar. Jag har för mycket att göra för att ge efter för den, för mycket jag vill, för många drömmar. Jag har helt enkelt för mycket liv för att någonsin mer låta rädsla hålla mig tillbaka. Jag kanske inte är på topp hela tiden, men jag är på topp av min förmåga. Och det är bra nog. Inga ursäkter, inga bortförklaringar. Bara liv och känslor.