Äntligen!

Tiden bara rusar på och plötsligt är det mer än en månad sedan senaste uppdateringen. Jag har bara inte hunnit stanna upp och samla tankarna. Hjulen har snurrat på rejält, och jag har än en gång fått inse att ju mer stressad jag blir, desto längre tid tar alla jobb. Vilket till sist innebär att all jobbplanering faller, jag får jobba längre dagar (och helger) för att komma ikapp planeringen, utan att få mer betalt för det. Kort sagt: det känns som om jag jobbar ihjäl mig utan att fördenskull få det att gå ihop. Ja, man kan bli stressad av mindre.

Efter tre rejäla gråt- och ångestattacker av ren stress förra veckan kände jag att det var dags att göra något åt det här. För hur roligt det än kan vara att översätta, och då är inte alla översättningar roliga, så är det inte värt det längre. Stressen och den ständiga pressen att göra ett bra jobb (och jag är bra; jag är en grymt duktig översättare) varje gång, att aldrig få ha en dålig dag, plus att jag hur jag än gör inte får ihop tillräckligt med pengar, gör att det inte är lika roligt längre. Men eftersom all tid och ork går åt till jobbet, så får jag inte tid och ro att varva ner och fundera över vad jag skulle kunna förändra, och hur jag kan gå vidare. Vad vill jag göra egentligen? Vad har jag för alternativ? Tvärtom blir jag väldigt låst när jag blir så stressad, fast vid närmare eftertanke kanske det inte är så konstigt. För när den där extrema stressen slår klorna i mig så kommer ångestattackerna också, och den som provat på att ha ångest och panikattacker vet hur svårt det är att ändra tankesätt mitt i attacken. Då gäller det att överleva; först efteråt går det att tänka klart igen.

I måndags var jag ute på äventyr med en väninna och allt kändes bra, jag var sådär harmonisk och ett med Alltet som jag blir i naturen. Men så satte jag mig på spårvagnen och åkte hem, tillbaka till det väntande jobbet. Magknip, andningssvårigheter, spänningar, ångest och tårar – som ett brev på posten. Låt mig säga att jag verkligen förstår dem som varit utbrända när de berättar att de gråter av blotta tanken på jobbet. Precis så illa är det. Och allt blev bara fel där ett tag. Så under eftermiddagen bestämde jag mig för att ta en vecka ledigt under den kommande veckan. Jag har inte råd, men jag måste. Minst en vecka.

Så idag har jag slutfört det sista jobbet före semestern, det som egentligen har deadline på tisdag. Nu har jag visserligen ett avhandlingskapitel att språkgranska, men det är trevligt. Jag har väldigt få planer för veckan, eftersom en vecka är för kort tid för att både landa i tillvaron och hinna med saker. Det finns tankar på att hinna träna mer, jag hoppas att det kommer att vara mer tid till socialt liv (något jag f.ö. blivit mycket bättre på att planera in trots stressen), jag vill ta en tur till Marstrand och traska omkring på min favoritö, jag vill hälsa på lillebror med familj och se deras hus, jag ska strosa på stan med en väninna som jag aldrig fått tillfälle att träffa på egen hand, jag vill komma lite mer i ordning hemma, jag vill komma ikapp med bloggande, läsning… och jag har Planer att fundera över och sätta på pränt. Det har hänt så ofantligt mycket sedan midsommar, mitt ibland stressen kring flytt och jobb, att det nästan känns som om hela livet förändrats. Och jag har inte hunnit landa. Nu vill jag landa, i den mån jag kan.

Nu har jag SEMESTER!!!