Spåren av det förflutna

Vi bär alla på spår av vårt förflutna; inom oss, i kroppen och själen och minnenas vindlande korridorer, och utanpå, på våra kroppar. Vissa av oss har fler ärr på insidan än utsidan och kan därför dölja vår historia för alla som inte tittar för nära, andra bär sin historia väl synlig för alla som vill se. Det ena är inte mer värt än det andra, och det förflutna är fortfarande förflutet = inte nu. Det blir då när vi väljer att sluta upprepa det och hålla det kvar i nuet - oavsett om det är självdestruktivitet som vi lägger utanpå våra kroppar eller tillfogar dem inuti där andra inte ser det, eller om det är ord som någon gång sagts oss men som vi upprepar som mantran för oss själva. Ord som vi gjort till våra, till en hjärntvätt, till automobbing. När det förflutnas röster tystnat men vi ger orden nytt liv. Fortsatt liv. När vi inte låter oss släppa det förflutna och lägga det till handlingarna utan klamrar oss fast vid det och gång på gång tvingar oss att återuppleva skammen, sorgen, skräcken, det onämnbara.

Det går att tysta rösterna, om du slutar använda orden mot dig själv.
Det går att sluta skada dig, plåga dig till kropp och själ.
Det går att sluta eftersom du en gång börjat.
Det går.
Det går att lägga det förflutna bakom dig och gå vidare ut i nuet.
Det går.
Det är inte lätt, men det går.
Det går.

Jag har flera gånger sedan jag hade kommit så långt att jag valde bort anorexin och resterna av de beteendena och gjorde mig fri(sk) mötts med skepsis och frågor: Kan man verkligen bli frisk? Visst har du väl kvar något av ätstörningen?
Det retar mig att människor inte förstår att man faktiskt kan förändras, att när jag slutar med de beteenden som utgjorde just min ätstörning (svält och kompensation genom överträning och kräkningar) så frigör jag mig också från ätstörningen. Den är inget annat än beteendena, och de tankar och symtom som uppkommer av dem. Ätstörningen fanns inte innan jag började strula med maten, och när jag slutade "ätstöra mig" så var det ingen ätstörning längre - vilket däremot inte innebar att jag mådde bra. (Vilket inte är så konstigt, för hur många begår ett sådant våld mot sig själv som ätstörningsbeteendena innebär om de mår bra?)

Ibland använder jag uttrycket "nykter anorektiker" för att knyta an till likheten mellan ätstörningen och andra missbruk. För en ätstörning är inte en sjukdom som uppkommer ur tomma intet utan att jag har gjort något, utan den har fler likheter med ett missbruk. Jag kan inte med hundraprocentig säkerhet säga att jag aldrig går tillbaka in i den igen (dvs "gör ett återfall"; det är inte heller något som bara kommer av sig självt), men att göra det skulle innebära att jag i princip var tvungen att gå emot alla insikter jag vunnit på vägen ut, allt jag lärt mig om mig själv och mina behov, den jag är och det jag tror på idag - jag skulle vara tvungen att med berått mod begå våld mot mig själv och genom det riskera allt jag har kämpat för och vunnit, allt det jag är idag - och jag tror ärligt talat inte att det händer.

Visst far en förflugen tanke genom huvudet, visst dyker någon enstaka impuls upp, men de får passera. De tillhör det förflutna, inte nuet.

Ärren från de mörka åren då ätstörningen fick sällskap av självskadande, när den inre självförstörelsen fick en yttre motpart - medpart? - sitter på ytan, men är inte särskilt lätt synliga. Vissa som skadar sig själva får många eller stora märken, andra färre eller mindre, en del inga yttre alls, men det innebär inte - som jag många gånger tänkte och som jag nästan lika många gånger har pratat med andra om - att man har mått olika dåligt. Det är inte en tävling om vem som mått sämst och som kan bevisa det genom flest märken - ärren är inte självskadandets Baddare, Järnmärken och Guldfiskar. De är bara tecken på att vi är olika.

Under många år höll jag mer eller mindre tyst om självskadandet, och när jag någon gång nämnde det så upplevde jag att det bagatelliserades eller viftades bort. Jag tror inte att det står nämnt särskilt mycket i mina journaler, och misstänker att det beror på att jag inte slog dem som den självskadande typen just för att jag dolde det. Jag tolkade det givetvis annorlunda: Jag var inte tillräckligt dålig, inte tillräckligt självskadande bara för att jag inte var tvungen att åka in akut och få stygn, bandage, blodtransfusioner, antibiotika, magpumpning osv. Det kändes som att det låg i vägen för att jag skulle bli tagen på allvar, för att jag skulle våga stå på mig och tala om att det var värre än vad läkarna verkade tro. Jag ville ju inte vara någon som bara söker uppmärksamhet. Så jag var tyst och tejpade - jag är en jävel på att tejpa, ska ni veta.

Genom åren har jag mött andra som också vandrat i de mörka källargångarna, och i likhet med dem inte kunnat låta bli att jämföra mig. Naturligtvis har de jämförelserna alltid slutat med att jag förlorar; jag var aldrig tillräckligt smal, tillräckligt akut dålig, tillräckligt självdestruktiv; jag hade för många kilo på kroppen, för få sonder, ärr, vak. Nere i de där självdestruktiva källargångarna är konkurrensen benhård och det finns en hierarki som bara få av oss vågar bryta mot. Smalast är finast och flest ärr vinner. Det är sorgligt men sant. Alla faller inte in i det tänkandet, men det är svårt att inte låta sig påverkas.

Jag kunde ta mig ur först när jag slutade låta mig påverkas av mindervärdeskomplexen och tävlingsinstinkten. Jag bröt med det tänkandet, gång på gång på gång, varje gång tanken på att inte vara tillräckligt dålig för att ha rätt till vård eller hjälp dök upp. (Men så fick jag inte heller någon hjälp med självskadandet.) Men spåren av det sitter kvar.

När jag för snart två år sedan (tror jag) gick med på Zebraforum och för första gången skrev att jag hade varit självskadande så var det med viss bävan. För om jag inte hade tydliga bevis för det, väl synliga för alla, så hade jag kanske inte rätt att säga att det hade varit så. Men sedan dess har jag sagt det fler gånger, och motarbetat den inre rösten som frågar vem jag väl är att säga något sådant när min kropp är nästan ärrfri medan andras kroppar bär mycket tydligare spår; och jag säger det just för att jag vill visa att vi ser olika ut. Hur självdestruktiv någon har varit kan inte mätas i antalet ärr, och min smärta är varken mer eller mindre värd än din.

Jag har genom åren lärt mig att om jag tänker en tanke, så är det garanterat andra som tänkt likadant, och genom att göra min röst hörd och måla min historia så blir det ytterligare en bild i det stora galleriet och en ny stämma i kören. Ju fler olika bilder och stämmor, desto fler kommer att känna att de också har rätt att göra sina röster hörda och sina historier synliga. Det är inte en tävling; allas tavlor och stämmor är lika fina, lika mycket värda.

Det gör mig ledsen när de av mina vänner vars kroppar bär tydligare spår av deras förflutna känner sig uttittade, ifrågasatta, betraktade som freaks, nu när de har gått vidare. Den friska världen, som de tillhör idag, ifrågasätter dem medan en del av den mörka världen nere i källarhålorna sätter dem på piedestaler och gör dem till idoler. Frågan är vilken av rollerna som är minst önskvärd?

Låt oss lägga det förflutna bakom oss, ta av de där negativa glasögonen och stänga av ljudbandet med självföraktande och självförnekande ord.
Låt oss sluta rabbla upp destruktiva mantran om vår egen oduglighet, sluta trycka ned oss så som vi en gång trycktes ned av andra.
Låt oss sluta spela upp det förflutnas bildspel och inse att det som en gång var, är inte längre.
Låt oss kasta av oss det förflutnas trasor, räta på våra ryggar och stiga ut i nuet som de strålande människor vi är.

Tänk om du kunde

Tänk om

Du kan