En dag i taget och alldeles för lite tid

Dagarna rusar iväg alldeles för fort, och jag hinner inte med allt som måste göras. Eftersom jag är mer eller mindre pank och har en massa kostnader på gång känner jag mig tvungen att tacka ja till nästan alla jobb som kommer in, samtidigt som jag har nästa manus (det sista?) att göra klart. Jag skulle helt klart behöva flera extra timmar varje dygn, men kan inte mer än arbeta på så snabbt och mycket det bara går. Tyvärr är det inte så mycket som jag skulle behöva.

Värmen har lagt sig något, även om den sitter kvar i huset längre än vad man skulle kunna tro, och långsamt, långsamt återvänder hjärnan och kroppen till en mer normal temperatur. Men sömnen är inte bättre. Somnar sent, sent, eftersom jag inte är trött, och vaknar tidigt. Är så trött att jag ibland blir sittande halvt apatisk. Och jag vet inte hur jag ska kunna ta igen sömnbristen, inte förrän efter augusti ungefär. Hjulen snurrar på och jag måste verkligen hänga med i svängarna. Åh, Gudinna, ge mig kraft att göra det jag vill och måste.

Underbara vänner och roliga saker (dans, Shedoträff) ger ork, det är i ensamheten och arbetet som tröttheten förlamar mig. Skulle jag bli piggare med lite mer träning? Om jag bara hade lyckats få vanlig träning att bli lika rolig som dansen, så...

Är full av kärlek och förundran; befinner mig mitt i en malström av Stora Förändringar och Transformation, och kan inget annat göra än att flyta med, acceptera, bejaka. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Det är som att befinna mig i en puppa som jag börjar bryta mig ur. Gudinnan kallar mig starkare, kraftfullare än på länge och jag försöker lyssna och följa, utan att analysera eller tveka alltför mycket. Jag försöker släppa behovet av kontroll, underkasta mig Vägen och kallelsen.

Jag vill så mycket, men måste ha tålamod. Faktum är att tröttheten ger tålamod, för den påminner mig om gränserna jag faktiskt har. Men jag vill ändå...

Nu är det dags för några timmar i tatuerarstolen :)