Jag tycker att jag har gått igenom just den frågan tidigare, att jag redan vet att mitt värde inte har något att göra med huruvida jag presterar eller inte, för mitt egenvärde ligger i något så enkelt som att jag är jag, men det finns tydligen några lager till att gå igenom.
Så uppenbarligen gör jag någonstans en koppling mellan att hur mycket och hur bra jag presterar och hur jag ser på mig själv. Det sker mest omedvetet, och inte förrän insikten slår mig och jag verkligen tänker efter. För hur känns det där i mörkret? Ensamt, som att jag är dålig, inte klarar av något (= inte är tillräckligt bra), är värdelös och hopplös och rädd för att andra inte tycker om mig egentligen. Allt detta är välkända tankar och känslor, och saker som jag för det mesta inte funderar över längre, men som uppenbarligen dyker upp när orken tryter och jag inte längre är den där högpresterande, aktiva och energiska personen som jag vill vara.
Jag försöker acceptera att det tar tid att komma tillbaka efter en depression med inslag av utmattning och ger mig ganska mycket tid att vila (ibland känns det som om just vila har blivit en viktig fritidssysselsättning), men det är inte alltid så bra bevänt med den där acceptansen. När viljan är så mycket större än orken, och tröttheten hotar min identitet, så är det inte lätt att acceptera. För jag vill ju inte vara så här trött! Någon gång måste det väl vara över, någon gång måste jag väl få tillbaka min otroliga energi, mer än stunder i taget?
Men det är intressant hur insikterna skalas av, lager efter lager, som på en lök, tills man någon gång når in i själva sakens hjärta. En insikt gör ingen helhet, men varje insikt som omsätts i handling ger en liten bit till mot helheten.
Tänk om du kunde
Tänk om
Du kan
1 kommentar:
Haha usch vad jag kände igen mig i det där inlägget.
Jag älskar att vara igång,
att vara i farten,
då mår jag som bäst!
Men orken finns inte nog av,
särskilt inte orken till att "komma över tröskeln".
Skicka en kommentar