Toppar och dalar eller känsloberoende

Jag fick tidigare i veckan en orolig kommentar av en familjemedlem om några av mina mörkare statusuppdateringar på Facebook, och det gav mig en liten tankeställare om hur jag uttrycker mig. Som jag ser det är mina statusar ögonblicksbilder, "så här känner jag här och nu", och inte uttryck för någon mer omfattande känsla. Visst kan man pussla ihop flera och få en lite bredare bild, men det är ofta just här-och-nu-rapporteringar. Mina känslor går mycket i toppar och dalar; det är bra och sedan är det nattsvart mörker en stund; medan mellanläget är så ointressant att det inte är värt att kommentera.

Jag förstår att många lever mer i mellanläget än på topparna och i dalarna, men jag föredrar toppar och dalar framför det jämngrå, ointressanta och tråkiga mellanläget. Faktum är att jag upplever mellanläget lite som depressionens täta dimma och därför skyr det; för mig är det synonymt med tristess, intighet, brist på känsla. Jag har redan ägnat en alldeles för stor del av mitt liv åt att förneka, fly undan och trycka bort känslor, och tänker inte göra det längre. Även om det kanske i andras ögon kan se ut som om jag är otroligt emotionell och pendlar snabbt mellan glädje och förtvivlan gör jag inte det, men jag håller inte tyst med när jag är i de mer extrema och intensiva känslorna. Kanske tar jag igen åren av känsloförnekelse, kanske är jag verkligen en känslomänniska. För intensiv, det är jag absolut. Och passionerad.

Däremot så har jag aldrig betraktat mig själv som en känslomänniska i den betydelsen att jag skulle vara ett offer för känslorna, för jag har (som jag nämnt tidigare) en otrolig själv- och impulskontroll, men kanske är det så att min intensiva och passionerade natur, tillsammans med att jag är en ganska verbal och poetiskt lagd person, gör att jag uttrycker mina känslor starkare än vad många andra gör. Jag bejakar känslorna, jag sätter ord på dem - framför allt de jobbiga, mörka känslorna och tankarna, för jag har upptäckt att det hjälper, och att det är smartare att uttrycka känslor och tankar i ord än med destruktiva handlingar. Men jag styrs inte av dem.

Något jag också insett att jag är, är känsloberoende. Det kanske är en del av att vara passionerad, men jag tycker om att känna starka, intensiva, djupa känslor. Jag tycker om att bli berörd, att ryckas hän, att känna i djupa färger. När känslorna är bleka blir jag dämpad. Det trivs jag inte med.

Min balans, mitt harmoniska läge är inte inne i mellanläget, utan när jag får en balans mellan toppar och dalar; när det går uppåt lika mycket som nedåt. För mig är det en superenkel ekvation som känns hur logisk som helst, utan att påminna det minsta om något slags bipolaritet, men för andra som inte är lika passionerade och aktivt närvarande i sina känslor kanske det blir väldigt splittrat och förvirrande. Vilken tur då att de har sina känslor att vara i!

Tänk om du kunde

Tänk om

Du kan