Dansa för livet

Peps Person har skrivit sången "Spelar för livet", som Sofia Karlsson senare spelat in, och ungefär så känner jag för dans. Jag dansar för livet, dansen är en stor del av mitt liv; en del som var nästan borta i många år efter att jag gav upp baletten och fridansen, men som jag nu fått tillbaka genom magdansen. Det är svårt och jobbigt och ofta superfrustrerande när jag inte lär mig så snabbt som jag vill, men samtidigt är det fantastiskt roligt! Det känns som att jag har hittat hem igen och återfått en bit av mitt liv, av mig själv, som jag verkligen saknat.

Dansen har varit en viktig del av mitt liv länge, och de främsta anledningarna till att jag slutade dansa när jag var 20 var att jag 1) inte var tillräckligt bra för att kunna satsa på det professionellt (jag var väldigt allt-eller-inget på den tiden) och 2) skrämdes lite av hur otroligt viktig dansen hade blivit. Det var nästan så att den var min anledning att kämpa mot anorexin och faktiskt fortsätta äta tillräckligt, min anledning att gå upp ur sängen på morgonen, det enda som kändes riktigt värt att leva för. Jag levde när jag dansade, men det var sannerligen ingen dans på rosor.
För det mesta var det en kamp; en kamp mot trötthet, smärta, frustration, självtvivel. Men så plötsligt stämde allt; kroppen, rörelsen och musiken var i perfekt synk, en odelbar helhet. Fantastiskt, underbart, som när själen får vingar och sjunger. Det var inte ofta det hände, men när det gjorde det så var det värt de där timmarna av blod, svett och tårar.

Så är det fortfarande, men idag får jag kämpa lite mer med kroppen. Den är trots allt 15 år äldre, drygt 10 kilo tyngre (än när jag var 20), något stelare och mer otränad, och med lite sämre leder. Men jag har bättre kroppskännedom än då, och en helt annan känsla för och i kroppen. Med all psykgymnastik och allt arbete jag lagt ned på att återta kr0ppen och göra den till en del av mig, i stället för bara ett skal, vore det nästan sorgligt om jag inte hade bättre kroppskännedom idag.

Magdansen är på ett sätt ett helt nytt sätt att röra mig och jag håller på att lära om gamla rörelsemönster, aktivera nya muskler, slappna av i andra muskler och släppa loss höfterna. Men samtidigt är det dans, uttryck, känsla, kombinationer, isoleringar och ett av de största glädjeämnena i livet. Det är kärlek, det är livslust, livsande. Det är dans, och jag är van vid att dansa. När kroppen och musiken blir ett är det att röra vid det Gudomliga.

Att till sist sätta en rörelse som jag övat och övat och övat på är en otrolig känsla, att orka mer, att känna att tekniken blir bättre och musklerna starkare är underbart. Det får mig att vilja ha mer, mer, mer. Jag vill bli bättre, starkare, få så bra teknik att jag kan uttrycka det jag vill i dansen, så att jag kan arbeta med mitt uttryck utan att behöva kämpa med tekniken.

Drillingkursen på onsdagar är tuff, men suverän. Så jobbig, musklerna darrar och skriker, svetten lackar och huvudet surrar, men samtidigt är det en kick att orka, att bita ihop bara en liten stund till. Jag är verkligen glad för de här sommarkurserna, för sommaren brukar alltid bli som ett limbo när allt roligt gör uppehåll. På det här sättet kommer jag kanske både vara mer vältränad och ha bättre teknik när höstterminen börjar. Och eftersom jag inte har råd med semester är det underbart med något som ger mig så mycket som dans nästan hela sommaren.

Jag lever när jag dansar.
Jag dansar för livet.
Dans är liv. På gott och ont, smärta och salighet, frustrerande och fantastiskt, ljus och mörker.