OK, det är bara ett tjugotal minuter in på den 21e, men natt är det i alla fall, och min (o)vana trogen är jag vaken. Sitter framför TVn (CSI NY) med datorn i knät och ska snart lägga mig. Snart. Fastnade framför den engelska versionen av Vem tror du att du är? på SVT, där Stephen Fry sökte efter sin mors förfäder. Väldigt intressant och gripande, för en hel gren av släkten försvann i koncentrationslägren. Förintelsen är något som alltid har berört mig enormt, ibland till den grad att jag blir så berörd och uppfylld av djup, djup förtvivlan och desperation att jag knappt klarar av att se vissa filmer. Förr undrade jag ibland över var de här känslorna kom från och varför jag kände en sådan dragningskraft till den judiska kulturen; min familj är inte judisk, har inga judiska rötter och inte heller några kopplingar till Tyskland eller Förintelsen som jag känner till. Men numera vet jag mer. Min familj har inte kopplingarna; jag har. De finns i mina minnen, även om det inte är den blodslinje som jag föddes in i den här gången. Jag vet att många inte tror på tidigare liv och återfödelse, och även jag är skeptiker, men jag tror på min intuition och det jag "sett" och "upplevt". Jag kan inte förklara det, men jag är beredd att tro på det, eller åtminstone ha ett öppet sinne och inte avfärda det. Each to her own.
Kattis, det blev inget pysslat igår. Men jag var i verkstan mycket längre än vad jag hade tänkt vara, för det dök upp ovanligt många och vi snackade och hade kul. Lite lagom tramsigt och socialt är bra. För plötsligt var jag inte lika uppåt längre. Så länge jag höll igång kändes det OK, men plötsligt sjönk humöret som en sten och allt kändes bara urjobbigt. Då åkte jag hem. Ville inte prata med någon om det, för jag är rädd att andra ska tycka att jag är en drama queen som överreagerar på något som alla varit med om. (Fast den reaktionen kanske bara finns i mina tankar.) Jag försöker verkligen tänka positivt, att det var hans förlust och att jag självklart ärr värd bättre och kommer att hitta någon bättre som jag älskar och som älskar mig, och jag försöker vara ärlig men ändå keep a brave face inför andra. Fånigt? Kanske. Men sån är jag.
M hade ju lämnat mina saker i verkstan, och det var sannerligen bara några av dem. Så manligt; öppnar badrumskåpet och tror att det är allt. Trots att han vet att det finns mer. Nåja, det är enkelt löst när han kommer hem. Men det var något i att bli påmind och att vara bland människor som jag lärt känna tillsammans med honom som fick mig att känna mig så... rotlös, liksom. Som att jag inte hör hemma någonstans längre. Det är absolut inte så att jag behöver en partner för att känna mig hel, men jag kände mig trygg med honom. Och det är svårt att vara undergiven utan en dominant. Därför känns det lite tomt nu. Och då och då blir allt bara väldigt tungt...
Det är däremot bättre idag. Jag har varit ute på Marstrand för ett jobb (reklamfilm), köpt bröllopspresent, slöat framför Greys Anatomy, och strukit en hög med tvätt samtidigt som jag tittade på Twilight. Igen.
Men nu är det dags att förbereda mig för sängen. Och lyfta bort Ozzy ur knät...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar